Call of Duty: Modern Warfare 2

Det var på håret att ett tredje världskrig bröt ut i Call of Duty 4: Modern Warfare. Ryska ultranationalister och annat löst folk med enorma resurser som stört sig på USA en längre tid gjorde gemensam sak. Lyckligtvis lyckades man avvärja katastrofen i sista stund, även om det ledde till en hel del förstörelse.

Det som gjorde Call of Duty 4: Modern Warfare så intressant var att mitt i allt krigsmumbojumbo där man matades med fler militärförkortningar än man trodde fanns, fanns ändå en intressant historia som kändes skrämmande trovärdig. Trots allt är det inte mycket som krävs för att helvetet återigen ska braka loss på vår kära moder Jord igen, och det är olyckligtvis precis vad som håller på att hända när Call of Duty: Modern Warfare 2 tar sin början.

För ryssarna är inte decimerade, bara något vingklippta och en annan lirare har tagit över ruljansen. Makarov. Både hårdare och elakare har han inriktat sig på att slå till mot Storbritannien och framför allt USA för att en gång för alla göra slut på stormakten. Medan hans företrädare hyllas som en krigshjälte, växer även det folkliga stödet bland människor som är trött på att se Ryssland dansa efter någon annans pipa och som saknar de kommunistiska glansdagarna.

Call of Duty har alltid varit en stor spelserie, men med Call of Duty 4: Modern Warfare blev serien den dräpare den är idag, minst lika stor och populär som erkända mästerverk som Halo, Grand Theft Auto och Half-Life heter. Något som inneburit att Infinity Ward fått helt andra resurser i utvecklingen av uppföljaren, vilket redan tidigt märks.

Presentationen är bättre, musiken är bättre, effekterna häftigare och det hela känns stundtals som en extremt påkostad Hollywood-blockbuster. Precis som i föregångaren växlar man hela tiden mellan flera huvudpersoner som inte introduceras något närmare. Man får ett smeknamn och inte så mycket mer, vilket förstärker känslan av att det är just jag som dragits in i ett annalkande krig.

Mycket av berättargreppen från Call of Duty: Modern Warfare känns igen och det är mycket lågmälda dialoger kring extremt allvarliga händelser mellan banorna. Detta berättande förflyttar dig som spelare rakt in i maktens korridorer och skildrar en taktisk hänsynslöshet som ser till den stora massans bästa, även om det sker på vissa gruppers bekostnad. Effektiviteten sätts i första rummet, känslorna i andra och det gamla talesättet "i krig och kärlek är allt tillåtet" praktiseras på ett ganska obehagligt påtagligt sätt. Rått men också trovärdigt.

Storyn i Call of Duty: Modern Warfare 2 är svår att recensera eftersom nästan vartenda uppdrag innehåller en överraskning som helt omkullkastar saker och ting. Därför tänker jag inte närmare berätta exakt vad man gör och vad som händer, men en sak som kvällspressen redan hunnit förfasa sig över är uppdraget där man förväntas delta i en enorm massaker. Det jag vill säga kring "skandalscenen" är att den dels utspelar sig tidigt i äventyret, dels att den aldrig känns varken spekulativ eller onödig. Tvärtom är det en naturlig del av storyn och uppbyggnaden av betydligt värre grejer, men det är helt klart att Call of Duty: Modern Warfare 2 förtjänar sin åldergräns på 18 år.

Äventyret har den kanske mest varierade bandesignen jag någonsin sett. Varenda bana förflyttar dig som spelare kors och tvärs över jordklotet där du förväntas kriga alla tider på dygnet. Här finns banor som tycks lånade ur Tomb Raider, långa tävlingar med snöskoter, stealth-uppdrag ute på oljeplattformar, ordentliga fältslag, mindre truppinsatser i brasilianska förorter, gatustrider i Mellanöstern, parkour-strapatser, krig i modern bebyggelse och mycket annat som jag väljer att inte berätta för att inte klå er på nöjet att upptäcka allt själva. Varenda bana är helt unik, kort och gott, och just den delen av Call of Duty: Modern Warfare 2 är en av de saker jag uppskattar bäst.

Spelkontrollen sitter som en smäck för alla som spelat serien tidigare. Här finns inga överraskningar, annat än att man på några av spelets banor kommer i kontakt med kravallsköldar. De tål praktiskt taget all någorlunda finkalibrig ammunition och nyttja dem är ett bra sätt att avancera under hård beskjutning. Annars är allt sig likt, på gott och ont. På gott därför att det faktiskt fungerar alldeles ypperligt, men på ont för att det trots allt inte är helt perfekt.

Bland annat är det ofta svårt att se var man blir beskjuten ifrån, vilket gör vissa partier av banorna till frustrerande trial-and-error där man helt enkelt får acceptera att man dör 5-10 gånger innan man upptäckt vem som dödar en och därefter kan eliminera (skjuta sönder och samman) faran. Det har varit ett problem även i tidigare Call of Duty-spel och skulle faktiskt behöva åtgärdas. Jag har inget emot behöva börja om, men att göra det på grund av en förlupen kula jag aldrig hade en chans att se är orättvist.

Det är som sagt fler olika spelbara moment än någonsin förr i Call of Duty: Modern Warfare 2. Flera av dessa har redan visats i olika trailers och på bilder, så ingen faller väl av stolen över att höra att det bland annat vankas skoterkörning. Jag har varit hälsosamt skeptisk mot detta eftersom fordonsbanorna oftast är de sämsta i alla förstapersonsskjutare i alla spel som inte heter något med Halo (där är de oftast bland de bästa istället).

Men även om man kan klaga på att skoterbanan, på en rysligt kall plats i en av extremt många avlägsna platser i Ryssland, inte direkt förmedlar känslan av riktig skoteråkning, är den ändå en av höjdpunkterna i Call of Duty: Modern Warfare 2, med en riktigt hektisk och häftig actionkänsla där sanslöst mycket händer på kort tid. Senare i spelet får man bland annat även chansen att guida missiler och köra bil och de passagerna fungerar precis lika bra. Knappast någon simulatorkänsla, men grymt jäkla bra action, vilket räcker för mig.

Självklart finns det även regelrätta stealth-banor, bland annat en i ett snöigt Ryssland som faktiskt trumfar den mästerliga nivån från Tjernobyl i föregångaren. Här får man tassa omkring bland en mängd soldater och själv bedöma om man ska färga snön röd av blod eller försöka smyga sig förbi obemärkt. Tillfredsställelsen i att lyckas tassa upp bakom en rökande terrorist och köra en enorm armékniv i ryggen på honom innan han ens hunnit utbrista "Nasdrovje!" för att sedan iskallt smyga vidare är fantastisk.

Efter knappt sex timmar för min egen del var storyn slut och då spelade jag ändå på en högre svårighetsgrad. Vill man få spelet att räcka lite längre rekommenderas den svårighetsgraden varmt och Infinity Ward själva tipsade mig vid mitt recensionstillfälle om att spela på den näst högsta. Detta ger både ger en roligare utmaning, men låser även upp åtråvärda achievements (och förmodligen även troféer, men Xbox 360-versionen var den Infinity Ward valde att visa upp vid recensionstillfället).

Jag tvivlar på att någon skulle kunna tänka bli besviken på äventyret, även om jag inte hade mått direkt illa av 2-3 timmars ytterligare speltid. Jag har dock träffat Infinity Ward tidigare och gjort intervjuer med dem, där de förklarat att spellängden för deras del är oväsentlig och att det är mycket viktigare att berätta en tight historia. Efter att ha spelat Call of Duty: Modern Warfare 2 så tror jag dem, för jag har svårt att se var en bana till skulle ha kunnat klämmas in utan att ha känts som utfyllnad.

När äventyret väl är avklarat är det dags att koppla upp sin konsol. Här finns nya spelläget Spec Ops som är Infinity Wards variant på co-op. Tänk "Mile High Club" från Call of Duty 4: Modern Warfare så får du en uppfattning om spellängd och upplägg. Ett otal olika moment ur spelet ska nu spelas igenom med en kompis. Här finns även helt nya scenarion och sådant som plockats bort ur själva äventyret. Själv hade jag extremt kul med en skotertävling mot en polare, som tål att spelas om och om igen medan man pressar tiondelar.

Fastnade även rejält för en gemensam stealth-bana samt en bana på en raserad bro under beskjutning där uppdraget är att spränga saker. Hjärndött skoj som lär komma att spelas flera gånger i jakt på topprankingen. Men det finns även fler varianter som att en polare ska eskortera en annan med hjälp av stativmonterad dunderkulspruta från helikopter genom ett område så fyllt med fiender att det helt enkelt nästan hade varit omöjligt ensam,

Du ska få upptäcka resten själv, men det är ett både varierat och underhållande spelsätt som jag tror kommer tilltala de flesta, mig själv inkluderad. Spec Ops är i sig annars inget revolutionerande, men fyller ändå sitt syfte och kommer skänka otaliga timmars extra speltid medan man kämpar sig fram. Ett smart extra spelläge för den som hellre lirar med sina polare mot datorn än att skuta sig fram i stenhårda dödsmatcher, helt enkelt.

Dödsmatcher är något som givetvis också finns representerat i Call of Duty: Modern Warfare 2. Jag vågar faktiskt påstå att det ger självaste Halo 3 ett slag på fingrarna ifråga om det mest välfyllda multiplayer-läget till konsolerna. Det finns så sjukt mycket inställningar, möjligheter och funktioner. Bäst är hur fritt det nu är att skapa sin egen krigarklass efter eget önskemål. Själv är jag ingen höjdare på att sikta, eller på finlir överhuvudtaget.

Däremot är jag i alla fall hyfsad på att läsa spelet och brukar ha bra reaktioner. Vilket gör att jag gärna spelar med extremt tunga kulsprutor och sprider död och förintelse omkring mig. Bistå med nedtryckande eld för att hjälpa mitt lag att ta sig framåt eller vakta viktiga flaggor. Tack vare alla inställningsmöjligheter kan jag nu verkligen skapa en perfekt klass för mig med precis de vapen och perks jag helst vill ha.

Infinity Ward har även gödslat på med mängder av andra inställningsmöjligheter som att man kan välja hur man vill presenteras för andra spelare med skyltar, färger, gradbeteckningar och annat. Man låser upp dem undan för undan och om Call of Duty: Modern Warfare 2 blir ens i närheten av lika poppis online som sin föregångare (och det kommer det bli, tro mig) lär det här bli en väldigt omtyckt funktion för alla som vill vara lite unika.

Nätkoden fungerar ypperligt och under mina matcher märker jag inte av något störande lagg. Multiplayer-banorna är mer välgjorda än i föregångaren och varje scenario med allt från strider i amerikanska förorter, enorma krig inne på stora internationella flygplatser och skärmytslingar i marmorgruvor känns helt naturliga trots att det lyser igenom hur väl Infinity Ward anpassat varje bana efter multiplayer-sammandrabbningar.

Det finns få ställen som känns överlägsna när det kommer till skydd, man är sårbar praktiskt taget överallt och möjligheterna till listiga strategier är många. Den sedvanliga uppsättningen spelsätt finns såklart också tillgängliga med allt från dödsmatcher till flaggfångande. Själv tyckte jag att klassisk bombdesarmering passar den hektiska och intensiva Call of Duty: Modern Warfare 2-känslan perfekt.

Där gäller det som vanligt för ett lag att försöka spränga två bomber medan det andra laget ska förhindra det innan det är sidbyte och omkastade roller. Något som är riktigt roligt och vanebildande. Även baserövring passar Call of Duty: Modern Warfare 2 mycket bra med baser som ska erövras och hållas så lång tid som möjligt. Basernas placering och hela spelsystemet går liksom hand i hand och förhoppningsvis lär båda dessa spelsätt bli riktigt populära och skapa rejäla scener för annat än dödsmatcher som fortfarande är det mest omtyckta.

Det ska sägas direkt att det finns bildskönare spel än Call of Duty: Modern Warfare 2, även om jämförelsen är lite orättvis eftersom spelet, till skillnad från exempelvis Killzone 2 och Gears of War 2, rullar på i stabila 60 bilder per sekund. Det ska alltså ses i rörelse för att komma mest till sin silkeslena rätt med riktigt härlig bilduppdatering som ger en oerhört följsam känsla.

Man måste också, som ovan nämnt, ge Infinity Ward kudos för hur oerhört varierade omgivningar det är i Call of Duty: Modern Warfare 2. Kanske de mest varierade någonsin, rent av. Här ges chansen att kriga över precis hela världen (nåja, nästan i alla fall), med allt från snö till öken, från kåkstäder till moderna storstäder, från oljeplattformar till underjordiska fängelser och mycket mer därtill. Det är ett imponerande arbete man lagt ned, speciellt på de små detaljerna som gör så mycket för trovärdigheten. Och det faktum att så många av banorna dessutom ska tacklas på helt olika sätt gör ju inte saken sämre direkt...

Tyvärr är jag dock inte lika imponerad av ljudet. Visst gillar jag tyske kompositören Hans Zimmers (Pirates of the Caribbean, Gladiator, Lejonkungen, Batman: Dark Knight) urgrymma musik och får gåshud av de bombastiska militärtonerna. Men jag kan inte hjälpa att jag tycker vapnen låter lite platt, och saknar även tyngd när man skjuter med dem. Det gör att vapnen stundtals nästan känns tryckluftsmatade. Lite synd med tanke på att Call of Duty-serien traditionellt haft fantastiskt bra ljud med bra tryck i både vapen och explosioner. Nu känns man lite frånsprungen på det området.

I slutändan är ändå Call of Duty: Modern Warfare 2 ett spel som nästan suger musten ur mig. På det bra sättet. Kampanjen gör mig andfådd, tempot är skyhögt och jag är otroligt lättflirtad av militärkänslan när jag matas med detaljerade uppdrag, stränga order, svulstig musik, machoattityd samt fler militära förkortningar och kodord än jag visste fans. Trots en bitvis väldigt otrolig story, rycks jag ändå med i händelserna och vill verkligen veta hur allt ska gå.

Visst är kampanjen verkligen i gränslandet för vad som är acceptabel spellängd för ett fullprisspel, men det vägs upp flera gånger om av det otroligt underhållande Spec Ops och det nästan osannolikt välfyllda muliplayer-läget. Call of Duty 4: Modern Warfare har varit ett av de mest spelade spelen online ända sedan det släpptes för ganska prick två år sedan, och om inget mirakulöst händer kommer samma sak gälla för Modern Warfare 2 som är bättre på precis alla sätt och vis. Grymt bra Infinity Ward, så när kommer trean...?