Dragon Ball: Revenge of King Piccolo

Det fanns en tid då Dragon Ball-spel var högt åtråvärda exklusiviteter som bara något fåtal hade råd att importera. En gång var ett SNES-spel med Son Goku i huvudrollen en raritet i samma klass som Radiant Silvergun eller Panzer Dragoon Saga. Det känns som länge sedan, och det var det också. De senaste sju åren har vi dränkts i Dragon Ball-spel så till den milda grad att det som först var en glatt återseende nu är en plågsam återupprepning. Om det står Dragon Ball Z på omslaget kan vi nästan räkna med ännu en kopia av ett föråldrat koncept.

Därför är det ändå rätt uppfriskande att Namco Bandai har valt att gå tillbaka till grunden och släppa ett spel baserat på Dragon Ball, alltså den ursprungliga serien. Där var Goku en liten grabb (men med superkrafter) och stack iväg på skojfriska äventyr för att leta efter drakkulorna.

Det var Mäster Sennin som pervade sig över Bulma, det var de eviga rivalerna Kuririn och Tenshinhan som försökte mäta sig med Gokus oförklarliga överlägsenhet, det var Red Ribbon-armén som fick storstryk gång på gång i sina ogenomtänkta stridsmaskiner och det var den superonde Piccolo som verkligen kändes superond och dödade Gokus polare på löpande band. Det var helt enkelt en enklare, charmigare historia nästan helt utan supermegavärstingaliens med påsydda muskler och "nu blir jag ännu starkare"-fusioner.

Dragon Ball: Revenge of King Piccolo tar sin början en bit in i berättelsen, där Goku har påbörjat sin jakt efter kulorna efter att ha slutfört sin inledande träning och råkar springa in i Red Ribbon. Om du inte har nån aning om vad jag pratar om så lär du få problem med handlingen i spelet, för den förutsätter också att spelaren har åtminstone ett hum om originalstoryn, där många viktiga sekvenser bara sammanfattas lite kort.

Till skillnad från praktiskt taget alla Dragon Ball-spel (utom det bortglömda men trevliga Dragon Ball: Advanced Adventure till GBA) är Revenge of King Piccolo inte ett fightingspel eller någon sorts luftduellspel, utan en blandning mellan plattformsspel och ett vanligt beat'em up. Perspektivet är mer eller mindre låst till ett överskådligt sidoperspektiv där Goku bara kan röra sig en aning in och ut i bild. Givetvis är inte allt lika smidigt som i serien och istället för att direkt flyga sitt Nimbus-moln dit han vill får han traska genom en rad miljöer fyllda med fiender.

Väl i strid blir beat'em up-influenserna uppenbara. Fienderna promenerar in från alla håll och det går inte att ta sig vidare förrän alla är besegrade. I grunden är spelkontrollen väldigt enkelt upplagd. Du trycker mest bara på slagknappen tills inget reser sig längre. Lite extra finess finns i dash-systemet som gör att Goku snabbt kan röra sig mellan markerade fiender och dela ut smisk, men det krävs lite väl många knappar att hålla in samtidigt för att utnyttja det systemet.

Att hoppa mellan olika flygande bojar är också en grundläggande del i plattformandet så snart sitter det i ryggmärgen att trycka på B så fort låsningsljudet hörs. Trots allt är det rätt underhållande ett tag att demolera underhuggare, när man har tröttnat på alla överspända intergalaktiska dueller som Goku vanligtvis ägnar sig åt. Jag gillar också de mellansekvenser som framförs med stillbilder och mysig dialog. Möjligheten att spela med Classic Controller är också väldigt uppskattad i ett så pass gammaldags spel.

Problemet är att det snabbt blir rejält enformigt. Nya fiendevarianter introduceras med ojämna mellanrum men jag hinner tröttna långt innan något nytt händer. Bosstriderna är heller inte särskilt engagerande. Ett större problem är att de få gånger som Goku får spö (spelet är generellt väldigt enkelt) känns det inte som mitt fel, utan att det inte gick att urskilja vilken fiende som attackerade ur en gröt av motståndare. Det är också svårt att pricka med de användbara Kamehameha-attackerna som ofta går åt aningen fel vinkel.

Utöver själva huvudspelet som är avklarat på dryga fem timmar finns inte mycket att göra i Revenge of King Piccolo. Det går att spela mot datorn eller mot en medspelare i ett arenaläge som bjuder på ett lite annorlunda karaktärsutbud än Dragon Ball Z-spelen (Tao Baibai är till exempel en välkommen syn) men den extremt simpla beat'em up-kontrollen duger inte alls till ett mer fightingspelsinfluerat läge. Att turas om att få in slagkombinationer och sedan vara den som tajmar rätt när motståndaren släpper sin gard känns inte direkt superhett.

Så jag har svårt att se vem som egentligen ska spela det här. Spelupplägget vänder sig till nybörjarspelare men ett hum om handlingen är nästan ett krav för att hänga med, men de som verkligen gillar Dragon Ball och kan tänkas vilja återbesöka den tidiga historien lär bli uttråkade av det simpla upplägget. De bästa Dragon Ball-spelen är fortfarande de lite mer okonventionella Dragon Ball: Advanced Adventure och fightingspelet Super Dragon Ball Z.