Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
recension

Lords of the Fallen

Är det endast en blek Dark Souls-kopia eller är Lords of the Fallen faktiskt en värdig utmanare? Jerry har piskat sig igenom horder av svårslagna bossar...

Detta är en annons:

Harkyn heter han och han är en syndare i klass med Kratos från God of War. Riktigt ruskprick, med andra ord. Antihjältarnas antihjälte. Ansiktet är fyllt till bredden av tatuerad runskrift, där varje tatuering representerar de snedsteg han tagit tidigare i livet. Trots (eller kanske tack vare) hans ruttna, brutala förflutna, är det ändå Harkyn som får i uppdrag att rädda mänskligheten genom att resa till en annan dimension. Väl där luspassar en hel armé av onda demoner kända som Rhogars. Bäddat för bråk, med andra ord.

Detta är grundpremissen i Lords of the Fallen, ett rollspels-äventyr signerat utvecklarna CI Games och Deck 13, vilka har kikat både en och två gånger på From Softwares stilbildade Souls-serie under skapandet av spelet. Men när jag åsidosätter den identiska spelkontrollen och den höga svårighetsgraden, märker jag faktiskt en hel drös smärre skillnader som separerar Lords of the Fallen från Souls-spelen.

Den första skillnaden visar sig redan innan äventyret ens tar sin början, då jag blir ombedd att välja mellan tre förutbestämda magi-klasser: "Brawling" för att kunna kasta magier med effekten "maximal skada", "Deception" för att kunna lura mina fiender i döden eller slutligen "Solace" för att kunna rädda mitt eget skinn när nöden tränger sig på. Därefter är det dags att utrusta Harkyn med antingen en tålig men tung Warrior-mundering, ett smidigt Rogue-set där skölden är bortprioriterad i förmån för två snabba knivar, eller slutligen den mångsidige Cleric-utstyrseln där mobilitet och styrka är i balans med varandra.

Detta är en annons:

Det fåtal klasser som man kan välja mellan och antihjälten Harkyns redan från början befintliga stryktålighet (åtminstone mot de allra första fienderna), är alltså en fundamental skillnad mot Souls-serien där man skapar sin spelkaraktär från grunden och i spelets början mest känner sig svag som den mest avslagna av läskeblask.

När valet är gjort och Harkyn är en tung men effektiv krigare med "Brawling" som magi-klass, följer en rysligt läcker, förrenderad introscen proppad med lökigt röstskådespeleri och filmisk ultrasvulstighet. En svulstighet som snart är utbytt mot en mer lågmäld ton, när Harkyn äntrar ett mystiskt kloster tillsammans med sin färdkamrat Kaslo.

Lords of the Fallen
Ljuseffekterna är utomjordiskt snygga och detaljrikedomen på framför allt rustningar och sköldar är helt sanslös.

Det märks på en gång att Lords of the Fallen är ett spel som är utvecklat exklusivt för den nya generationens konsoler (och PC). Omgivningarna är vackert designade och ljuseffekterna är mästerliga. Jag blir genast förälskad i den fenomenala grafiken, som helt enkelt inte är möjlig på den förra generationens konsoler och som piskar mattan med Dark Souls.

Spelkontrollen behöver jag däremot inte bli förälskad i, eftersom den sedan mina dagar med From Softwares Souls-spel redan har en speciell plats i mitt hjärta. För ja, Lords of the Fallen har snott spelbarheten rakt av från Dark Souls-spelen. Det är dock inget negativt, då den realistiska, bastanta spelkänslan fungerar utmärkt.

Likheterna varvas med olikheter, och den första spelmekaniska sådana visar sig i och med det första fiendemötet. Istället för att naivt och högmodigt gå fram och bli ihjälslagen på direkten (vilket hände mig i Dark Souls), pausas spelet just som jag gör mig redo att ta mig an fienden. En tipsruta dyker upp och ett leende på mina läppar likaså.

För den initierade Dark/Demon Souls-spelaren kan man med ett enkelt knapptryck välja att skippa grundläggande speltips av detta slag, medan man som nybörjare säkert kommer att dra nytta av dem allihopa. R3 för att låsa siktet på fienden, L1 för att hålla upp skölden (vänster pekfinger är fortfarande alldeles ömt efter Dark Souls) och L2 för att parera, R1 för att hugga snabbt och R2 för en mer förödande attack, som dock är långsammare och roffar åt sig mer av min energi. Och så rulla åt sidan förstås, detta underbara knep som kommer att rädda en från döden sisådär trettioelva tusen gånger under bossfighterna. Men mer om dem senare...

Lords of the Fallen
Grundmekaniken kan antingen förklaras eller skippas. Ett suveränt sätt att bjuda in både nybörjaren och den rutinerade Souls-spelaren!

Lättillgängligheten som visat sig i det enkla utformandet av spelkaraktären och med den första tips-rutan kring spelmekaniken, kommer även att prägla resten av spelet: Lords of the Fallen är noga med att ge spelaren instruktioner för hur spelet fungerar inför varje nytt inslag som dyker upp, vilket Souls-purister kanske kan komma att fnysa befängt åt medan andra tvärtom uppskattar det. Jag tillhör den senare skaran, eftersom jag kunde bli alldeles frustrerad av alla ödesdigra felsteg jag omedvetet tog i Dark Souls på grund av bristen på vägledning.

Lords of the Fallen är kort sagt mer lättbegripligt, vilket enligt mig har varit helt rätt väg att gå för utvecklarna CI Games och Deck 13 i utformandet av spelet. Genom att dessutom ge spelaren valmöjligheten att antingen ta del av tipsen eller helt enkelt klicka bort dem, inkluderar Lords of the Fallen alla spelare - nybörjare som Souls-veteraner.

Lords of the Fallen är dock allt annat än ett lätt spel, trots all hjälp man får på traven. Det finns endast en svårighetsgrad och även om man tål en del stryk från vanliga fiender, krävs fortfarande ett rejält fokus från spelaren om man vill hålla sig vid liv. Timing är avgörande och att bara hacka på utan minsta tanke på sköld eller strategisk kullerbytta, leder snabbt till döden.

Som tur är finns det sparpunkter på en hel del platser, framför allt innan och efter bossfighter, så att dö känns aldrig frustrerande. Istället blir jag bara peppad på att ta mig an passagen jag nyss dött på ännu en gång, med en ny och (förhoppningsvis) förbättrad strategi i högsta hugg!

Lords of the Fallen
Sparpunkterna fungerar dessutom som bensinmack för Harkyns livmätare. Vid dessa röda kristaller är det också möjligt att på ett intuitivt sätt spendera sina erfarenhetspoäng på olika färdigheter. Levelsystemet är helt underbart i Lords of the Fallen.

När man dör - vilket man gör - förlorar man alla sina ihopsamlade erfarenhetspoäng på den plats man kolavippade. De kan återfås ifall man tar sig till dödsplatsen och plockar upp dem. Låter det bekant? Det är vid en första anblick identiskt med hur det fungerar i Souls-spelen, men skillnaden är att i Lords of the Fallen så har man bara en viss tid på sig att hämta upp sina förlorade poäng innan de försvinner för gott. Att det inte är särskilt långt mellan sparpunkterna, leder emellertid till att jag aldrig känner mig speciellt stressad över att plocka upp mina tappade poäng, även om jag gillar att det faktiskt skiljer sig från hur det fungerar i Dark Souls.

Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Detta är en annons: