God of War Collection

Du kanske är en av dem som helt missade Kratos bärsärkagång under Playstation 2-eran. Som jag själv, till exempel. Eller så är du en rutinerad stridsgud av rang som nu vill återuppleva hans båda äventyr i skarp HD-grafik. Vem du än är så har du något fint att se fram emot i God of War Collection. Det lovar jag.

God of War Collection är det första spelet och dess uppföljare i upphottad form, intryckta på en och samma blu-ray. Spelen som hyllats som ett par av de allra främsta till förra generationens konsoler, framför allt för det tillfredsställande stridssystemet och den läckra grafiken. För mer utförlig information kan du hoppa över till vårat arkiv och läsa recensionerna av de båda gudabenådade actiondräparna, som du hittar här och här.

Kratos berättelse är storslagen, blodig och brutal. Som skoningslös krigsherre skördar han många framgångar och tusenfaldigt fler människoliv på slagfälten i det antika Grekland. När han till slut hamnar i ett trängt läge under ett särskilt blodigt slag lägger han sitt liv - i ett desperat rop på hjälp - i krigsguden Ares händer. Ares besvarar Kratos bönerop och förvandlar honom till sin egna knähund på Jorden. En dödsbringande marionettdocka bunden vid sylvassa kedjor, fruktad som få.

Under Ares befäl skördar Kratos ännu fler framgångar på slagfälten, ännu fler liv. Men så går det hela till slut överstyr. Efter några fatala snedsteg mynnar det ut i en personlig vendetta, och Kratos tänker göra det omöjliga möjligt. Han ska döda sin herre. Han ska döda en gud.

Den största nyheten för denna remastrade specialutgåva till Playstation 3 är, som ni redan förstått, den uppdaterade grafiken. De två tidigare spelen renderades i upplösningen 512 x 448. Nu är det 720p som gäller. Vilket resulterar i en markant förbättring i skärpa. Man har smackat på 2x anti-aliasing för att jämna ut fula jiggys och jaggies (oskarpa kanter), och skärmuppdateringen ligger nu på konstanta 60 bilder i sekunden. Alltså, i all enkelhet: Det ser betydligt snyggare ut än senast, och det besitter numer ett aldrig sviktande flyt.

En del av spelets texturer har också förbättrats. Men med dagens mått mätt lämnar de överlag fortfarande en del att önska. Det gäller även de mellansekvenser som renderas i spelmotorn, som inte alls verkar ha bemödats med någon finputsning. De mer filmiska sekvenserna som återger tyngre delar av storyn ser dock skarpa och fina ut, och jag älskar sättet berättelsen förs vidare på. Det är lätt att hänga med i svängarna och dramaturgin är riktigt läcker.

Utvecklingen har gått snabbt sedan 2005, och idag kan jag tycka att Playstation 2:s kanske snyggaste spel känns något föråldrade rent grafiskt. Karaktärsmodellerna är ganska blockiga, vatten- eld- och vädereffekter ser relativt omoderna ut och texturerna lämnar som sagt en del att önska. Men det passerar ändå i allra högsta grad godkänt. Spelet bjuder på några riktigt mäktiga vyer och i sina allra bästa stunder ser det till och med förvånansvärt snyggt ut i och med denna transformering in i HD-generationen.

Och när God of War är som bäst, då, då är det överdjävulskt bra. Med de kedjeförlängda svärdklingorna är det en fröjd att slakta Ares helvetiska hejdukar. Kratos kapar kentaurlemmar, rycker ur cyklopögon och krossar demonskallar så omgivningen fullkomligt sprutlackeras av diverse kroppsvätskor. Jag frossar i det mytologiska övervåld jag delar ut med mina dubbla Chaos-klingor, mitt feta bredsvärd och med mina mäktiga gudamagier.

Allt är ackomponjerat till musik som gör att jag personligen vill slita av mig kläderna, svära styggt och slå sönder närliggande möblemang. I positiv bemärkelse alltså. De pampiga stråkarna bidrar till en helhetsupplevelse så maskulin, så testosterondrypande och så episk att brösthåret krullar sig vid blotta åtanken.

Men samtidigt som den askhyade Kratos fungerar utomordentligt bra i stridande form, är det inte fullt lika roligt när han ska leka plattformshjälte. Under äventyrets gång blir det nämligen en hel del klättrande, svingande och hoppande mellan plattformar. Stridssekvenserna i klättrande position är tradiga, och en del plattformsmoment lider av tveksam design. Som när jag klättrar uppför höga, roterande pålar utsmyckade med vassa metallblad, där jag vid minsta snudd störtar 30 meter ner och måste börja om från början. Gång på gång.

Att jag inte kan rotera kameran på egen hand gör vissa situationer svårare än vad de borde vara. Många av både dagens och gårdagens actiontitlar sköter just plattformsbiten på ett snyggare sätt, såsom Ninja Gaiden, Prince of Persia: Sands of Time och Uncharted 2.

Det är dock något man snabbt glömmer, för i stunden efter kastas man in i bataljer som överträffar varandra på löpande band, och då är allt annat förlåtet.

Mycket av spelets storhet och popularitet ligger i att det är så pass lätt att sätta sig in i. Stridssystemet är lättlärt men samtidigt djupt. Storyn är lättförstådd men samtidigt intelligent berättad. Det vill aldrig släppa greppet, och inte förrän eftertexterna rullar kan jag känna mig nöjd. Fast då börjar jag spela God of War II istället.

I tvåan allierar sig Kratos med de väldiga titanerna, och det är en uppföljare som är precis vad en uppföljare ska vara. Nämligen lite bättre på allting. Grafiken och animationerna är snyggare, bossarna är fler, pusslena är smartare, det finns fler rörelser, nya vapen, nya magier, nya miljöer. Mitt tidigare klagomål angående det rätt styltiga plattformshoppandet har i viss mån fixats till, och antalet frustrerande passager minskats. Det är ett överlag mer polerat actionepos som bär fanan vidare med bravur. Och ja, troféer är naturligtvis inkluderade denna gång, i båda spelen.

Har du missat dessa actionpärlor så är det hög tid att slå slag i saken nu. Med hiskeligt underhållande strider, ett skönt flyt, härlig variation och en sjujädra häftig historia är God of War Collection en perfekt uppvärmning inför vad som komma skall i God of War III.