Eye Pet

Hur begeistrad kan man bli av en långsvansad monchichi? Det är frågan jag ställer mig när jag märker att Sony Computer Entertainment Europe inte ligger på latsidan när de försöker få mig att hysa varma känslor för mitt nya husdjur, den nykläckta lilla eyepetten jag döpt till Snorkel.

Eye Pet låter avancerat när jag får det förklarat för mig av en galet entusiastisk forskare på något påhittat institut. Efter att jag ställt in alla nödvändigheter som krävs för att få Playstation Eye att fungera optimalt, det vill säga röjt en plats på golvet fri från saker, ha det ljust i rummet och kameran tiltad si och så, levereras min lilla Snorkel till mig i form av ett ägg. Den ärtiga professorn instruerar mig hur jag ska göra för att få den lilla rackaren att krypa ur sitt skal, och sedan börjar pysslandet. Det oändliga pysslandet.

För innehåll finns det så att det räcker och blir över i Eye Pet, därom råder ingen tvekan. Det är inte det som är problemet, heller. Problemet är att själva utportioneringen av alla klädesplagg, utmaningar och leksaker sker i en konstig takt att jag blir fundersam. Spelet är tänkt att attrahera den yngre skaran av TV-spelare, men tempot är ändå så högt att allting dyker upp och presenteras i halvt hysterisk fart.

Den där entusiastiske professorn är min ständige förtrogne när jag pysslar med min Eye Pet, och han uppmanar mig ständigt att prova allt nytt som ploppar upp i rasande fart. Speciellt påtryckande är han när han vill att jag ska anta utmaningar för att få nya belöningar. Trots att jag suttit i kanske 45 minuter och pysslat med min primatliknande lilla vän, är jag redan på dag fyra i tränings- och utmaningsläget. Tanken är att Snorkel ska lära sig saker en dag i taget, men jag förstår inte poängen i att hetsa fram innehållet, speciellt inte med den uppenbara målgruppen i åtanke.

Visst är tempot ganska högt i Eye Pet, med det är inte det enda som känns klumpigt. Dilemmat att förhållandena måste vara näst intill perfekta för att Eye Pet ska fungera bra. Mestadels är det spelets behov av starkt ljus som gör att mitt pysslande med Skorkel inte helt oproblematiskt. Om jag, i ett vardagsrum som är sparsmakat utrustat med belysning och dessutom har lågenergilampor i samtliga armaturer, försöker interagera med husdjuret kan det hända att den inte noterar det jag gör eller så fungerar inte det speciella tillbehöret något vidare.

Det speciella tillbehöret är ett så kallat magiskt kort, något som påminner lite om korten som användes i Viva Piñata: Trouble in Paradise. Playstation Eye läser av kortets svart-vita yta, och förstår av sammanhanget vad som ska visas på TV:n. Alltifrån duschkabiner till portabla röntgenmaskiner kan det magiska kortet förvandlas till. Som redan påpekats fungerar det magiska kortet sisådär i halvbra ljusförhållanden, men jag upplever dessutom att kameran har lite svårt att läsa av den i djupled ibland. Detta försvårar pysslet med Snorkel ytterligare.

Om man lägger spelets kinkighet och behov åt sidan, är Eye Pet ett mycket charmigt spel. Snorkel är jättesöt när den skuttar runt med sin långa svans och mogwai-liknande uppsyn, och än sötare blir den när jag lägger min personliga prägel på den. Jag skapar en leopardmönstrad gråsvart angora-eyepet, duschar och schamponerar den, matar den med kakor och scannar hans lilla kropp för att få reda på om något fattas den supergulliga lilla varelsen. Jag provar oändliga jackor, kepsar, sköldpaddsdräkter och låter honom jaga såpbubblor, hoppa trampolin och bowla. Jag låter honom jaga mina fingrar, fotar oss ihop och klappar honom tills han somnar. Tänk om Nintendogs hade varit såhär!

Den kanske mest imponerande aktiviteten med min Snorkel är när den lustige vetenskapsmannen ploppar upp i rutan och berättar att vi tillsammans ska lära den lille gynnaren att rita. Att hitta ett ritblock och en mörk penna hemma var näst intill omöjligt, men när det lilla problemet avhjälpts börjar vi. Jag ritar först en bil, Snorkel apar efter - efter att han fått se min teckning. Det går inte att se att det är en bil som Snorkel ritat. Sedan ritar vi en glad gubbe, en elefant och ett äppelträd. Det ser ut som en banan på en gräsmatta, en klump som tappat ett avlångt bihang och till sist något som med fantasi kan tyckas var ett äppelträd.

Sedan händer det något. Den lille rackaren ritar en exakt kopia av det jag uppmanat honom att rita. Häftigt och imponerande på samma gång! Lite längre in i spelet kör vetenskapsmannen hårt med oss och låter mig och Snorkel rita, varpå det Snorkel ritat transformeras till ett tredimensionellt objekt som han kan leka med. Wow, liksom. Det är gånger som denna som jag märker att det har gått några år sedan Super Mario Bros.

Eye Pet är helt klart ett spel som jag tror kommer underhålla barn i rätt åldersgrupp. Visst kommer den pratglade vetenskapsmannen att göra barnen skogstokiga med sina oändliga avbrott och sitt konstanta babbel, men jag tror att de stunder som barnen har för sig själva med sin eyepet kommer att väga upp de påtvingade pauserna. Det finns mycket att göra, helt enkelt. Att aktiviteterna passar både killar och tjejer, även om själva pysslandet säkerligen attraherar tjejer mer än killar, är en smart balansering av Sony. För oss äldre kan Eye Pet klassas som ett ganska roligt teknikdemo, men som faller på en hel del tekniska missar som stjälper spelkänslan.