The Saboteur

Nazitysklands hänsynslösa krigsmaskin har dragit över Frankrikes hjärta som ett sotigt och illasinnat åskmoln. Sean tänder cigaretten. I samma svep även en väl tilltagen laddning dynamit. Tick, tack, BOOM. Ännu ett fientligt vakttorn brakar ihop i ett plockepinn av deformerat stål. Från platsen kan de skrikande Gestapo-bödlarna bara skymta en skugga som flyr området längs Bellevilles ärgade takåsar.

Historien om mästersabotören Sean Devlin är engagerande. Som irländare på landsflykt slår Sean följe med den franska motståndsrörelsen i 40-talets Paris, för att med gerillakrigsföring slå tillbaka mot de invaderande axelmakterna. Det finns få saker som är så motiverande som att rensa världen från den ondska Hitlers armé stod för. Och Paris känns som den perfekta skådeplatsen för just detta. Eller rättare sagt, Pandemic har gjort det till den perfekta skådeplatsen.

Jag ska erkänna att jag aldrig riktigt har trott på Saboteur, av den enkla anledningen att jag på senare år helt tappat förtroendet för Pandemic Studios. När vi nyligen nåddes av beskedet att EA skulle lägga ner studion, blev jag varken särskilt förvånad eller ledsen. Mercenaries 2 var en besvikelse; en buggfest som förvisso bjöd på ruskigt snygga explosioner och en knippe godkänd action, men som annars var en väldigt slätstruken upplevelse.

För att inte tala om Lord of Rings: Conquest. I sjuhundra nyanser av brunt gäspade jag mig igenom urusel AI, enter animerade i sylt och kriminellt monoton spelmekanik. Det fanns som ingen anledning att tro att Pandemic skulle skärpa till sig med sitt nya sandlådespel à la andra världskriget.

Men att bli positivt överraskad, det är något jag älskar. För jäklar vad fel man kan ha ibland. Saboteur är rent ut sagt ljuvligt.

Jag rör mig omkring fritt i Paris, den franska landsbygden, pittoreska byar och så småningom även på andra sidan gränsen i tyska bergsområden. Jag slås av hur levande spelvärlden känns. En frukthandlare säljer sina varor från sitt gatustånd, en murare reparerar en bondgårds spruckna tegelfasad och är man uppmärksam kan man se motståndsrörelsens aktivitet överallt.

Gatorna kryllar av fotgängare, patrullerade soldater och bilister. När jag kollar upp mot skyn ser jag en väldig zeppelinare som sakta glider fram och håller stadens invånare i skinnet med en svepande spotlight. Pandemic får mig att tro på deras spelvärld. Den känns levande, den pulserar och andas. Jag som trodde Rockstar hade patent på det här.

Med något enstaka undantag är hela kartan upplåst från första början. Med finessen att de områden som står under nazisternas kontroll helt har tappat färgen. Ett svart-vitt Sin City, där fönstrens gula sken och de svastikaprydda, blodröda flaggorna är det enda som står i kontrast.

För att återge staden sin forna glans måste jag utföra större sabotage, som att prickskjuta en högt uppsatt general eller fjutta eld på en dockningsplats för Tredje rikets artilleri. Området lyser därefter upp. Gräset blir grönt, vattnet blir blått och uteserveringarnas parasoll blir åter granna. Jag gillar symboliken. Att jag riktigt kan se hur jag tänder hopp i parisarna genom mina gärningar. Även rent estetiskt fungerar det alldeles fantastiskt bra.

Uppdragsstrukturen i sig är varierad. Utspridda på kartan finns uppdragsgivare markerade med varsin symbol. Det kan handla om de simplaste saker som att ge någon mustaschprydd revolutionär skjuts. Men oftast är det mer raffinerat än så, som när jag jagar en ärkeslusk genom ett luftskepp flera hundra meter ovan mark - och uppdragen kan i många fall lösas på olika sätt. Eller som Sean själv uttrycker sig på bred irländska: There's more then one way to skin a cat.

När man ska infiltrera en fiendefästning kan jag välja att smyga upp bakom en soldat, vrida nacken av honom och förklä mig i hans uniform. Tyst och dödlig. Man kan också välja att vara mindre tyst, men extremt dödlig. Vill du hellre storma skiten med granater, raketstrutar och feta maskingevär så för all del, gör då det.

Förutom alla uppdrag som tillhör storyn finns det sjukt mycket annat att göra utöver det. Av din lokala vapenhandlare kan man köpa kartor där hundratals vita punkter finns utmarkerade. Det kan vara bensinbehållare, utkikstorn, spotlights, radarstationer - ja, allt fientligt som är värt att spränga åt fanders med lite välplacerad dynamit. Men det kan också vara lådor fyllda med värdefullt gods, såsom fina ostar och gammalt vin. Gemensamt för samtliga är att du får valuta för mödan, som du sedan kan spendera på nya elddon, uppgraderingar till fordon och vapen och annat.

Ofta kommer jag på mig själv med att fullständigt strunta i historian, och istället lattja runt i staden bara för att det är så genuint roligt. Jag känner mig aldrig begränsad. Likt Cole i Infamous kan Sean röra sig vertikalt på ett alldeles föredömligt manér. Han klättrar upp för husfasader, hoppar mellan hustak och glider nerför stuprör. Faktum är att några av de häftigaste ögonblicken i Saboteur för min egen del, har faktiskt skett utanför storyn.

Som när jag för första gången bemannade en svagt bevakad luftvärnskanon, siktade in mig på en zeppelinare, tänkte "varför inte?" och avlossade. Tre sekunder senare ser jag ett enormt, brinnande vrak segna ner mot Paris centrala delar. Eller när jag kapar en pansarvagn, rullar ut på den idylliska landsbygden och förvandlar ett dussin betande kor till köttfärs. Elakt, ptja, men oändligt roligt.

Med det vill jag också säga att Saboteur verkligen förtjänar sin 18-årsgräns. Det är våldsamt, grafiskt, Sean svär som en uppretad surfarbror från Strömsunds utkanter och go-go-flickorna drar sig inte för att ge en väldigt naken privatshow. Det är en lyckad mix av Grand Theft Auto IV, gamla Commandos 2 och tidigare nämnda Infamous.

Alla fordon som rör sig ute på gatorna går att köra och samla på, vapenvariationen är mycket god, actionsekvenserna välgjorda och känslan av att hoppa mellan byggnader i ett utsökt designat Paris är kittlande. Storyn är engagerande, röstskådespelarna gör ett stabilt jobb och klassisk musik från tidsperioden gör sitt för atmosfären.

Rent tekniskt kunde det vara lite mer polerat, då det baseras på samma motor som Mercenaries 2, och jag saknar ett flerspelarläge. Fast ändå inte, eftersom det finns så ruskigt mycket att göra själv, och man blir alltid belönad för det man gör. Jag kan helt enkelt inte tröttna på Saboteur.

All respekt till Pandemic som jag numer sörjer att de gått i graven. Jag hoppas innerligt på att kärnteamet som fick stanna kvar hos EA redan har inlett arbetet på en uppföljare.

Vive la résistance! Vive le saboteur!