Jag minns inte när jag skrattade så hjärtligt åt en spelsituation sist. Det landar en tänd Bob-omb framför mig (Mario) och jag kastar den instinktivt åt sidan. Bombvarelsen landar framför min vän (Toad) som gör samma sak. Som taget från en Helan-och-Halvan-scen fortsätter vi panikartat passandet tills en av oss sprängs och vår framfart genom banan sinkas rejält. Inte för att det spelar någon roll. I New Super Mario Bros. Wii stannar man gärna en extra stund.

I detta besök till Svampriket kan alltså du och upp till tre polare ta er genom åtta världar av plattformar, rör, stenblock, koopas, goombas och luftskepp. För det mesta är upplägget förlåtande och partyinriktat och skulle du dö kommer du snabbt tillbaka till liv, svävandes i en bubbla som en medspelare måste krossa. Förutom flerspelarläget skiljer sig upplägget inte nämnvärt från gamla Super Mario Bros 3; du väljer bana på en karta, sätter Bowsers ungar på plats och besöker världar av lava, is och vatten. Precis som det ska vara, med andra ord.

Spelupplevelsen i multiplayer beror till stor del på dina kumpaner. Tillhör du ett retsamt gäng kommer du att peppra dina vänner med sköldpaddsskal, roffa åt dig kraftsvampar från de som faktiskt behöver dem och, favoriten, plocka upp någon och slänga honom eller henne nerför ett stup. Samspelta gäng kommer att planera, kommunicera och förhoppningsvis avancera genom de allt svårare plattformsbanorna.

Oftast gäller det bara för alla att ta sig helskinnade fram till banans slut, men ibland finns enklare samarbetspussel som att vippa gungbrädor eller att gå genom varsin port. Hur ni än spelar är det oerhört mycket som händer på samma gång och New Super Mario Bros. Wii har därför en väldigt intensiv och livfull anda.

Kaoset är dock både på gott och ont. Faktumet att skärmen fryser varje gång någon plockar en power-up, vilket gör att spelare mitt i ett precisionshopp tappar fokus, känns bara korkat. Att spela flera leder också till problem som överbefolkade plattformar, oundvikliga eftersläntrare och regelbundna insikter om att du "styrt" fel person en halv minut.

När fyra spelare går lös på banorna samtidigt händer saker bokstavligen i varje kant av skärmen. Kameran gör ett bra jobb med att zooma in och ut, men i vissa vertikala banor kan en spelare bli kvar i botten och tvingas "chanshoppa" för att komma upp. Se alltså till att ha schyssta medspelare som väntar på dig om du halkar efter. I grund och botten är flerspelarläget en lättsam upplevelse så du är aldrig garanterad intima, hyperkoncentrerade spelsessioner om du spelar i grupp.

Just därför är det så roligt att enspelarläget inte är bortslarvat utan tvärtom en värdig utmanare till Marios bästa 2D-titlar. Det är absolut inte tråkigt att spela själv, inte med luftskepp där kanonkulor täcker skärmen, spökhus där rätt väg ut är en gåta och inte minst en fenomenal sista uppgörelse med Bowser som garanterat kommer att ge dig rysningar. Bowsers ungar är tillbaka och de slåss du mot i två versioner på varje värld, en lättare och en Magikoopa-assisterad samt svårare. Bandesignen är genomtänkt, varierad och mycket engagerande och det känns som en lättnad att Nintendo inte nöjde sig med bara ett simpelt partyspel.

Här finns massvis med goda plattformidéer, både variationer på gamla (bulthissar, munkplattformar, klättergaller) och helt nya. Jag fastnar för en bana i den femte världen, en regnskogsinspirerad plats, där Mario och vänner måste åka över ett dödligt, lila vatten med hjälp av en pråmliknande plattform. På denna plattform står en siffra som anger hur många som står på den, och den räknar både spelare och fiender. Spelar du själv stannar plattformen när siffran når fem, och naturligtvis ramlar koopas, goombas och horder av minimala baby-goombas (haha!) ned på pråmen och du måste röja undan dem, dels för att komma vidare, dels för att överleva. På banor av denna kaliber får man lust att skrika "waa-haa" med italiensk brytning.

Förutom att nå flaggstången på banorna finns dessutom många småutmaningar i New Super Mario Bros Wii och dessa gör verkligen att spelupplevelsen aldrig känns tråkig. På vissa banor ska undangömda Toads räddas och bäras i mål. Hoppar du genom en röd ring ska en samling röda mynt plockas ihop inom en viss tid.

På kartorna finns som tidigare svamphus där du får spela en memory-variant eller skjuta ut dig själv ur kanoner mot extraliv. Kom dessutom ihåg att samla tillräckligt av de stora guldmynten med stjärnor på, med dessa kan du nämligen låsa upp något väldigt speciellt mot spelets slut; en samling supersvåra banor i stil med Special World i Super Mario World. Dessa är inget annat än plattformsgodis av finaste kvalitet och något varje gamer kommer att vilja bemästra.

Mario och gänget får hjälp av klassiska bonusar som svampar, eldblommor och stjärnor och du kan dessutom äga isbanorna respektive ta till skyarna med nyheter som pingvin- och propellerdräkten. Den sistnämnda ger dig en skjuts uppåt genom ett skak med Wii-fjärren, som annars hålls i det klassiska vågräta grppet. Historiens charmigaste dinosaurie Yoshi är också tillbaka (ja!), men är tyvärr väldigt underrepresenterad och hittas bara på några få banor. Vi får hoppas att han sparar krafterna och gör en strålande comeback i Super Mario Galaxy 2...

Grafiskt är det förstås charmigt från början till slut, men jag kan inte skaka av mig känslan av hur smaskigt det hade varit med 2D i HD. Wii brottas med sina begränsningar och då kameran zoomas ut så ofta blir huvudfigurerna ofta ganska suddiga.

Med det sagt är designen ljuvlig och allt från klassiska eld- och isbanor ger en ett fånigt leende på läpparna. Har du som jag vuxit upp med de första Mario-spelen lär estetiken med block, svampar, rör och blå himmel slå an en alldeles speciell sträng och med risk för att låta högfärdig och klichéartad är det faktiskt så här: att spela New Super Mario Bros. Wii känns som att spela något historiskt och fräscht på samma gång.

Spelkontrollen är tillräckligt tight för ett Mario-spels kriterier, vilket som du vet är en riktigt hög ribba. Wii-fjärren hålls vågrätt på klassiskt vis och även om styrkorset samt 1- och 2-knapparna är i minsta laget fungerar det utmärkt att utföra precisionshopp, skalkastning och upplockning av dina medspelare. Jag saknar dock möjligheten att spela med Gamecube- eller Classic Controller och även om orsaken är de rörelsekänsliga momenten (Marios propellerdräkt, vanliga snurrhopp) så borde det ha kunnat lösas med någon alternativ knapp. Räkna med en del extra investeringar om du inte redan äger fyra fjärrar.

En ny funktion, inte bara för Mario-spelen utan även för framtida Wii-titlar, är vad som kallas Super Guide. Om du klantat bort åtta liv på en klurig bana dyker ett block upp i början av den, och ett hopp på den gör spelet självspelande för ett tag. Du får alltså se en "perfekt" lösning av banan och kan stanna denna skrytfilm när som helst. Detta är alltså lite av en speed run och den datorstyrda genomspelningen avslöjar inte hemliga delar eller stjärnmynt. Super Guide är en trevlig idé och i takt med att du når de svårare banorna inser du att det inte nödvändigtvis bara är till för barn och klumpiga föräldrar...

Hursomhelst. Detta är ett spel som i sina bästa stunder sniffar på Galaxys briljans. Ett spel som påminner mig om plattformsgenrens relevans. New Super Mario Bros. Wii ger mig återigen användning för mina mest primala spelinstinkter. Jag håller inne springknappen, hoppar med huvudet före i varje blänkande myntsamling och frågetecken jag kan se. Molnen är fluffiga och musiken glad. Siktet är inställt på flaggstången och denna gång är mina vänner med mig.