Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
recension

The Evil Within

Survival horror-kungen Shinji Mikami har återvänt till genren han en gång skapade, och Mathias har återvänt från denna mörka värld med ett betyg...

Detta är en annons:

Tonerna från klassisk musik väcker mig. Jag hänger från taket, upp och ner, och kring mig dinglar ett flertal ruttnande lik. Framför mig står en obehaglig typ; en blodig slaktare med metallmask och en enorm kniv. Det tar inte mer än fem minuter för The Evil Within att introducera mig för detta scenario, innan jag tvingas springa genom en korridor med rostiga, roterande knivar till väggar och sedan bada i en bassäng fylld med blod och inälvor. Resident Evil-pappan Shinji Mikami gör ett gott första intryck med sin återkomst till genren han en gång revolutionerade, men detta är bara början på den 12 timmar långa bergochdalbana som han och Tango Gameworks sytt ihop.

Detta är en annons:

The Evil Within känns nästan som om det vore Frankensteins monster, med kroppsdelar tagna från alla möjliga håll inom skräckens värld. Den ständiga psykologiska skräcken är inspirerad av Silent Hill och Eternal Darkness: Sanity's Requiem. Kreativa fällor lurar bakom varje hörn och doftar lika mycket tortyrporr som Saw-filmerna, samtidigt som den allmäktige huvudskurken leker Freddy Kruger med huvudkaraktären kommissarie Sebastian Castellanos. Det hela kryddas med ostig dialog och stora mängder exploitation för att få det hela att dofta som en riktigt blodig kalkonrulle.

The Evil Within
Shinji Mikami har regisserat sin skräckåterkomst med stora mängder blod, kött och ond bråd död. Räkna med att tappa matlusten en och annan gång under spelets gång.

Här finns det även gott om referenser till Mikamis egna verk. Vad sägs om att besöka en kuslig herrgård, fylld med odöda zombier? Första mötet mellan Sebastian och dessa köttätande monster är direkt taget från originalet Resident Evil, och som om inte det vore nog kan du se fram emot att bli jagad av en galen man med motorsåg genom ett mörkt skogsbryn, precis som i Resident Evil 4. Det är dock tydligt att det inte handlar om att plagiera det som fungerat bra förr, utan snarare hylla det. När The Evil Within är som bäst känns det som ett kärleksbrev till hela skräckvärlden, och fick mitt att se tillbaka på genrens utveckling de senaste åren och minnas hur det hela tog sin början för 20 år sedan.

Som tur var lyckas Castellanos äventyr genom Krimson Citys mentalsjukhus stå på egna ben trots detta. Kommissarien och hans kollegor anländer till sjukhuset och bevittnar en massaker, innan onda krafter griper tag om dem och utsätter dem för prövningar som får spelaren att fråga sig vad som är verklighet och vad som är mardröm. Viktigt att veta är att The Evil Within inte är ett spel för veka. Det är oerhört grafiskt och bjuder ofta på scener som får magen att vrida och vända på sig. Räkna med att Sebastian blivit expert på hjärnkirurgi innan eftertexterna nått sitt slut, och att du sett honom dö på många hemska, otänkbara sätt.

The Evil Within
Story, karaktärer och tematik är viktigt i skräckgenren, men här sitter de alla och trängs i baksätet. Huvudkaraktärerna är tråkiga, twisterna självklara och berättandet underutvecklat. Som tur var har Tango Gameworks lyckats på många andra plan, vilket får spelaren att fortsätta framåt för att se vad som väntar bakom nästa hörn.

Tango Gameworks har gjort ett fantastiskt jobb med att skapa denna ytterst vrickade värld. Miljöerna är varierade och högdetaljerade, och samspelet mellan ljus och skugga fenomenalt. Spindelvävsfyllda katakomber och blodstänkta bårhus varvas med mörka grottor och övergivna laboratorier, och även om banorna oftast känns linjära finns det åtminstone många dokument och samlarföremål att hitta som sakta men säkert pusslar ihop Krimson Citys bakgrundshistoria.

Inget av detta hade dock spelat någon roll om det inte hade varit för farorna som lurar i mörkret. Fiendedesignen i The Evil Within är slående, med ett dussintal unika fiender och monster som etsat sig fast på min näthinna sedan jag spenderat ett par långa nätter med spelet. Min personliga favorit är den två meter långa ylande kvinnan med puckelrygg, som krälar sig framåt som en insekt med sex lemmar. Hon har dessutom långt, svart hår som i de bästa av japanska skräckfilmer. Till och med de vanliga zombierna ser intressanta ut, med stålbalkar genom huvudena och med hus som slitits sönder av taggtråd. Och där det inte finns monster finns istället fällor. Rävsaxar, spikar i taket och bomber som spränger dig i småbitar väntar den som gör misstaget att andas ut för bara en sekund.

The Evil Within
Grafik och ljuddesign har ett fantastiskt samspel i The Evil Within. Blodspår och gastkramande skrik förgyller inte bara atmosfären, utan fungerar dessutom som små brödsmulor som leder till de mest fruktade fienderna i spelet.

Det finns alltså mycket att se, höra och frukta i The Evil Within. Man känner sig aldrig någonsin säker, och man vet aldrig vad som komma skall. Mina fiender massakrerar mig om och om igen, och till en början känner jag bara ren frustration. Jag klagar på det mesta. Jag klagar på besvärlig styrning och svårkontrollerad kamera som lätt fastnar i trånga utrymmen. Jag klagar på dålig bildskärmsuppdatering och spelets underliga letterbox-bildformat, som kapar en stor del av skärmen och gör det svårt för mig att se.

Jag klagar även på oövervinnerliga odds där minsta misstag bestraffas med döden. Ammunitionen sinar än en gång, sista hälsoföremålet är redan förbrukat och nästa sparpunkt är långt bort. Jag älskar en utmaning, jag älskar skräckspel där jag måste tänka efter innan jag skjuter mot min fiende och avslöjar var jag är någonstans, men här känns det bara orättvist. Men efter en timme eller två händer något: Jag beslutar mig för att besegra dessa onda krafter oavsett vad. Jag lär mig spelvärldens regler och anpassar mig efter dem. Jag börjar spela taktiskt, smyger mig förbi alla större hot och snålar med vapnen. Ingenting lämnas åt slumpen, och allting står ständigt på spel.

The Evil Within
När du tagit hand om en fiende kan du samla upp cerebrospinalvätska (eller hjärnsylt) i en burk, som sedan injiceras i Sebastians egna huvud för att uppgradera hans färdigheter och vapen. Mysigt!

Jag skriker åt den två meter långa ylande kvinnan när hon tillslut faller offer för mig. Jag har levt mig in i Shinji Mikamis nya spökhistoria på riktigt, och som följd faller dess vidriga vidunder, det ena efter det andra. Dessa bestialiska bossfigurer jagar mig genom labyrinter och får mig ur balans genom psykologisk terror. Omgivningarna ändrar form, dörrar som tidigare funnits där försvinner, väggarna börjar blöda och helt plötsligt står ett nytt, groteskt monster framför mig. Jag känner mig ständigt underlägsen och övervakad under hela spelsessionen, men att komma segrande ur dessa strider resulterar i en fantastiskt belönande känsla. En känsla jag inte upplevt i genren sedan jag jagades av spanska bönder i Resident Evil 4 för snart 10 år sedan.

Att utforska dessa rysliga platser och ställas inför de omöjliga väsen som bebor dem är således det absolut bästa med spelet. Det är därför syn att vissa kapitel i The Evil Within framtvingar mer action. Nya vapen introduceras med jämna mellanrum, och även om det känns riktigt bra att skjuta zombier i huvudet och se dem explodera så saknar jag genast de mer smygvänliga sekvenserna så fort man höjt tempot. Det blir nämligen omöjligt att ignorera spelets brister i dessa situationer.

The Evil Within
The Evil Within har tonvis med hemligheter som ska hittas, föremål som ska låsas upp och vapen som ska uppgraderas Känner du dig allsmäktig vid spelet slut rekommenderar vi New Game+, för att låta ondskan smaka på dina nyfunna krafter.

Plötsligt börjar jag klaga på styrningen igen, de sega siktandet och Sebastians brist på hoppförmåga. Jag stör mig på den dåligt optimerade grafiken som inte klarar av antalet fiender på skärmen, och beklagar mig över att jag tvingas spela om samma scenario upp till tio gånger, bara för att det är långt mellan sparpunkterna och för att ett superdödligt monster smugit sig fram med letterbox-formatet svarta ränder som skydd.

Under de senaste 10 åren har skräck och action beblandats allt mer i spelform, och detta ville Shinji Mikami åtgärda med The Evil Within genom att återgå till genrens rötter. Trots det insisterar man alltså med att låna lite av den intensiva actionpanik vi finner i spel som Resident Evil 6 och Dead Space, och det kan nog komma som dåliga nyheter för de som hade hoppats på lite mer backtracking, pussellösning och föremålshantering. Du ska dock inte låta detta skrämma iväg dig från spelet. Mikamis återkomst har sina skavanker, men The Evil Wthin är fortfarande en obehaglig, grotesk och framförallt adrenlinpumpande resa genom psyket som ingen skräckfantast bör missa.

The Evil Within
The Evil Within
The Evil Within
The Evil Within
The Evil Within
The Evil Within
The Evil Within
The Evil Within
The Evil Within
The Evil Within
The Evil Within
The Evil Within
The Evil Within
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Fokus på överlevnad, atmosfäriska miljöer, ruggig fiendedesign, långt äventyr, groteskt och brutalt
-
Ointressant story, platta karaktärer, dåligt optimerat

En andra åsikt

Petter Hegevall
Det såg ju så bra ut på förhand. Resident Evil-kungen Mikami hade laddat om, skulle bjuppa på isande skräck. Men nej, The Evil Within är varken särskilt läskigt, spännande, utmanande eller snyggt. Det är mest proppat med tröttsamma Saw-fällor, överdrivna mängder slaskiga tarmar, seg spelkamera, bökig spelkontroll och orättvis svårighetsgrad. Ytterst mediokert, rakt igenom. 5/10

Medlemsrecensioner

  • Imperial scout
    Fadern till survival horror-genren, Shinji Mikami, har återvänt till genren han skapade i sitt senaste alster The Evil Within. Ett spel som jag... 7/10
  • Larakii
    Den originella survival Horror genren har varit i status quo i flertal år, visserligen har spel som Dead Space och Condemned smygit sig in och... 8/10
  • Ironfist00
    Efter att ha planat ut på spelfronten är det inte speciellt mycket som intresserar mig längre. Jag har ca två titlar som intresserar mig i snitt... 8/10
  • YakLoin
    Tiden då japanska spel stod för kvalitet och relativt säkert köp är nog tyvärr bara ett minne. The Evil Within blir ytterligare en besvikelse... 5/10
Detta är en annons: