The Legend of Zelda: Spirit Tracks

När jag lägger om spår och blåser i pipan tillsammans med den lokförarkeps-försedde Link är det lätt att börja fundera på den tekniska utveckling som kan skönjas i hylianens äventyr de senaste åren. Häst, segelbåt, ångbåt, tåg. Man undrar var det ska sluta. Skoterkörning i A Lynx to the Past? Köra hybridbil till Ganon's Bostadsrätt i Twilight Prius?

Hursomhelst, skiftande fortskaffningsmedel är bara ett av tecknen på hur Nintendo alltid försökt hålla Zelda-serien fräsch; ytterst viktigt då grundformulan varit i princip densamma i över två decennier. Men det krävs mer än bara nya fordon för att göra ett välbekant koncept till ett intressant spel. Just därför är det roligt att The Legend of Zelda: Spirit Tracks är mer än bara ett "Phantom Hourglass med tåg", en farhåga jag haft fram tills att jag testat spelet. Spirit Tracks är tvärtom ett av de bästa bärbara spelen i serien på länge.

The Legend of Zelda: Phantom Hourglass är visserligen den närmaste jämförelsen till hands om man vill förklara Spirit Tracks för den oinsatte. Link är fortfarande designad i gullig Wind Waker-stil, han styrs återigen (enbart) med stylusen och uppdraget är ännu en gång att sopa banan med en nedrig ruskprick via tempelröjande och äventyrande i olika byar. Nya föremål hjälper dig vidare i både strider och utforskande och här finns flertalet sidospår att sysselsätta dig med. Fansen kommer att känna igen sig, förstagångsspelare kommer att bli förtjusta av en ny upptäckt.

I början av äventyret får vi (som vanligt) en redogörelse av vad som är ont och gott denna gång, Link vaknar upp (som vanligt) och får i uppdrag att bege sig till Hyrules slott för att ta emot ett ingenjörsdiplom av prinsessan Zelda. Det är frid och fröjd, det bjuds på tutorials om hur man plockar upp saker från marken, och vi får till och med ta en liten tågtur. Idyllen går förstås i bitar inom kort och snart vecklar storyn ut sig. Denna gång kretsar det kring hur prinsessan Zelda utnyttjas av styggingar som snor sessans kropp i syfte att återuppväcka en ännu styggare stygging. Link måste förstås rädda dagen och med sig har han Zeldas spöke, som faktiskt kommer till mer användning än bara resesällskap ombord tåget.

Tåget, ja. Hela spelvärlden är sammanknuten med räls och när vi tuffar fram ser vi Links framfart i 3D på den nedre skärmen medans den övre visar en tvådimensionell karta över spårsystemet och andra tåg som trafikerar sträckorna. En frontalkollision är sällan (okej, aldrig) en bra idé så det gäller att använda gasreglaget med sunt förnuft och god timing. Grisar på spåret skräms bort genom tågvisslan och en bit in i spelet kan du även skjuta på fiender eller träd med en monterad kanon.

Tågresorna är småtrevliga inslag, men i och med transportmedlets natur att följa ett spår finns inte samma frihetskänsla som i att segla eller rida på Epona. Ibland är det långtråkigt, men lika ofta är det kul att samla på sig nya spår (spåren börjar i spelets inledning att mystiskt försvinna) för att hitta nya områden. Att frakta varor och folk är dessutom trevliga, ehm, sidospår.

Tågtuffandet lär vi oss alltså snabbt och samma sak gäller för det nygamla föremålet Spirit Pipes, en panflöjt som Link lånar av Zelda när hennes mun och fingrar ändå befinner sig åtskilliga kilometer bort. Musikinstrument har varit en del av alla Zelda-spel och här kan du faktiskt musicera på det mest verklighetstrogna sättet hittills, genom att blåsa i DS-mikrofonen och peta med stylusen på den nedre skärmens flöjt. Detta görs vid nyckelmoment i spelet och Link lär sig allt eftersom nya melodier. Ett roligt inslag, men en viss fånighetsvarning utfärdas om du hade tänkt spela i offentliga sammanhang...

Andra föremål är lika klassiska som oumbärliga - svärd, bomber, bumerang och annat som som måste användas både mot fiender och för att knäcka pussel eller envisa bossar. På vapenfronten finns även några nyheter, som jag vänligen tänker låta dig upptäcka själv när du spelar. Jag kan dock säga så mycket att ett av de nya vapnen är oerhört roligt att använda medan ett annat tyvärr är mest frustrerande.

Apropå frustration: föregångaren Phantom Hourglass tveklöst mest irriterande inslag var Temple of the Ocean King, en smärtsamt repetitiv plats proppad av phantoms, dit vi var tvungna att återvända flera gånger och utstå frustrerande trial-and-error-rundor. I Spirit Tracks finns ett snarlikt ställe kallat The Tower of Spirits, men oroa dig inte: lyckligtvis är det inte alls samma tradiga upplevelse som sist. Tvärtom är detta torn faktiskt en av spelets styrkor.

Här avancerar du nämligen några våningar åt gången och överlistar alla phantoms med hjälp av Zelda, som kan ta över deras kroppar. Zelda får tillgång till olika förmågor beroende på vilken typ av phantom-rustning du "kapar", så spöksessan får göra allt från att bära Link på skölden, förvandla sig till en boll som gör grus av såväl barriärer som fiender, och lysa upp mörka gångar med en fackla. Varierat alltså, och dessutom svårt. Riktigt klurigt faktiskt. Ju högre upp du kommer i tornet, desto mer krav ställs på din simultan- och reaktionsförmåga när du växlar mellan Link och Zelda och ger order till båda två. Goda nyheter för oss som tyckt att Zelda-templen varit lite väl lätta ibland, och på mer än ett sätt är det roligt hur Zelda har tilldelats en mer aktiv roll än någonsin (lite fjompig råtträdsla till trots).

The Legend of Zelda: Spirit Tracks styrs alltså med stylusen och det är överlag logiskt, exakt och lättillgängligt. Precis som i Phantom Hourglass kan jag dock vid vissa tillfällen sakna en klassisk kontrollmetod och det skapas på något sätt en distans mellan spelare och Hylian när man pekar på den kruka eller höna man vill krossa, i stället för att faktiskt gå dit "själv". Ibland upplever jag dessutom ren oprecishet i spelkontrollen som då spelet tycker att jag duttar på en annan fiende eller knapp än jag faktiskt gör, vilket är extra irriterande i strider där livsmätaren börjar tryta.

Skulle du tröttna på äventyret (egentligen riskfritt innan du faktiskt klarat hela spelet) finns även denna gång ett flerspelarläge kallat Battle Mode. Denna gång kan fyra spelare spela lokalt mot varandra och det räcker att en av dessa äger ett exemplar av spelet. Målet är att samla kristaller på diverse banor och hindra sina motståndare att göra detsamma. Till din arsenal har du bomber, falluckor och phantoms. Mest troligt är detta inget du kommer att lägga stor tid på, under min testrunda blev det långtråkigt rätt fort. Tankarna går till gamla Four Swords Adventures till Gamecube, med något av den kalibern är inte att räkna med.

Innan jag rundar av detta måste jag få nämna musiken, som det nästan har blivit rutin att berömma när ett nytt Zelda-spel ska recenseras. Det är ganska talande att folk månader innan The Legend of Zelda: Spirit Tracks ens skulle släppas hade lagt upp Youtube-klipp där de lärt sig spelets intromusik på diverse instrument. Återigen består musiken av bekanta teman som fått nya, spännande varianter. Spirit Tracks har en matsked sydamerikanska tongångar, en matsked western och en rejäl skvätt Zelda i sig, och naturligtvis är tågtuffandet en del av rytmen. Örongodis, som de säger, och samma kvalitet återfinns i ljudeffekterna.

När jag så nått den sista stationen med Links tåg och sett eftertexterna rulla är jag mycket nöjd med detta stora lilla äventyr, och det slår mig att det är lätt att glömma bort att detta faktiskt är ett bärbart spel. Att ett helt kungarike, en så omfattande saga och så många äventyr ryms på samma kassett är egentligen en hisnande tanke. Ända sedan Link's Awakening har de bärbara Zelda-spelen varit utmärkta komplement i väntan på de maffiga, stationära titlarna och The Legend of Zelda: Spirit Tracks är inget undantag. Ett utmärkt äventyr, för att inte tala om det mysigste du kan spela på tåget.