Star Wars Battlefront: Elite Squadron

BAAAAA-BABABAAAAA! Det odödliga ledmotivet drar igång. Tänk storslagna slagfält där två arméer stöter ihop. Tänk dig strategiska strider med upp till sexton spelare online. Tänk dig speeder bikes, AT-AT:s, tauntauns, TIE:s och Star Destroyers, allt i samma slag. Tänk... PSP.

Nu finns det ingen bra textmotsvarighet till det där ljudet då en skivspelare plötsligt kör fast men det är precis så det känns när jag sätter igång Star Wars Battlefront: Elite Squadron. Vänta lite. Hela grundtanken är fel. Det är som att utveckla ett nästagenerations-Tetris till stationära konsoler. Var sak har sin tid och sin plats, och att kunna inveckla sig i enorma strider online via en liten bärbar och en trådlös uppkoppling när man sitter på toaletten är varken rätt tid eller rätt plats. Men nu finns spelet här, hur ologiskt det än må vara. Låt se vad det har att erbjuda.

Om du har spelat Star Wars Battlefront: Renegade Squadron så vet du precis vad som finns. Det har inte jag så jag får kolla i startmenyn istället. Tre alternativ finns att välja mellan: antingen kan du kasta dig direkt in i en uppsättning valfria strider, eller så kan du starta kampanjläget och följa en liten berättelse, eller så kan du testa Galactic Conquest. Skillnaden?

I snabbläget får du välja plats (till exempel Kashyyyk, Tatooine eller Coruscant), epok (klonkriget eller rebellkriget, alltså den dåliga trilogin eller den bra trilogin) och sida. Sen hamnar du direkt i strid. I kampanjläget får du en gnutta handling där två klonbröder med de fantasifulla namnen X-1 och X-2 ska rädda respektive erövra galaxen, via korta klipp ur filmerna som sätter scenen innan du får hamna i strid. Det tristaste läget är Galactic Conquest där du får leka Risk med en uppsättning planeter och skyffla trupper i långsamma menyer innan... du hamnar i strid.

Oavsett vilket spelläge du har valt, vilken planet du befinner dig på/utanför och vilken tidsera det handlar om så är tillvägagångssättet identiskt. Pallra dig ner till planetens yta om du inte redan är där. Försök lista ut utifrån den horribla kartan vad som är en Ion Cannon. Spring dit och döda alla motståndare som springer in i väggarna i rummet. Sätt dig vid konsolen och vänta tills en stapel har gått i toppen. Skjut några skott på fiendens stora skepp. Kuta till närmare landningsbana och hoppa in i ett skepp (oroa dig inte om du är en uschlig liten Biker Scout, du kan flyga en X-vinge utan problem). Flyg ut i omloppsbana. Skjut på några X-vingar eller TIE:s. Flyg mot slagskeppet och landa. Spring till rummet bredvid där reaktorn finns. Skjut sönder den och spring förbi de korkade fienderna på väg ut. Hoppa in i ditt skepp och stick. PANG! Räcker sen inte poängen till så skjut lite mer pack. Striden vunnen. Nästa strid är likadan, förutom färgen på texturerna.

Ja, så brutalt enformigt är det. Kampanjläget gör små futtiga försök till omväxling men i slutändan är det lik förbaskat en Ion Cannon som ska slå ut ett par sköldar så du kan spränga ett jätteskepp. Man tycker att de borde lära sig någon gång men icke.

Brutal enformighet kan ha sin charm om det åtminstone är kul. Lite kul är det, när man får flyga. Som det tusende exemplet på raken är Star Wars ohyggligt mycket mer skoj i cockpit på en TIE Fighter än till fots, men fortfarande envisas Lucasarts och deras underhuggare med att ge oss en blandning. Tyvärr är det knappast just TIE Fighter som legat som inspiration till rymdstriderna utan snarare Rebel Assault. Håll in R-knappen för att automatiskt sikta på en fiende och tryck sedan upprepade gånger på X tills energimätaren går i botten. Upprepa tills du känner dig nöjd. Att angripa ett slagskepp och ta sönder kanontorn är snäppet roligare.

I rymden kan ingen höra dig skrika över hemsk grafik, för inte ens PSP och Rebellion har några problem med vita rymdskepp och svart rymd. Värre är det till fots. Omgivningarna är visserligen stora med rekordelig sikt men i gengäld är allt byggt i Duplo och målat med lera. Oavsett om du är på Dantooine eller Endor eller Yavin så är omgivningarna ungefär lika bruna och texturlösa. Dessutom är bilduppdateringen brutalt dålig och kämpar för att ens hålla en stabil ryckfrekvens på 15 bilder i sekunden. Och så är kameran fastlåst en bit ovanför din axel och girar hysteriskt så fort du siktar någonstans. Så släng all taktik åt skogen och håll in R-knappen även här medan du trycker på X.

Det är märkligt att Elite Squadron är så påkostat när allt ändå är bortkastat. Det finns en massa finlir där man kan justera sin rebell/republikan/kejserlig soldat och det finns ett stort antal klassiska hjältar att spela som (även om det är liiiite bisarrt när Chewbacca slår ner Kejsaren i närstrid). Och så finns som sagt ett onlineläge där man kan strida och låsa upp nya färger och annat kul så mycket man bara orkar.

Men jag återkommer till den avgörande frågan: varför? Varför lägga ner tid och pengar på att utveckla ett spel som inte har på formatet att göra? Varför spela en sanslöst nerskalad version av, typ, Battlefield 1943 på en pytteliten skärm med högst bristfälliga kontrollalternativ? Jag har inget bra svar. Det snällaste jag kan säga är att det åtminstone är snäppet roligare än det värdelösa Star Wars: Lethal Alliance.

(en notis om bilderna: eftersom PSP mig veterligen inte kan rendera i 1080p kan upplösningen tas med en ordentlig nypa salt)