Marvel Ultimate Alliance 2

Om du rest till USA den senaste tiden har du säkert märkt att den amerikanska staten är i registreringstagen och att ta sig in i landet har blivit komplicerat för oss svenskar. Och om vi får tro Marvel: Ultimate Alliance 2 är man nu redo att ta nästa steg, för nu ska även superhjältar registreras. Allt enligt "cross overn" Civil War som gick i Marvels tidningar för något år sedan.

Det applåderar hedersknyfflar som Iron Man och Mister Fantastic medan andra som Captain America och Iron Fist tycker det är ett ingrepp i den personliga friheten. Vad annat göra för att lösa det hela än att starta ett rejält krig? Marvel: Ultimate Alliance 2 baseras löst på fortsättningen av denna historia, men tar egna friheter för att berätta en spännande story som genom Dr. Dooms attack mot S.H.I.E.L.D. gör att superhjältarna måste samarbeta igen.

Men glöm story och allt sådant, trots att Vicarious Visions jobbat hårt på den biten och nu lagt till inslag som att man kan föra dialog och liknande. Marvel: Ultimate Alliance 2 handlar om att slåss, enbart. Och medan grafiken i bästa fall kan kallas medelmåttig, buggarna frekventa, menysystemet traggligt och kameran usel, är slagsmålen faktiskt riktigt roliga. Man springer omkring med sin lilla trupp superhjältar och daskar ned skurkar på löpande band, utför enklare uppdrag som att försvara konvojer och smiskar superbossar.

Egentligen blir det aldrig mer avancerat än att hamra på en enda knapp mot en aldrig sinande ström av framrusande soldater, mutanter, robotar och annat som förväntas kunna sätta stopp för en äkta superhjälte. Vilket de såklart inte kan utan undan för undan bygger man nya färdigheter genom att levla sin figur med hjälp av denna kanonmat. Även om jag tycker att hela konceptet med att levla en redan befintlig superhjälte som vi redan vet allt om är lite konstigt (varför glömmer Spindelmannen allt nytt han lärt sig mellan varje nytt spel?), gör det spelet roligare.

Det hela påminner mer om Baldur's Gate: Dark Alliance än om något annat och att dra en parallell till nyss släppta Batman: Arkham Asylum är nästan omöjligt. Förutom att de båda är superhjältespel var Batman: Arkham Asylum ett välskrivet äventyr där utvecklarna visade att de hade största möjliga respekt för gamle Läderlappen samt hade läst på om hans historia plus då att hela äventyret var lika varierat som snyggt och underhållande.

I Marvel: Ultimate Alliance 2 är det bara kvantitet som gäller. Man har fyllt på med mängder av figurer och kastat på en halvhjärtat och klassisk Marvel-historia av just det osannolika slag som i mitten av 90-talet gjorde att Marvel fick storrensa och lägga ned ofattbart många superhjälteserier. Det är direkt fult och förutom den högupplösta grafiken finns det verkligen inget som påminner om att det här kunde vara ett Playstation 3- eller Xbox 360-spel.

Den största spelmässiga nyheten i Marvel: Ultimate Alliance 2 är möjligheten att använda så kallade fusionsattacker. Vicarious Visions var så stolta över detta inslag att spelet från början hade ordet "Fusion" i titeln. I grund och botten är det en superattack som två hjältar kan göra, bara det att det kan vara exakt vilka två hjältar som helst ur den stora mängden kämpar. Exempelvis kan Captain America reflektera Iron Mans skott med sin sköld och sprida död och förintelse omkring sig plus cirkus 200 ytterligare varianter.

Även om det inte är fullt så maffigt som det låter och man återanvänder idéer, är det ändå ett kul tillägg som gör framför allt co-op ännu roligare än det redan är. Något annat som bidrar till den sköna spelbarheten är hur lätt man kan byta figur. Bara rikta styrkorset mot den du vill byta till och voilá. Alla figurer har även tre kostymer att byta till som dessutom påverkar egenskaperna något, vilket är kul. Jag gillar även det faktum att figurerna är totalt obalanserade. Ms. Marvel ska inte kunna dänga Hulk som följaktligen är betydligt mycket bättre.

Tyvärr är spelet som jag nämnde ovan ganska buggigt, och då kanske i synnerhet i co-op-läget som är själva maten i Marvel: Ultimate Alliance 2. Inte heller kameran är särskilt samarbetsvillig och ett flertal gånger har jag svurit högt då spelet filmat vackra rabatter eller lågupplösta väggtexturer istället för mina käftsmällar när jag försökt sätta Electro eller She-Hulk på plats. En annan sak som känns lågbudget är det faktum att det finns ett system för att svara på tilltal, vara aggressiv eller diplomatisk. Men allt man säger är bara textat och det känns bara så fattigt, och inte är det speciellt välskrivet heller utan känns verkligen som superhjälte-oneliners för barn.

Beroende på om man väljer att vara för eller emot registreringskampanjen får man olika hjältar att spela med och olika bossar att möta, vilket även ger ett omspelningsvärde till det runt åtta timmar långa äventyret för att man ska kunna få spela som båda sidor. Dessutom är det roligt att samla på sig erfarenhetspoäng, låsa upp nya stridstekniker och utforska de nya Fusion-attackerna. Även om mycket i Marvel: Ultimate Alliance 2 känns som ett hastverk, är det fortfarande genuint kul att sätta sig med tre vänner i spelsoffan och dänga mutanter och mördarrobotar.