Resident Evil: The Darkside Chronicles

Att spela ljuspistolspel är som att äta hamburgare från McDonalds. Det är omöjligt att bli varken besviken eller överraskad. Man vet precis vad man ska få. Numera har ju genren gått och dött på alla andra format, och borde väl egentligen snarast kallas Wiifjärr-spel eftersom det är till Nintendos lilla vita man får vända sig om man vill zappa fiender med ljusstråle. Allt är som det det brukar och horder av fiender ska mejas ned genom att avtryckarknappen misshandlas medan man siktar på TV:n.

Resident Evil: The Darkside Chronicles riktar sig till två grupper av spelare. Den första målgruppen är intresserad av lättsmält action som varar ett par kvällar. De vill sitta i sin soffa, skrika och gapa och bara meja ned odöda kräk tillsammans med en vän, utan att någonsin stanna upp för att lösa tråkiga pussel eller lösa gåtor.

Den andra gruppen spelare är Resident Evil-veteraner som är intresserade av historien kring spelserien i allmänhet och de dunkla motiven bakom Umbrellas agerande i synnerhet. Denna spelargrupp är inte bara hungriga på Zombie-lik. De är också sugna på att få ta del av de nya fakta kring de tidiga Resident Evil-spelen som presenteras i Darkside Chronicles. Spelet utspelar sig nämligen under och parallellt med klassiska Resident Evil 2 och Resident Evil: Code Veronica.

För dessa spelares skull ska jag inte närmare gå in på den storyn som berättas och som enligt Capcom fyller viktiga luckor alla fansen bör veta. Jag är nämligen lite rädd för människor som på fullt allvar intresserar sig för historieberättandet i Resident Evil, vars grundberättelse sedan länge är tunnare än en välkavlad oblat och har fler logiska luckor än en schweizerost har hål. Jag kan darrande förställa mig hur en oavsiktlig spoiler får dem att reagera.

Darkside Chronicles fungerar precis som väntat. Levande döda faller i klasar kring mina fötter. De hasar mot mig som en Zombie bör och de stoppas av mina kulor såsom brukligt i ett ljuspistolspel. Sikta och skjut. Tillsammans med en vän blir det ännu roligare. Spelet är tydligt upplagt för att spelas två samtidigt, även om det fungerar dugligt att springa runt tillsammans med en datorstyrd medpelare. Uppgraderingsmöjligheter för mina vapen och olika vägval banar väg för en smula omspelningsvärde. Är man dessutom highscore-jagare så finns massor av speltid att hämta.

Spelets svaga punkt är ett grepp utvecklarna använt för att skapa panik och inlevelse hos spelaren. Eftersom man ser allting ur huvudpersonens ögon så är bilden aldrig stilla. Tänk skakig handkamera. Ju fler Zombies desto mer stressad blir zombiejägare. Det är svårt att sikta när nacken på ens karaktär rör sig som halsen på en R 'n' B-sångerska från 90-talet.

Trots att jag spelar en spinoff på en av världens mest kända skräckserier så får jag uppleva ytterst lite skräck. Tempot måste av uppenbara skäl hållas högt i en rälsskjutare, det blir ingen tid över att bygga upp atmosfär och stämning. Jag tvingas mer eller mindre pumpa ut kulor från början till slut.

Eftersom det saknas uppbyggd skräckstämning så tenderar fiendedesignen snarare locka fram skratt än rädsla. Saker och ting muterar hela tiden, för att sedan mutera lite till. Det ger ett fiendegalleri som inkluderar vanliga zombies, förvridna människospillror som muterats till okännlighet och väldigt stora grodor. Grafiken är väldigt skiftande i kvalitet. Tidvis ser det väldigt trevligt ut, men ibland blottas skavankerna.

Även om det är högt tempo jag mejar ned tusentals levande döda så har jag en ganska avslappnad spelupplevelse. Ett lojt vift för att ladda om är den stressigaste rörelsen jag tvingas utföra. Annart är jag lugnt tillbakalutad i soffan med Wiimoten vilandes mot knät.
Trots några få tråkiga buggar är Resident Evil: Darkside Chronicles ett solitt actionspel som räcker för några kvällars förströelse. Man har inte siktat speciellt högt, men man har nått precis dit. Ungefär som ett mål mat på McDonalds.