Muramasa: The Demon Blade

Tänk om tredimensionella spel aldrig hade slagit igenom. Om utvecklarna fortsatt anstränga maskinerna till att pressa ut snyggare och snyggare 2D-grafik. Då hade fler spel sett ut som Muramasa: The Demon Blade. Nu känns det fullständigt unikt, som en färgsprakande interaktiv tavla. Så vackert är Muramasa.

Muramasa är ett actionspel i två dimensioner som lånar friskt från rollspelens värld. Karaktärerna går upp i nivå genom att slåss, man tvingas igenom en del nonsensdialog och det går att byta mellan olika vapen och utrustning. En fungerande blandning som stryker mig medhårs. Dessutom slipper jag hemska skådespelare eftersom de japanska rösterna är intakta även i versionen som hittat hit.

Jag rör mig genom skogar badande i trolskt ljus. Vidare genom fält där gräset vajar i vinden. Går in och ut ur små trähus. Blått månljus silar ned genom molnen och träffar halmtak. Passerar skummande vattenfall och berg täckta av is och snö. Ser löv i tusentals färger. Ibland känns det nästan hänsynslöst att bara springa förbi all grafikporr. Allting är handritat av talangfulla designers på Vanillaware. Den senaste gången jag såg något liknande var när samma utvecklare flörtade med nordisk mytologi i Odin Sphere till Playstation 2.

Hittills har jag bara pratat om miljöerna. Karaktärerna är lika fantasifulla och snyggt designade som omgivningarna. Den första bossen jag möter, en gigantisk blå munk, skulle jag kunna tänka mig att ha som en tavla på väggen. Faktum är att parallellt med att jag skriver den här texten surfar jag desperat efter snygg merchandise att smycka mitt hem med. Längst bak i huvudet brottas jag med en girig tanke. Det skulle vara så fruktansvärt coolt att se spelet på ett annat format, med mer högupplöst grafik.

Spelet känns väldigt japanskt. Jag tar varma källbad, har minnesförlust och umgås med storbystade vargkvinnor. Namnet Muramasa syftar till en japansk legendarisk smed vars vapen var kända för både sina vassa klingor och sin törst efter blod. I takt med att fienderna faller matas den hungriga klingan med deras själar.

Striderna är korta, intensiva och kaotiska. Jag tenderar att spela finesslöst när kaoset slår till. Att hamra attacker tar mig långt, speciellt på den lätta svårighetsgraden. Det är ganska roligt att slå ned fiender, men behållningen är aldrig det egentliga stridssystemet. Jag har nog med att bli förälskad i fiendedesignen.

Förutom striderna består spelet av långa transportsträckor. Mellan de korta fighterna ska stora geografiska områden springas igenom i jakt på nästa strid. Den vansinnigt läckra grafiken gör att sträckorna inte känns helt meningslösa. När mitt tålamod är på topp känns de nästan meditativa, men i ärlighetens namn så blir det ibland lite långtråkigt. På den svårare svårighetsgraden är striderna oftare förekommande och transportsträckorna färre. Men eftersom det går att byta mellan de två svårighetsgraderna när som helst så tenderar jag att byta till den lättare så fort jag börjar känna mig rastlös.

Utöver striderna och springandet så smids det vapen och lagas mat. Smeden är som en personlig hantverkare, alltid redo att ställa upp med att smida ett svärd. Valutan han begär är själarna från de liv som tas. Det finns en imponerande rad svärd att springa runt med. Tur det, för trots Muramasas goda rykte som smed så är kvaliteten inte speciellt imponerande. Svärden går sönder mest hela tiden. De lagas automatiskt efter ett tag, men det gäller att vara beredd på att hela tiden byta vapen. Ett kul sätt att tvinga spelaren till variation.

Maten är ett kapitel för sig. Jag tycker i och för sig att det alltid är kul att laga mat i spel, men i Maramusa är matstunderna något extra speciellt. Inte för att spelmomentet är välgjort, det är bara att välja ingrediens och trycka på en knapp. Men maten ser så fantastiskt god ut. Så här bra matpresentation har jag inte sett i populärkulturen sedan Asterix slafsade i sig saftiga vildsvin. Jag blir hungrig när jag spelar Muramasa.

Jag har slagit mig igenom horder av monster runt historiska Japan. Trots att jag fullständigt dyrkar grafiken och har ganska kul med striderna, vapentillverkningen och matlagningen så blir spelet långsamt efter ett tag. Jag kommer på mig själv med att önska att äventyret ska ta slut. Hade spelupplevelsen varit tajtare och mer sammanhållen så hade betyget kunnat bli ännu högre. Men om du är sugen på lite old-school action med rollspelsinslag och inte retar dig på upprepande spelupplägg så är Muramasa ett givet köp.