Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
recension

Driveclub

Motorstorm-studions hett efterlängtade Need for Speed-utmanare är här och redaktionens eget racingäss har delat ut betyg...

Detta är en annons:

Själva grundidén är superb. Vi ses på nätet, du och jag (och våra gemensamma vänner). Väl där bygger vi en ärtig racingklubb, vi pratar sjörövarspråk och bestämmer oss för vilken typ av klistermärken vi ska kladda ned våra snordyra racingkärror med. Sen ger vi oss ut på vidsträckta landsvägar genom idiotvackra landskap, förnedrar skrikiga danskar och pratar strunt i lobbyn. Vunna race ger poäng som tillåter oss att bygga vidare på vår klubb. På pappret låter det såklart som ett drömspel.

Detta är en annons:

Mina förväntningar sänktes dock en del när det uppdagades att Motorstorm-studion Evolution hade problem. Driveclub försenades och det har under det sista halvåret märkts att Sony lite av tappat förtroendet för produkten. Bara en sådan sak som att det knappt marknadsförs inför den stundande premiären samt att Sony tänkt skänka bort en ansenlig del av Driveclub till sina PSN Plus-medlemmar säger en del. Med det sagt hade jag dock verkligen hoppats att den där klubbgrejen skulle fungera. För även om jag är med i ett racingteam både i Forza Motorsport 4 och iRacing, skadar det aldrig med mer adrenalinsmaskigt umgänge mellan likasinnade fartdårar.

Driveclub
Driveclub är ofta så snyggt att konkurrensen känns gammal och förlegad,

Efter en dryg vecka tillsammans med Driveclub är jag dock mer än lovligt besviken. Detta är inte racingspelet som jag hade väntat på. Detta är inte inkluderande, beroendeframkallande, adrenalindoftande, utmanande och inte särskilt atmosfäriskt som ett spel vars community spås bli expansiv och engagerad givetvis måste vara. Detta är en förhållandevis platt, identitetslös och lite väl ytlig uppvisning i koncentrerad grafikbriljans. Ett strålande exempel på form före funktion i en titel som fokuserar betydligt mer på att imponera med läckra ljuseffekter än genom att erbjuda körglädje och balanserad utmaning. Men ja, låt oss inte gå händelserna i förväg.

Singleplayer-delen är strukturerad lite som i gamla Project Gotham Racing. En hel hög racingevent radas upp i form av en supersnyggt schema och här kan man plocka de tävlingar som ser mest intressanta ut. Varje tävling inkluderar en specifik biltyp, har olika delmål som kretsar kring tider, bredsladdar och kollisioner. Stjärnor delas ut som omsätts i förarpoäng efter avslutat race. Poängen gör att man kliver i rank och låser därmed upp nya tävlingar med snabbare bilar. Inga konstigheter där och ett upplägg som vi sett i hundratals andra racingtitlar. Det går inte att köpa bilar. Det går inte att köpa delar, köpa styling, ändra saker eller sälja kärror. Det känns förväntat och förutbestämt. Det känns begränsat redan från start.

Driveclub
Det finns endast 50 bilmodeller i spelet, aningen snålt med tanke på att närmaste konkurrenten Forza Horizon 2 erbjuder över 200.

Strukturellt fungerar Driveclub väl, dock. Det är till en början förhållandevis underhållande att försöka klå sina egna tider, köra om samma lopp för att bättra på kurvtagningen och försöka klara sig helskinnad genom ett furiöst landsvägsrace utan att knyckla motståndarplåt. Det blir dock snabbt tjatigt och det känns lite som att Evolution Studios inte har någon aning om hur man på bästa sätt bygger en trivsam och belönande racingatmosfär som gör envist tragglande genom drivor av event värt den tid, tålamod och det slit som här krävs. Det saknas en känsla av progression. Några ytliga erfarenhetspoäng och en ny bil var tredje timme räcker inte och jag blir uttråkad redan efter ett par timmar.

Det här med bilmodeller, eller snarare bristen på dem, är en av spelets svagaste punkter. Att släppa en seriös konkurrent till Forza Horizon 2 med endast 50 bilar känns tunt. Bara en sådan sak som att det notoriskt bilfattiga Need for Speed ändå klev upp på 60 bilmodeller i fjolårsfiaskot Rivals, säger en del om hur snålt utbudet i Driveclub faktiskt är. När en stor del av kärrorna dessutom är gamla 2008-modeller av tristessdoftande personbilar som Audi S4 och Golf GTi, blir listan över modellerna som inkluderats helt plötsligt ännu mindre imponerande. Evolution har dock gjort ett mycket bra jobb med att återskapa de fåtal bilar som finns med i Driveclub.

Förutom att de fångat varenda liten detalj rent visuellt är skillnaden och själva körkänslan i de olika kärrorna riktigt bra. Audi S4 känns till exempel klumpig och understyrd (som sig bör) medan Lotus Exige beter sig som en överstyrd, lätt och responsiv banbil. För att kunna klättra i rankingen krävs det såklart att man lär sig bemästra såväl spelets tyngre GT-kärror som de mer racinganpassade banmonstren.

Driveclub
Motorljuden är välgjorda medan miljöljudet och musiken lämnar en del att önska.

Bilfysiken är för det mesta riktigt bra. Evolution Studios har sneglat mer än en gång på Project Gotham Racing 3 och kryddat med fartkänslan från F-Zero GX. Driveclub är sinnessjukt snabbt. Mot slutet, i de snabbaste hyperbilarna, känns det inte sällan som att jag reser i tiden när jag flyger fram längs landsvägarna, något som gör vettig kurvtagning i stort sett omöjligt. Men förutom den klart överdrivna fartkänslan är balansen och den dynamiska biten i bilarna lyckad. Till skillnad från exempelvis Forza Horizon 2 är inte varenda kärra i spelet understyrd. Till skillnad från Need for Speed: Rivals överstyr inte samtliga bilar. Här har man hittat en klart trevlig medelväg där lagom mycket friktion blandats med god tyngd och en strålande handbroms.

Det går utmärkt att själv välja, oavsett bilmodell, huruvida man vill åka brett genom tävlingarna, locka ut bakändan och drifta in lite extrapoäng eller om det känns mer aktuellt att snålåka snävt och klippa kurvorna vid apex istället för att fläka ut sig över hela vägbanan. De renodlade driftingeventen är roliga förutom det faktum att poäng endast delas ut under korta partier som utvecklarna förutbestämt. Fysiken är bra, det mesta runt omkring passerar knappt godkänt.

Racingen äger rum på påhittade, bleka racingbanor och på landsvägar i såväl snö- som öken- och knallgröna skogslandskap. Vidsträckta historier som inte sällan bjuder på vertikal variation som genren absolut inte är van vid. Att spätta ned för en mumsig bergsväg mot en spegelblank insjö som dränks i kvällssol medan jag gör mitt bästa för att undvika de helknäppa, datorstyrda motståndarna är en blandning mellan någon slafs vykortsvacker harmoni och den mest frenetiskt irriterande arkadracingen på mycket längre.

Driveclub
Bilfysiken pendlar mellan bra och strålande. Balansen i spelets lättaste bilar är superb.

I varje lopp, genom hela spelet, händer det saker som fått mig att vråla så att väggarna sviktat i Gamereactors testrum. Jag har skrikit, pekat på vår LG Oled-skärm, svurit, tuggat fradga, dängt soffan och försökt krossa handkontrollen lika många gånger under mina spelsessioner som jag gjorde under mina timmar med Kane & Lynch. Precis så otroligt irriterande är det här spelet under sina allra sämsta stunder. Låt mig ta ett mycket vanligt exempel: Alla elva motståndarbilar går snabbare än din bil, oavsett vilken modell du väljer. Du är alltid långsam i jämförelse med dem och saktar du ned till en vettig hastighet för att kunna ta kurvor som en rutinerad och kalkylerande förare (kliva upp högt och skära genom kurvan medan däcken inte tvingas att göra två saker samtidigt) - är de andra elva som bortblåsta. Istället uppmuntrar Driveclub mig som förare att hänga på i de andra bilarnas minst sagt vanvettiga tempo. Det handlar om ultravild arkadracing där buffel, knuff, skrik och kollisioner hör till. Men inte om vi frågar det inbyggda, ultranoggranna och minst sagt skoningslösa straffsystemet.

Det är inga som helst problem för valfri motståndarbil att vräka dig av vägbanan utan minsta lilla åtgärd. Om du däremot så mycket som puttar en av de elva andra kärrorna på vägen går en pipande straffklocka igång som begränsar motorstyrkan i din bil med cirka 50% tills dess att klockan räknat klart. Tre eller fem sekunder, handlar det om, och under den tiden är det knappast några större problem för motståndarna att köra om dig om du skulle råka på att ligga först. Detta är såklart enormt frustrerande och något som gjort Driveclub mer irriterande än njutbart i min bok. Evolution Studios borde antingen sänkt den extrema känslan av fart, försökt hitta en mer sansad balans i racingen och i samma veva uppmuntrat mer återhållsam och intelligent körning - eller skippat straffsystemet helt och hållet.

Driveclub
Mycket av racingen äger rum i nattsvarta miljöer och med tidernas sämsta lyktor blir det snabbt ordentligt frustrerande.

Inte blir det mindre frustrerande att landsvägsbanorna byggts med osynliga väggar på båda sidor om asfalten. Det går alltså inte att åka av, det går ofta inte ens att nå gruset eftersom bilen på något magiskt sätt studsar tillbaka in på vägbanan igen. En funktion som jag trodde att spelvärlden röstade bort redan i mitten av nittiotalet.

När det kommer till det grafiska är klagomålen betydligt mindre men Driveclub är inte heller här befriad från irritationsmoment. Bilmodellerna, landskapen, rök- och partikeleffekter liksom den otroliga ljussättningen gör det till ett av spelvärldens just nu snyggaste spel. Det finns banor som kommer att få dig att skrikskratta av vildsint förtjusning. Driveclub är fruktansvärt läckert men resultatet har delvis nått genom att spelet inte renderas i mer än 30 bilder per sekund och har en skademodell som bleknar i jämförelse med konkurrensen och heller ingen öppen spelvärld som i Forza Horizon 2.

Tillkommer gör det faktum att utvecklarna bevisligen satsat så pass hårt på en realistisk ljussättning att stora delar av racingen äger rum i de minst ljussatta, mest genomgrå och mörka miljöerna jag sett i ett racingspel i hela mitt liv. Det finns lopp där startskottet går på eftermiddagen, dränkt i läckert mörkorange kvällssol som slickar i sig såväl höstlöv som den välvaxade billacken på min Audi R8, ger god synlighet i ungefär två minuter. Sen går solen ned bakom bergen i väst och Driveclub blir svart. Nattsvart. Racingen går i 300 km/h (som inte sällan känns som 3000 km/h) och landsvägen erbjuder hårnålar och stenstaket. Jag ser absolut ingenting då lyktorna på min Audi motsvarar två stycken bättre begagnade stearinljus. Och såhär fortsätter det i timmar. En obegriplig del av ett redan mediokert spel.

Driveclub
Grått. Driveclub känns grått. Nog för att studion satsat på realistiskt ljus utan en massa övermättade och överdrivna färger men detta är på tok för grått. Ibland går det knappt att se vägen eftersom allting är en jämngrå smet.

Väl online är inte Driveclub särskilt mycket bättre. Framförallt känns det buggigt, ofärdigt. Jag har levt rövare på diverse vägar tillsammans med en av Gamereactors finska skribenter och har väl inte varit särskilt imponerad. Möjligheterna att skräddarsy sin klubb och de race vi har velat skapa är ytterst begränsad och hela upplägget känns mer som en smart formulerad gimmick än en fiffig grund i ett nytänkande racingspel. I slutändan är Driveclub en besvikelse, såklart. Den huvudsakliga känslan som dröjt sig kvar hos mig är att jag under mina timmar med spelet aldrig hade särskilt roligt.

Driveclub
Driveclub
Driveclub
Driveclub
Driveclub
Driveclub
Driveclub
Driveclub
06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Hysteriskt snyggt, fantastiskt motorljud, stabil bilfysik, korta laddningstider, läcker presentation
-
Innehållsfattigt, identitetslöst, frustrerande orättvist, överdriven fartkänsla, mängder av buggar

En andra åsikt

Simon Eriksson
Att ambitionsnivån varit hög märks direkt. Presentationen är cool och själva tävlingarna känns varierande och framförallt svåra. Jag ogillar det datorkontrollerade motståndet lika mycket som Petter men gillar onlineracingen mer. Inget mästerverk direkt och jag vet att Motorstorm-folket kan bättre, men ändå småroligt. 7/10
Detta är en annons: