Need for Speed: Nitro

Det finns faktiskt anledning att intressera sig för Need for Speed Nitro till Wii. Utvecklarna har nämligen satsat på att göra ett spel som är anpassat till formatet istället för den sedvanliga nedbantningen av ett av deras mer avancerade bilspel. Resultatet är något så annorlunda att det skulle kunna vara det första spelet i en ny serie. Det har satsats på tillgänglighet, fartglädje och lekfull grafik.

Presentationen är bra och peppande. Det första som möter mig är färger, massor med färger. En snabb genomgång av styrningen och sedan är det bara att kasta sig ut i trafiken. Bilar och karaktärer har en barnslig framtoning, som om de vore tagna ur en tecknad serie. Genom att överdriva vissa former hos bilarna har fordonen fått lite personlighet och karaktär. Hela spelets grafiska profil känns sammanhållen och enhetlig, det skiljer sig från sina storebröder i samma serie. Grafiskt balanserar det alltid mellan skön och töntig. Dessvärre väger det ganska ofta över mot det senare.

Nitro handlar om att bli kung på vägen i olika städer. Varje nytt geografiskt område introduceras i föredömligt korthållna filmer innehållandes traktens big chief. Det är denna förare du sakta men säkert ska slå på fingrarna i olika tävlingar. Street Racing handlar inte bara om att komma först i mål. Ibland måste en varvtid klaras med en ny het kärra. I andra utmaningar gäller det att åka förbi hastighetskameror så fort som möjligt.

Min kaotiska framfart lockar snart till sig farbor blå och blåljus börjar lysa. Den illegala streetracing-grejen känns oerhört malplacerad i Nitro. Jag håller på med en vidrig sport som kan kosta människoliv samtidigt som jag försöker smita från de lokala polismyndigheterna, allt i en äppelkäck färggrann värld. Barnvänligt människoförakt åt alla Wii-ägare.

Genom att tajma starten rätt och toksladda i kurvorna byggs min "nitro"-mätare upp. Ett skak med Wiimoten och min bil pressas ännu snabbare medan nitron i mätaren sjunker. Bilarnas fysik skulle få en insatt racingkonnässör att snyfta i sin kofta. Naturligtvis har man förlorat substans när man satsat på lättillgänglighet. Det ger ett galet fartfyllt upplägg där man nästan hela tiden ligger i en fläskig bredsladd eller i galen turbofart. Den tillrättalagda fysiken är otroligt tillåtande och overklig. Need for Speed Nitro är så långt ifrån en bilsimulator man kan komma. Spelet lär mig ungefär lika mycket om bilkörning som Sex Games till Commodore 64 lärde mig förföra en kvinna på åttiotalet.

Efterhand som jag vinner tävlingar låses nya städer upp. Pengarna jag tjänar lägger jag på nya bilar. Det har gjorts förr, det är som ett par bekväma skor. Bilarna går att pynta med färg och dekaler, på ett lite krystat sätt men charmigt sätt. Spelets absolut största fördel är utan tvekan dess flerspelarläge. Hela karriärläget går nämligen att spela tillsammans med vänner. Ett föredöme, på min ära.

Gillar du bilspel? Realistisk kurvtagning, verklighetstrogen fysik och att pilla i detalj med inställningar på bilen? Då föreslår jag att du håller dig riktigt långt borta från Need for Speed Nitro. Nitro har mer gemensamt med Mario Kart och Burnout än ett vanligt bilspel. Själv blir jag road av farten, sladdarna, bilarna och flerspelarläget.