Gravity Crash

Mmmm, retro. Smaka på ordet. Träkabinett, tjocka skärmar, blippip musik, oidentifierbara tingester som rör sig på den tjocka skärmen i jakten på poäng bortom dina vildaste drömmar. Ordet retro kommer snurra runt på ditt gomsegel vid ett flertal tillfällen när du ger dig i kast med Just Add Waters kommande PSN-titel Gravity Crash. Spelet är tungt, tungt influerat av all den där härliga vektorkänsla du kärade ner dig i, på plats i 80-talets arkadhaller eller framför din Atari hemma på pojkrummet. För upplägget känns onekligen igen.

Du tar dig an rollen som ett sparsmakat designat rymdskepp, utsänt från en säkerligen minst lika sparsmakat designad rymdbas för att göra rätt för dig i galaxen. Galaxen, i det här fallet, består av klassisk vektorgrafikritade landskap mellan vilka du ska gasa dig fram i 360 grader för att undvika att stöta emot väggar, asteroider, fiender och annat patrask i jakten på att nå just den banans (eller i det här fallet, planetens) mål. Gasen, eller raketerna som det så fint heter på rymdspråk, är din bästa vän, då du hela tiden kämpar mot den aktuella planetens gravitation som vill dra dig neråt, mot säker undergång.

För att ge dig en känsla av exakt vad du kan förvänta dig, så ska du ådra dig titlar som Asteroids, Gravitar och Thrust från den gamla goda tiden. Det är i alla fall från dessa titlar som Just Add Water själva säger sig ha hämtat inspiration och det är inte utan att man ser direkt vad dom menar. Hela upplägget riktigt osar retro, från de illgröna och något suddiga menyerna till den kantiga och ganska o-charmiga vektorgrafiken.

Allt är dock givetvis taget till nya HD-höjder med finfina explosioner och liknande, men Just Add Water har jobbat hårt med att behålla retrokänslan i spelets alla hörn och kanter. Musiken har en skön kick, men är samtidigt väldigt "blippbloppig", precis som det lät förr. Spelets färger lyser och skimrar, men kombineras å andra sidan med oerhört återhållsam bandesign.

Nej, Gravity Crash försöker inte vinna ditt hjärta genom vacker yta och flärd. Istället är det insidan som räknas, och det vet vi ju alla är det viktigaste. Spelet har flera valmöjligheter för dig som ensam i vardagsrummet framför ditt Playstation 3. Antingen väljer du att spela planet för planet, precis som du själv vill. Du samlar poäng, du spelar på tid, vad du nu känner för.

Eller så spelar du kampanjläget, där du tar dig an galaxer och planeter och de olika uppdrag som döljer sig däri. Det kan handla om att förstöra fiendens kommunikationsutrustning, vapenfabrik, plocka upp strandade besättningsmedlemmar eller vad som helst. Poäng och bonusar plockar du med som du känner för, men det är inte huvudmålet. På den sista planeten i varje galax (totalt finns här 37 planeter att utforska) härjar allt som oftast en tvärsur och sketstor boss som kräver sin man/kvinna bakom kontrollen för att få kol på.

Multiplayerfunktion finns även den inbyggd, med delad skärm och allt som hör till, tyvärr bara för offline-spel dock vilket är lite trist. Du har ju ändå allt du kan tänka dig här, som poängjagande, dödsmatch och så vidare. Upp till fyra lirare kan haka på, men som sagt, bara om dom befinner sig i samma vardagsrum som dig själv.

Spelkänslan är A och O i ett spel som bygger på finsnickeri med analogspakarna som Gravity Crash gör. Det handlar om att vrida, vända och gasa i rätt tidpunkt hela tiden, för gravitationen är din värste fiende. Du har ett visst mått av sköldar som du antingen aktiverar automatiskt eller slänger på själv och även begränsat med bränsle för dina raketer, så det gäller att du inte slösar i onödan.

Och visst fungerar själva flygandet riktigt hyfsat. Gravitationen känns rätt, även i de allra trångaste grottpassager, och lägger helt klart till ytterligare en dimension i ett annars ganska platt spel. Mot slutet av solokampanjen blir spelet dessutom rent överjävligt svårt i vissa lägen, när du tvingas ducka fiendeeld och navigera runt i en allt tätare omgivning.

Men, och det brukar ju alltid finnas ett men, det hjälps inte till när resten av spelet känns så... ointressant. För även om man kan sitta och skrocka förnöjt åt den osande retron så kvarstår bakom ytan bara ett ganska trist poängsamlande och ännu tristare skjutande. Eftersom precis allt ska vara så old school som möjligt, får man ingen känsla av identitet i spelet. Allt känns oerhört sterilt och sparsmakat, på gränsen till snålt. Det må vara en smaksak, men mig får man inte på kroken med det som Gravity Crash bjuder på i alla fall.

Man är väl bortskämd, säger ni, och det är säkert sant. Men jag lirar inte 80-talsarkadspel längre av en anledning. Ska man göra nytt av gammalt måste man lägga till något extra i själva spelandet, och det tycker jag inte Gravity Crash gör alla gånger.

Dock är inte allt nattsvart. För när du tröttnat på allt som har med offline att göra, har Just Add Water sparat det gottaste till sist. Baneditorn. "Little Big Planet in spaaaace", hör jag mig ropa förnöjt i skallen och fattar ni den Mupparna-referensen är ni lika gamla och gaggiga som jag.

Man kan nämligen utnyttja enkelheten i Gravity Crash till att göra helt egna banor. Och så enkelt det är. Med några enkla knapptryck, en rotering här och en vridning där kan du snickra ihop din egen vansinnesbana på bara några minuter. Allt går att ställa in, från färgen på bakgrunden till kraften i gravitationen. När du sedan är nöjd, fixar du lika enkelt och lätt upp sidan på Gravity Crash-servern för att låta andra njuta av ditt mästerverk.

Baneditorn räddar Gravity Crash från ett välgjort men ganska ointressant spel till att bli något som kan växa till sig ordentligt med tiden. Hittar tillräckligt många till just baneditorn kan jag tänka mig att de allra märkligaste kreationer kommer gracera PSN framöver, och precis som i Little Big Planet, till slut konkurrera ut utvecklarnas egna banor.

I slutändan är Gravity Crash ett spel för en specifik typ av spelare. Poängsamlaren, eller retro-junkien, kommer älska det. Next gen-nörden kommer sky det. Jag hamnar någonstans mittemellan vilket känns i ärlighetens namn, ganska tråkigt.