DJ Hero

I begynnelsen fanns det bara japanska musikspel med obegriplig musik och spelkontroller som var svindyra att importera. Jag älskade det. Så plötsligt kopierades och förfinades spelkoncepten av utvecklare från väst och allt ställdes på ända. Musikspel blev var mans tidsfördriv. Vuxna människor stod plötsligt med små fula plastgitarrer runt halsen i sina vardagsrum.

En av de första speltexter jag skrev var en recension av det första Guitar Hero. Jag roades av spelet, men irriterades av dess krystade rockattityd. När jag läser min text idag inser jag hur kartan ritats om. Jag skrev då: "... jag är nöjd med att få lite variation i temat på musikspelen, det här är faktiskt så långt ifrån Japan man överhuvudtaget kan komma." Föga anade jag då att Guitar Hero inte skulle komma att innebära variation.

Det skulle sätta en ny standard för musikspel. Inte bara i fråga om kvalitet, utan kanske framförallt när det gäller låtutbudet. Nu tänker jag tillåta mig att generalisera lite. Jag HATAR musiken i Guitar Hero och Rock Band. Töntigt grabbig hårdrock är det absolut värsta jag vet. Jag lyssnar hellre på ett gäng packade danska bönder som sjunger protestvisor om det låga fläskpriset än plågar mina öron med Metallica.

Därför blev jag oerhört glad när information om DJ Hero dök upp. Att få spela världens trevligaste spelgenre med musik som lika gärna kunnat snurra i min stereo var naturligtvis lockande. Efter en helg tillsammans med DJ Hero är det bara att bekräfta: musiken är en stark motivation till köp. Spelet innehåller ett stort gäng grymt sköna låtar skickligt mixade med varandra. Nu finns det i sanningens namn en hel del riktigt svaga kort också, men överlag är detta en av de bättre låtlistor jag hört i ett musikspel (Singstar Motown leder naturligtvis ligan). Jag står ut med Gwen Stefani och Eric Prydz om jag får Dizzee Rascal och Jackson 5 på köpet.

Anledningen att jag tillåter mig själv att bli lite personlig är att du som läsare ska veta var betyget till höger kommer ifrån. Dra ifrån två snäpp på mitt betyg om du avskyr Marvin Gaye och M.I.A. Är så fallet kan du även i fortsättningen desperat klamra dig fast i både din plastgitarr och din sunkiga musiksmak.

Du bor inte under en medelstor hög med grus? Du springer inte runt med näverhatt i barrskogen? Då har du någon gång testat att spela Guitar Hero eller Rock Band. På en klassfest, julfirandet på jobbet eller hemma hos din systerson, någonstans har en välmenande bekant satt en plastgura i handen på dig och bett dig trycka på de olikfärgade knapparna. Ungefär så fungerar DJ Hero också. Fast instrumentet man håller i ser helt annorlunda ut.

Trots att två skivspelare är standardutrustning för en DJ tvingas man som spelare nöja sig med en. Det är synd och förbannad skam, men så är det. Min enda skivspelare simulerar ändå två i spelet och genom att dra cross-fadern väljer jag från vilken virtuell skivspelare ljudet ska komma. Har man cross-fadern i mitten kommer ljudet från båda skivorna på en gång. Oavsett var ljudet kommer ifrån så scratchas det naturligtvis på den enda tillgängliga skivspelaren. Det känns inte speciellt intuitivt. En dubbel skivspelare hade gjort mycket för känslan. Men en nästan dubbelt så stor kontroll hade säkert gjort en del för plånboken också.

Så hur känns det att spela då? Efter en påkostad men fullständigt meningslös introduktionsvideo går jag igenom spelets tutorial. "Ännu en dryg och överpedagogisk transportsträcka som skriver normalbegåvade spelare på näsan", hinner jag tänka innan irritationen går över i genuin tacksamhet.

För utan grundlektionerna så blir det svårt att ge sig i kast med själva spelet. DJ Hero saknar helt lättillgängligheten som gjorde gitarrspelen till en stor succé. Det är riktigt svårt att hålla isär de olika reglagen och knapparna den första timmen. Ingenting jag retar mig på efter att jag blivit varm i kläderna, men det går inte att låta en nybörjare gå loss på skivspelaren en kvart på samma sätt som det gick med plastgitarrerna och trummorna.

När jag efter ett tag vågar mig på de svårare nivåerna börjar DJ Hero lysa på riktigt. I takt med att spelet blir mer krävande ökar också inlevelsen och känslan av att faktiskt sköta musikmixen på riktigt. Spelet växer i takt med att min skicklighet ökar. Efterhand som speltimmarna läggs på hög ökar också min uppskattning av DJ Hero.

Grafiken är genomarbetad och välfungerande men som vanligt spelar den inte stor roll för upplevelsen. Spelaren hinner i vanlig ordning aldrig koncentrera sig på annat än symbolerna som faller. När jag hinner slänga ett öga på vad som egentligen sker ser jag biffiga vakter, ett gungande dansgolv eller min valda DJ svettas framför skivspelarna. Designen är perfekt i menyer och presentation och DJ Hero känns på flera sätt mer rätt än Guitar Hero-serien rent visuellt.

Det finns fyra karaktärer att välja mellan vid start, tre killar och en tjej. Killarna tillåts ha både stor täckjacka och ölmage medan tjejen har rullskridskor och är nästan naken. Det känns lika grabbigt, korkat och tråkigt som vanligt. Men eftersom min avsky över sunkiga könsroller i spel börjar gå över i resignation så är det bara att svälja skiten och försöka njuta av DJ Hero ändå.

Spelets största nackdel ligger i att få vet hur det känns att vara DJ. En gitarr har alla någon gång hållit i handen. Egentligen är plastgitarrerna ganska långt från the real deal, men själva känslan av att känna sig som en gitarrgud är vad hela genren säljer på. En uppsättning vinylspelare är det få som mixtrat runt med. Det gör att DJ Hero automatiskt förlorar i inlevelse. Det blir inte heller lika intuitivt för den stora massan. Men den som satsar lite tid på spelet får utdelning i massor med rysligt beroendeframkallande spelglädje.

I ett fåtal av låtarna går det att koppla in en gitarr för att låta en andra spelare backa upp med lite riff. Även om det är tacksamt att få spela mer än en i taget känns det i ärlighetens namn ganska påklistrat. Dessutom har de naturligtvis tagit tillfället i akt att stoppa in en rad sövande rocklåtar. Motörhead och Third Eye Blind är inte bara fruktansvärt tråkigt att lyssna på, deras musik känns fullständigt malplacerad i ett DJ-spel.

Mitt redan dammiga exemplar av Beatmania är härmed pensionerat för all framtid. DJ Hero hör tillsammans med Osu! Tatakae! Ouendan och Rhythm Tengoku till de roligaste musikspelen jag spelat de senaste åren. På önskelistan över förändringar inför en eventuell uppföljare ser jag gärna en något mindre plastig kontroll med knappar klädda med gummi. Nu ska jag återvända till nattklubben. Dansgolvet skriker efter mig och min musik.