Assassin's Creed II

På ytan är Assassin's Creed II mitt drömspel. En enormt vacker värld, proppad med uppdrag och lekplatser för ett parkour-proffs till lönnmördare. Min dolkklinga är lika vass som min utstyrsel. Jag kan klättra uppför vilket jädra torn som helst. Och min nya BFF Leonardo da Vinci har byggt en flygmaskin åt mig (det är vänskap det). Ett mästerverk, på ytan alltså. Och efter många mil i lönnmördarstövlar är jag visserligen nöjd av promenaden, men tyvärr inte helt utan skoskav...

Glöm 1100-tal och Jerusalem och ställ i stället in dig på renässanstidens Italien. I Assassin's Creed II introduceras dessutom nya huvudpersonen Ezio, som med sina färdigheter i plattformsskuttande och handgemäng kan beskrivas som en avkomma av Paolo Roberto och Super Mario. Ezio är en betydligt roligare karaktär än Altaïr; han är kaxig, lever rövare i sin hemort och denna gång har man till och med orka förse huvudpersonen med en brytning. Nutida karaktären Desmond, som med några nya vänners högteknologiska tandläkarstol rotar i Ezios minne, är samma gamla jeanskille som sist och honom kontrollerar du under korta passager i spelet.

Assassin's Creed II är ett mycket vackert spel. Även denna gång ligger enorma produktionsvärden bakom den grafiska designen och iscensättandet av 1400-talets Italien är oerhört ambitiöst. Städerna och deras affärer, människorna och deras kläder, allt osar av renässanstid och vi får till och med lära oss en del om yrkesgrupper och framträdande människor och konstnärer från tiden. Jag shoppar vapen, slänger pengar åt gatumusikanter och lejer glädjeflickor till att distrahera vakter. Det bubblar av liv i Florens, Venedig och Toscana och flera av de bästa stunderna i Assassin's Creed II inträffar faktiskt när jag bara ägnar mig åt sight-seeing. Ofta från takåsarna, förstås.

Uppföljaren är även proppad av fakta om de italienska städernas landmärken, deras invånare och livet på 1400-talet rent allmänt. Spelet blir alltså lite av en historielektion för den som känner för att grotta ned sig i ämnet, och det är en trevlig detalj som skänker liv åt helheten. Efter att ha varvat spelet kommer den observante att veta vem som designade Giotto's Campanile, hur smeder arbetade på den tiden och att Leonardo da Vinci anklagades för sodomi...

Oftast rör du dig till fots i Assassin's Creed II, men när Ezio vill vila fossingarna finns andra alternativ. Som i förra spelet finns hästar att sno utanför stadsportarna och nu kan du dessutom betala för en droska som tar dig smidigt till grannkommunen. I Venedig kan du förstås även staka gondol, vilket kanske inte går snabbt men ger dig en trivsam turistupplevelse. Skulle du dratta i vattnet, vilket händer då och då i Venedig, kan Ezio till skillnad från Altaïr lyckligtvis simma.

Ezio har en hel del roliga vapen att lattja med och till nyheterna hör dubbla handledsknivar, rökbomber och till och med en rudimentär pistol. Du kan köpa nya typer av svärd och rustningar i städernas smedjor och efter dina duster med stadsvakterna behöver dessa även repareras. Medicinflaskor är också oumbärliga och dessa shoppar du hos en läkare och denna man med pingvindräkt(?) kan också hela dig direkt för en kostnad.

Pickadoller, rökbomber och dolkar används förstås i striderna med vakter och andra offer och även om det är roligt att Ezio har fått nya leksaker är de helt meningslösa. Faktiskt. Precis som sist räcker det nämligen på tok för långt att bara låsa siktet på fienderna, nöta på attack-knappen och dela ut svärdhugg efter svärdhugg tills fiendeskaran är decimerad.

Visst klarar du dig bättre genom att blockera och steppa runt dina fiender, men det latare alternativet funkar alltid, även mot de sista speltimmarnas biffigare, hillebardsvingande soldater. När spelet är slut inser jag att jag kanske förbrukat en eller två kastknivar och att jag ytterst sällan använt de stridstekniker som lärts ut i sparringsekvenser. Trist. Precis som i första spelet känner jag dessutom alltför sällan att jag är en smygig lönnmördare som gömmer sig i skuggorna, utan snarare en Ezio Barbaren som kan rusa in i dussinet vakter utan att oroa mig för livhanken.

Vid ett par sekvenser blir det matinéfilm och åka av när vi får ratta olika "fordon", som exempelvis Leonardo da Vincis flygmaskin som styrs under en intressant färd över stora eldar, vars varma luft ger ett uppåtsving. Vid ett annat tillfälle ska jag i en snabb färd med häst och vagn skaka av mig och ramma några ettriga soldater. Jag hade gärna sett flera av dessa och just uppdragen för mig in på Assassin's Creed II:s största brist.

Det första Assassin's Creed led av repetitiva uppdrag, både sidospåren och de som tillhörde huvudstoryn, och sedan länge har vi blivit lovade mer variation i Assassin's Creed II. Och visst, det är bättre, inte minst de lugnare Prince of Persia-doftande banorna där vi är helt ensamma och bara letar rätt väg upp till en hemlig skatt. Men uppdragen är verkligen inte genomgående bra, vilket för mig är en stor besvikelse. Den genomsnittliga uppgiften är håglöst slätstruken; jag får order att döda någon med ett namn som låter som en pizza, jag utför uppdraget. Jag letar upp någon med ett pastanamn och gör samma sak. Jag blir mätt.

Dessutom blir jag rent ut sagt arg över de många eskort- och förföljaruppdragen där flera minuter ägnas till att bara gå. "Bär Leonardos vattenfärger" är exakt lika roligt som det låter. Här finns även en riktigt utdragen sekvens mot slutet av spelet där du ska samla 30 så kallade "codex pages" för att kunna komma vidare. Då man valt en realistisk approach och sålunda inte kunnat slänga in exempelvis bossar så blir det extra viktigt att hålla intresset uppe genom hela spelet, och där levererar Assassin's Creed II bara halvvägs.

För dig som gillar sidospår kan du samla antidepressiva fjädrar till en moloken familjemedlem, riva ned affischer med ditt ansikte på (vakterna blir då mindre jaktbenägna) och leta gömda skatter. Dessutom kan du leka borgmästare genom att uppgradera allt från banker till bordeller i en stad, en investering som genererar stålar längre fram. Om alla dessa parentesuppdrag ger mervärde eller inte är en personlig fråga, jag engagerades aldrig av dem, men för den tvångsmässige samlaren finns det alltså en hel del att göra.

Ezio är en efterlyst man och städernas vakter är alltid på jakt efter dig, i olika grader av vaksamhet. Det obeskrivligt irriterande du-är-bevakad-pipet från första spelet är lyckligtvis borttaget och det är allmänt lite lättare att röra sig i städerna. Räkna dock med att få lubba från bylingen regelbundet.

Storymässigt börjar det rätt bra med en introduktion av Ezio, som känns som en riktig person vars öde man faktiskt vill följa. Italienaren lever rövare och förför brudar (en del av förförelsen styrs till och med med en knapptryckning) och Ezios relation med sin bror känns äkta. Sedan glider det tyvärr iväg till samma trista berättande som i första spelet; här finns ett enormt persongalleri och i stället för att berätta en riktigt intressant historia presenteras i stället många små, om diverse italienska köpmän och makthavare jag inte bryr mig ett dyft om. Ofta känns Assassin's Creed II som att snubbla in i en såpopera man aldrig sett förr, där dussintals familjer talar i allvarliga tonfall om vem som varit stygg och varför.

Den kritiserade nutidsdelen av handlingen har tonats ned, men nästan så mycket att den saknar relevans. I Assassin's Creed II har spelets egentlige huvudperson Desmond blivit fritagen från det onda företaget Abstergo Industries som tvingade honom att ligga i maskinen Animus (tandläkarstolen) för att återleva Altaïrs minnen i det första spelet. Desmond samarbetar denna gång med en grupp människor med en egen Animus, förföljda av Abstergo. Nu tar dessa sekvenser mycket liten av del av hela spelet, men jag kan sakna den kliniska och utsatta stämningen i ettans fängelsescenario.

Den artificiella intelligensen är slipad, men långtifrån perfekt. Även denna gång står flera av vår lönnmördares fiender mest och tittar på striderna medans en stackare får göra grovjobbet. Leonardo da Vincis status som en av mänsklighetens främsta tänkare görs inte direkt rättvisa när Leo talar med en yttervägg i stället för med mig. Och återigen kan uppdrag som presenteras som intrikata smygarutmaningar lösas genom att bara storma in mot huvudmålet, nöta attack-knapp och ignorera dussinet vakter omkring en. De snygga lönnmorden mot en ensam vakt är dock fortfarande lika roliga (och brutala).

Assassin's Creed II är långt ifrån ett dåligt actionspel, men det är svårt att inte känna sig besviken med tanke på Ubisofts löften om mer spelglädje. När en inforuta om Leonardo da Vinci presenteras får jag reda på att konstnären ofta lämnade sina verk halvfärdiga, och någonstans där hittar vi kärnan även i Assassin's Creed II. Stora ambitioner, en fantastisk inramning, kunniga skapare. Men i slutändan ett verk som hade behövt mer arbete. Tredje gången gillt, Ubisoft?