Ghostbusters

Filmen Ghostbusters kom i mitten av 80-talet. Jag var så ung när jag såg den första gången att jag trodde att det var en skräckfilm. Slutet var oerhört obehagligt för en oförstörd lågstadieelev utan tillgång till video eller kabel-TV. Idag är filmens fanskara stor och kultvärdet skyhögt. Vi som lekte med plastfigurerna när det begav sig har pensionssparkonto och generande hårväxt nu. Visserligen är vår åldersgrupp både köpstark och nostalgikåt, men vi har också lagt oss till med lite sunt förnuft och ett kritiskt sinne.

Det kan inte utvecklarna ha trott när de sysslade med att tråckla ihop en version av Ghostbusters till Nintendo DS. De måste ha haft en fanatiskt övertro på varumärket. Spelet i sig har det nämligen inte lagts något krut på. Det är helt enkelt vansinnigt tråkigt rakt igenom. Det spelar ingen roll hur stort fan du är av filmerna, Ghostbusters DS ska du inte behöva genomlida. Den kulan tar jag för dig.

Spelets grundförutsättning är ganska likt deras stationära syskon. Gänget springer runt och skjuter Proton Beams för att fånga spöken runt om i New York. Problemet är att ingenting fungerar vettigt. Frustrationsmätaren ger toppnoteringar.

För det första är spelet fruktansvärt repetitivt. Man väljer uppdrag och glider iväg i kärran. Löser ett fall och repeterar. Förutom att hela världen är nedsänkt i en skavankdöljande dimma så är den klassiska bilen näst intill omöjlig att ratta. Jag kan på rak arm inte komma på något annat spel med så hemsk bilfysik. Dessutom går biljäveln sönder konstant och börjar hosta sig fram.

Utomhusmiljöerna visar upp ett detaljfattigt New York nästan helt utan tecken på liv. Det är värdelöst trist transportstrecka från högkvarter till mål. Och när man kommer fram blir det sannerligen inte roligare.

Du förväntas kontrollera alla fyra spökjägarna. Att avancera är fruktansvärt svårt eftersom styrningen är hemsk. Nu ligger det som bekant i tiden att försöka framkalla känslor i spel. På så sätt har utvecklarna verkligen lyckats. För jag kan inte påminna mig om att jag någonsin blivit så förbannad när jag spelat ett spel som jag blir i Ghostbusters.

Alla spel behöver inte vara underhållning. Spel kan vara tankvärda, vackra, skrämmande eller meditativa. Hittills har jag inte hittat någon av dessa kvaliteter i Ghostbusters till DS. Spelets största antiklimax är när ett gäng spöken får mig och mina kolleger att ramla. Under tiden man är nedknuffad kan man inte göra någonting förutom möjligtvis gny av resignation. Till slut kommer man på fötter, bara för att bli nedknuffad direkt igen. Repetera i all oändlighet.

Miljöerna är tråkiga, striderna gäspframkallande och variationen lika med noll. Jag saknar rösterna från de stationära versionerna, men det får jag väl godkänna med tanke på det begränsade formatet. Men att överanvända Ghostbusters Theme i tid och otid är bara idiotiskt. Det tänker jag banne mig inte förlåta. Det finns ytterst få låtar här i världen som aldrig sviker i sin förmåga att framkalla pepp. Nu är en av dessa förstörd för all framtid.