Left 4 Dead 2

Det har gått precis ett år sedan vi för första gången stiftade bekantskap med Louis, Francis, Zoey och Bill mitt i en pågående zombieapocalyps. En del säger att det har gått alldeles för hastigt fram. Sedan uppföljaren utannonserades har den därför fått en expansionstämpel av upprörda fans. Vi kan lägga ner det snacket nu. Det låter bara galet nu när vi ser resultatet.

Parallellt med händelserna i ettan följer vi nu en ny grupp överlevare nere i den amerikanska södern. Smittan har spridit sig över hela landet och den enda medicinen är hett stål. Pumphagel, automatkarbiner, prickskjutegevär, SMG:s och pistoler finns i alla färger och former. Men också molotovs, pipe bombs, granatkastare, motorsågar, katanasvärd, brandyxor, stekpannor och elgitarrer brukas frekvent för zombiesmisk. Särskilt jag och motorsågen har utvecklat ett förhållande byggt på ömsesidig lusta efter kapat dökött.

Föregångarens kanske svagaste punkt är därmed åtgärdad. Vapenvariationen i Left 4 Dead 2 spelar i en helt annan division. En ganska banal förbättring som förhöjer nöjet rätt rejält i all sin enkelhet. Extra påtaglig blir upphetsningen när min fyramannagrupp finner andrum i en vapenaffär i spelets första kapitel Dead Centre, och monterar varsitt lasersikte på våra skjutdon. Vi rustar upp. Vi är bad-ass.

Av sammanlagt fem makalöst underhållande kapitel är min personliga favorit Dark Carnival som består av ett nöjesfält med kringområde. Ett ställe som redan i första genomspelningen bjuder på många minnesvärda stunder. Jag tänker på obehaget när vi mötte den gråtande häxan i kärlekstunneln, paniken när vi blev jagade av trettio odöda upp för en berg-och-dal-bana och den svarta humorn när lantisen Ellis sprängde en grupp clowner i luften medan han graciöst gled nerför en rutschkana.

En tillfredsställande detalj är att sprängladdat zombie-massmord inte bara resulterar i en röd dimma längre. Fysikmotorn har uppdaterats så man verkligen ser torson, huvuden och lemmar flyga åt alla håll. Tycker lite synd om mina tyska medmänniskor som får nöja sig med en censurerad version. För det här är splatternjutning på hög nivå.

Och här passar det sig kanske att jämföra PC-versionen med ditot till Xbox 360. Left 4 Dead 2 ser märkbart bättre ut till PC. Det renderas i högre upplösning, klarar av att rita upp mer liggande döingar och kroppsdelar samt innehåller en del annat tekniskt mumbo-jumbo konsolspelare får klara sig utan. I upplösningen 1920 x 1080 ser zombieslakten inte så dum ut alls, trots att spelet i grunden baseras på samma Source-motor som det fem år gamla Half-Life 2.

Stundtals är det hiskeligt mycket som händer på skärmen samtidigt. Odöda springer längs takåsar, klättrar över stängsel och river ner dörrar. De anfaller från ovan och underifrån, från höger och vänster. Ett häftigt kaos som gör att jag verkligen lever mig in i situationen.

Under utvecklingen av Xbox 360-versionen nådde faktiskt Valve gränsen av konsolens minne just på grund av allt som händer på skärmen samtidigt. Därför var man tvungen att banta ner det visuella en aning. I gengäld kan konsolspelare lira tillsammans med en kompis på delad skärm. Det optimala klimatet är dock ett gäng PC-burkar sammanlänkade i ett LAN. Det kommer man inte ifrån. Men rent innehållsmässigt är versionerna identiska, så egentligen är det hugget som stucket för den som inte är så petig, eller för den som helt enkelt föredrar soffa framför kontorsstol.

Left 4 Dead 2 präglas av ett ständigt växlande tempo; en upplevelse som dessutom förändras och anpassas inför varje ny omgång. "The Director" kallas den osynliga mästerhjärna som styr över zombieattackerna. Han ser till att alla ständigt måste vara på tå, då han när som helst kan slänga in en superfiende på de mest oväntade av ställen. Och för att bevisa sin illvillighet ytterliggare möblerar han gärna om i miljöerna då och då.

En gränd som tidigare varit öppen kan därmed nästa gång vara blockerad, och en kyrkogård kan ha en helt annan layout från en gång till en annan. Han tvingar alla våra sinnen att arbeta på högvarv. Därför är Left 4 Dead 2 alltid intressant, och alltid sinnessjukt roligt. För varje genomspelning upplever vi nya, helt galna scenarion som underhåller kungligt, vilket gång på gång återspeglar sig i det upphetsade eftersnacket i lobbyn.

Det populära Versus-läget från föregångaren återkommer naturligtvis. Här spelar man igenom kampanjen, med twisten att fyra av åtta spelare klär sig i rollerna som zombies. Det finns ett antal nya zombietyper att spela som, däribland den giftspottande Spittern, den våldsamma Chargern och den kortväxta, ilsnabba Jockeyn. I rollerna som odöda är det extra viktigt att arbeta tillsammans för att nå framgång. Först eftersom man ensam tål väldigt lite stryk. Men viktigast av allt: Samtliga typer av zombies har sina speciella egenskaper som i kombinerad form kan vara förödande.

När jag axlar rollen som möglig Spitter går jag med fördel i lag med en Jockey. En Jockey kan nämligen klänga sig fast på en överlevande och kontrollera denne efter eget tycke. Och loskar jag då iväg en fräsande giftpöl på marken som inte är bra för en överlevares hälsa, tja, då vet Jockeyn vart han ska styra människostackarn.

Det var unikt, häftigt och belönande redan i föregångaren. Och med nya typer av zombies och ett mer balanserat poängsystem är det bara ännu bättre i Left 4 Dead 2.

Gears of War 2 har Horde och Halo 3: ODST:s har Firefight. Left 4 Dead 2 har sin egen variant Survival där man ska försvara sig och överleva så länge som möjligt. En ny multiplayervariant är Scavage, där överlevarna ska hitta och transportera bensindunkar utspridda på kartan för att fylla upp och starta en generator. Innan de blir zombiemat, förstås. Men min klara favorit bland nyheterna är dock Realism, ett kampanjläge för alla hardcorespelare där headshots är ett måste för överlevnad, och där hjälpsamma linjer kring karaktärer och objekt inte existerar.

Kommunikation och sammanhållning har aldrig varit viktigare. För att inte tala om att se upp var man skjuter. Vänskaplig eld kommer garanterat att förekomma en hel del innan man är en sammansvetsad grupp. Och här kommer en utmaning: I Realism, pröva kapitlet Hard Rain på den högsta svårighetsgraden. Mörker, oberäkneligt skitväder och massvis med kinkiga häxor. Spänn fast säkerhetsbältena, säger jag bara. I dare you.

Valves köttiga uppföljare bygger vidare på ett härligt koncept och gör det med bravur. Massor av vapen, odöda, hysterisk co-op för fyra och unika spellägen gör Left 4 Dead 2 till zombieromantikerns våta dröm. Kanske den bästa spelhyllningen till dönickesjukan någonsin.