Lost Winds: Winter of the Melodias

När det första Lost Winds släpptes som ett av de första Wiiware-spelen insåg vi att det här med nedladdningsbara spel faktiskt kunde bli något. I stället för att vänta 90 år på nästa maffiga Zelda-äventyr för 700 spänn kunde vi lägga en hunka på ett äventyr som var kortare och utvecklat med mindre budget, men som likt förbaskat var riktigt stämningsfullt. Nu har det gått ett år, samtliga konsolers nedladdningstjänster har vuxit till sig, och Wiiware har fått sitt hundrade spel. Det heter Lost Winds: Winter of the Melodias.

Den lilla knatten med den konstiga hatten, Toku, från det första spelet återkommer och denna gång kretsar äventyret kring hans mor Magdi som försvunnit efter en arkeologisk expedition. Toku beger sig förstås iväg för att leta upp morsan vilket tar honom till det vintriga Summerfalls Village, som namnet till trots är snorkallt och dessutom fullt av monster. Här får vi reda på mer om rasen Melodias och vad som hänt dem, och äventyret kan börja på allvar.

Det var ett år sedan jag spelade del ett, men den unika spekontrollen sitter ändå i ryggmärgen. Genom att peka och sikta med Wii-fjärren kontrollerar du vindguden Enril, som i sin tur kan ge Toku skjutsar upp i luften genom Enrils vindpustar. Toku själv styrs med den analoga spaken men är ganska värdelös utan Enrils hjälp, och redan från början har vi flera av de förmågor vi hittade i det första spelet. Slipstream används till exempel genom att dra streck från facklor eller vattendrag för att skapa eld- eller vattenstrålar mot fiender eller hinder i omgivningen. Med lite tryckande och roterande kan även tornados skapas vilket är ett utmärkt sätt att exempelvis skapa stora, switch-vänliga snöbollar.

Toku kan simma i uppföljaren, han har en mycket användbar karta och har även fått några nya vindkrafter denna gång. Du kan till exempel skaka fram en cyklon med Wii-fjärren, vilket möjliggör omkringflyttande av stenar och fylla gropar med vatten. Efter att ha hjälpt en gigantisk björn med en trasig klocka behärskar Toku dessutom en specialare som gör att årstiderna växlar från sommar till vinter och vice versa, vilket används i många av spelets pussel. Det blir aldrig enormt svårt, oftast handlar det om isbarriärer som kan smältas genom att hoppa till sommar, men överlag ligger pusslen på en lagom nivå som åtminstone ibland kräver lite eftertanke och huvudkli. Innan Toku har fått en rejäl vinterkappa skadas han dessutom av kylan om han inte står i närheten av en fackla, vilket ger en skön stress till bandesignen.

"Det skulle vara en överdrift att kalla det en bedrift att klara Lost Winds. Det är snarare en bedrift att inte klara det, för det är rätt enkelt och vansinnigt kort." Så skrev Mikael Sundberg om det första Lost Winds för ett år sedan och hållbarheten var helt klart ett av spelets sämsta sidor. Detta är lyckligtvis åtgärdat i Winter of the Melodias som åtminstone tar cirka 5-6 timmar att klara. Visst, en del av detta består av backtracking och återigen finns inte direkt något omspelningsvärde, men visst är det en fröjd med ett matigare äventyr.

Grafiken är fortfarande riktigt sagobokstjusig, om än inte enormt krispig. I sann Wind Waker-anda rasslar det regelbundet i löv och träd och Tokus rörelser mitt i luften är, tja, svävande och eleganta. Med både vinter- och sommarbanor får vi dessutom lite variation i omgivningar. Denna gång har man även lekt med design av riktigt stora bifigurer, som ett enormt stentroll som i början av spelet täcker hela bakgrunden och hjälper Toku att nå svårbelägna ställen. Nämnda björn är också en mysigt designad figur.

Jag kan störa mig en aning på stridssekvenserna då fåniga, rätt fult designade fiender attackerar med muppiga läten. Dessutom blir New Age-musiken plötsligt arg och dundrar igång med rytmer som gjorda av en panplöjtsgrupp jagad av en svärm musikhatande bålgetingar. Här finns heller inga röstskådspelare men det uppvägs av rasslande i löv och det stillsamma ledmotivet som fortfarande får en att nynna med.

Gillade du Lostwinds är detta ett självklart köp och är du ett fan av äventyrsspel kan jag också rekommendera Winter of the Melodias. Det ger enormt mycket för pengarna, spelkontrollen är fortfarande intressant och unik, du får träffa en jättestor björn och dessutom utforska och undra vad som finns runt nästa hörn. Den enda nackdelen är att du kommer att sakna förmågan att förvandla vinter till sommar i verkligheten...