Borderlands

Gearbox lite märkliga hype inför Borderlands har helt kretsat kring spelets alla miljontals vapen. Runt 18 miljoner ska finnas, av vilka man naturligtvis bara kommer att stöta på en bråkdel under äventyret och i ärlighetens namn kan jag inte påstå att det faktiskt tillför något. Istället är det den uppfriskande kombinationen av actionspel, rollspel och Diablo-liknande äventyr kört i en mixer till något som egentligen inte liknar något jag spelat tidigare, som gör Borderlands så intressant.

I spelets startskede får man ikläda sig rollen som en av fyra lätt stereotypa huvudpersoner. Antingen spelar man som bad ass-krigaren Roland, Lilith som förlitar sig på kvinnlig list, prickskytten Mordecai eller enorme Brick som låter nävarna sköta hans talan. Även om jag spontant tycker att Roland känns som det klart bästa alternativet, är det ändå fyra distinkt olika figurer som sätter sin prägel på hur man spelar igenom äventyret.

Roland är den mest anpassningsbara av dem och kan skräddarsys att fungera som lite vad som helst. En av mina polare fick spela rollen som sjukvårdare och skaffade egenskapen att skjuta helande kulor, så genom att bränna av en saftig salva mot någon i vårat team kunde denne helas. De andra tre figurerna känns mer specialiserade och ska väljas om man vet att man vill spela på det sätt figurerna är skapta för.

Den som är van vid spel som Phantasy Star Online Episode I & II och World of Warcraft kommer sannolikt att tycka att karaktärsskapandet därmed är i snålaste laget. Visst kan man välja färg på sin hjälte men mer är det faktiskt inte. Och någon bra förklaring till det får man inte under äventyret, som absolut hade kunnat ha en riktig figurskapare där man själv kunnat knåpa ihop sin hjälte. Nu finns inte ens olika rustningar att dra på sig som förändrar ens utseende, utan den man börjar spela som kommer att ha ett fysiskt oförändrat skick spelet igenom.

Nåväl, redan från de första stapplande stegen på planeten Pandora står det klart att Borderlands är en spelupplevelse olik alla andra. Gearbox har flitigt lånat det bästa från massor av olika spel och samtidigt kryddat med en hel del egna idéer, utan att någonsin krångla till saker i onödan. Trots goda möjligheter att bygga sin figurs egenskaper, 160 olika uppdrag, en enorm värld, 18 miljoner vapen och mängder av funktioner blir det aldrig någonsin krångligt.

Hela tiden matas man med information i en precis lagom takt så att man ska hinna tillgodogöra sig allt och verkligen kunna nyttja möjligheterna för att få en så bra krigare som möjligt. För även om Borderlands visserligen har en huvudstory, är det just byggandet av den ultimata krigaren som driver mig som spelare framåt. Varenda fiende, från små otäcka flygfän till stråtrövare och enorma bossar bär på en massa utrustning som bara ber om att få erövras.

Speciellt trovärdigt är det såklart inte att ett slumpvis utvalt fyrbent djur bär på kontanter och en hagelbrakare som skjuter giftgranater, och realism lyser med sin frånvaro genom hela Borderlands som verkligen känns som ett genuint TV-spel av den gamla skolan. Den rostiga och eländiga utrustningen man startar med byts snabbt ut mot allt bättre prylar och det finns alltid nya saker man vill köpa.

För här och var i världen finns nämligen varuautomater där man kan köpa på sig nya grejer, ofta allt från värdelösa prylar till saker man helt enkelt inte har råd med. Varje varuautomat har dessutom tidsbegränsade erbjudanden där man kan fynda om man skyndar. Detta är något man ofta inte har råd med, speciellt tidigt i spelet, vilket gör att man känner sig som ett barn med ansiktet tryckt mot en godisbutik, suktandes över all krallig utrustning och häftiga vapen som är utom räckhåll.

Det här gör Borderlands alldeles oerhört vanebildande, och hela tiden går man upp i level och kan ställa in ytterligare någon parameter för att skräddarsy figuren efter ens egna önskemål. Det blir omöjligt att lägga ifrån sig handkontrollen eftersom det hela tiden finns närliggande uppnåeliga mål att sukta efter. Precis som med köp av HDTV eller bilar så finns det alltid ett värre alternativ man hellre skulle vilja ha än den man just köpte på sig.

Till skillnad från spel som Elder Scrolls IV: Oblivion och Fallout 3 är Borderlands-striderna helt beroende av din förmåga att sikta väl. Inga siffror påverkar din träffsäkerhet utan det är bara att skjuta på medan skadesiffrorna hoppar ur dina motståndare på samma sätt som i gamla Final Fantasy-spel. Det kommer en del förmodligen tycka är frustrerande eftersom striderna i Borderlands skulle bli ointressanta om fienden dog alldeles för snabbt.

Gör man ett uppdrag tänkt för en lite högre level än den man själv har, kommer man verkligen få slita. Upprepade skott mot en blottad kommer inte få fienden att falla, och inte heller nödvändigtvis skott mot huvudet. Först när fienden är av med sitt liv tar striden slut. Det gäller lyckligtvis inte en själv; när man dör blir man liggandes i en hög och kan försöka döda en fiende för att bli återupplivad.

Lyckas man, blir man raskt levande igen, annars får man betala en mindre summa pengar och transporteras bort till närmsta checkpoint. Något som fungerar sådär om man spelar ensam eftersom man obönhörligt kommer att dö om man inte spelar väldigt defensivt. Spelar man tillsammans med några polare blir dock läget ett annat. Då kan de återuppliva en skadad medspelare och kan återuppta striderna.

Även om jag under mina första tio timmar Borderlands verkligen älskade varenda sekund, börjar tempot ändå dala lite när man kommit in i spelet. Dels är miljövariationen inget vidare och Pandora känns onödigt dött. Nu är det här visserligen inget renodlat rollspel, men lite mer liv och rörelse och mer vanliga personer som lever sina egna liv hade inte skadat. Nu är jag oftast ensam på gatorna även i större städer och alla personer jag träffar på finns där bara för min och äventyrets skull.

Fienden börjar också kännas lite enahanda efter tio timmar. Alla djurliknande fiender tycks vara programmerade att obönhörligt rusa rakt på dig och attackera. Människorna har inte heller någon vidare artificiell intelligens och tycks vara mer måna om att skada dig än att skydda sig själva. Det gäller även bossarna där jag kunnat dänga flera stycken utan att ens röra mig, genom att bara ställa mig i en sådan vinkel att fienden inte kan pricka mig, men jag dem. Då hjälper det inte att det finns underbara skapelser som skrikande badass-dvärgar med hagelbrakare och liknande att kriga mot, det blir ändå inte riktigt njutbart i längden.

Inte heller storyn är sådär medryckande. Man har landat på Pandora för att leta ett valv med utomjordisk teknologi. Det är egentligen allt. Mycket mer än så får man inte veta längs vägen innan man runt 20 timmar senare klarar av äventyret, vilket känns väldigt gammaldags och påminner lite om urgamla NES-rollspel som första Zelda där man inte visste vad man höll på med innan äventyret var klart.

Som ett kvitto på att Borderlands verkligen är så old school som jag hävdar, börjar Borderlands om med ett svårare andravarv sedan man klarat spelet, även det på samma sätt som första Zelda. Fienden har en högre nivå, men det har även du och även utrustningen är bättre. Borderlands handlar som sagt helt om att leta vapen, utrustning och att ha kul tillsammans. Och det är väl faktiskt inte det sämsta även om jag är övertygad om att storyn hade kunnat hanteras betydligt bättre än vad som gjorts här.

Borderlands ska tveklöst spelas online med tre andra spelare för att komma mest till sin rätt. Spelet blommar då upp ordentligt och är bitvis uppe i betyget åtta och sniffar. Det är kul att hjälpa varandra hela vägen, dänga bossar och kivas om bra utrustning. Stämningen och tempot i Borderlands gör också att man kan snacka en hel del och skräddarsy varandras egenskaper för att ge ett så balanserat team av valvletare som möjligt.

Ett hett tips är dock att spela med folk man känner, för Gearbox har snålat en hel del med nödvändiga funktioner. Man kan exempelvis inte ge varandra vapen, utan måste slänga dem på marken, vilket gör att ninja-lootare kan plocka upp dem och sedan sticka (det går heller inte att ge varandra pengar för övrigt). Ninja-lootare är även ett problem under äventyret då en person kan renraka alla föremål bara genom att helt enkelt vara först med att plocka upp saker.

De ödsliga miljöerna på Pandora, dess udda invånare och såklart alla härliga puffror ser strålande ut tack vare Gearbox omtalade grafikbyte på Borderlands tidigare i år. Allt är riktigt läckert cel shadat och för första gången tycker jag att ett spel verkligen hela tiden ser handtecknat ut medan jag skjuter mig fram i de postapokalyptiska omgivningarna. Även bilduppdateringen är bra, även om den får sig några rejäla smällar när det händer för mycket på skärmen.

Allt är dock inte frid och fröjd på det tekniska planet, för Borderlands är också en av de buggigaste produkter jag sett på länge och här finns uppdrag som inte går att klara av, saker som bara inte fungerar, troféer som inte låses upp fast jag klarat dem och liknande grejer som kräver omstart. Gearbox sliter förmodligen som bäst just nu med en uppdatering som ska rensa det värsta, men det kan vara värt att känna till för alla er som inte har uppkopplade konsoler att det bitvis är lite frustrerande.

Att spela Borderlands är ändå en tillfredsställande upplevelse. Det börjar starkt och växer verkligen på mig snabbt. Kärleken avtar dock sedan man inser att alla dessa snarlika småuppdrag är vad spelet består av. Det är inte lika varierat som Diablo 2, inte lika roligt som Phantasy Star Online och inte lika djupt som Fallout 3. Därmed avtar nyhetens behag ändå ganska snabbt och kvar är ett annorlunda och roligt actionäventyr som har lite för mycket brister för att leva upp till allt det som Gearbox lovade på förhand.