Tales of Monkey Island (Episod 1-5)

Det ska väl erkännas, jag har haft lite svårt för det här med spel i episodformat. Det har känts för plottrigt, för rumphugget, för snuttifierat och väntetiderna mellan varje del i (exempelvis) Telltale Games spel har fått mig att förlora intresset, i stället för att vänta ivrigt på nästa del. Ge mig hellre hela pizzan än fem slajsar under några månaders tid, liksom.

Lyckligtvis finns ju alternativ även för jeppar som undertecknad, och det enklaste är att vänta tills alla episoder av ett spel släppts och dra hem hela klabbet på en gång. Och precis detta är nu möjligt med Tales of Monkey Island då serien nått sin femte och sista del i och med Rise of the Pirate God. PC-paketet med alla delar finns nu att köpa och Wiiware-versionen är också på väg inom kort. (En spoilervarning är på sin plats i detta läge om du inte spelat färdigt alla delar ännu.)

Jag och andra Monkey Island-fans var väl alla lite nervösa inför den första delen, Launch of the Screaming Narwhal som släpptes i juli i år. Då de tre suveräna första Monkey Island-spelen solkades ned av den klumpiga, tredimensionella fyran var förväntningarna lika stora som farhågorna. Skulle Telltale Games (Sam & Max Save the World, Wallace & Gromit's Grand Adventures) kunna få till den där Monkey Island-känslan som så många spelare vet exakt hur den är, men ändå inte kan definiera? Och skulle det överhuvudtaget fungera i episodformat?

Det visade sig fungera helt okej. Den första delen fick en stadig sjua av Gamereactor och trots vissa brister som omständig spelkontroll och några märkliga val i grafisk design var episod ett en skön återgång till klassisk pussellogik, sköna dialoger mellan Guybrush (återigen röstskådespelad av den skicklige Dominic Armato) och Floatsam Island-borna, för att inte tala om Michael Lands strålande musikarbete som satte oss i rätt piratstämning. Telltale Games själva var mycket nöjda med både försäljning och kritik och kallade det "den mest lyckade Telltale-lanseringen någonsin". Ett ryggdunk på sig själv vi åtminstone delvis kan ansluta oss till.

När så The Siege of Spinner Cay släpptes fick vi fortsätta jakten på såväl Guybrushs älskling Elaine som hans nemesis LeChuck, och denna gång befann vi oss på Jerkbait Islands. Det huvudsakliga målet var att hitta ett botemedel till den voodoo-epidemi Guybrush råkat sprida ut i den första delen. Här möttes vi av en lika vild som rolig konflikt mellan epedemi-drabbade piraten McGillicutty och det androgyna Vacaylian-folket, som alla var efter tre artefakter som tillsamans kunde bota den nya sjukan (som för övrigt tajmades bra med aktuella svininfluensan). Självklart blev det Guybrushs uppgift att leta reda på pryttlarna och detta krattade för diverse pussel. Dessa höll inte samma klass som i första delen dock, men å andra sidan var kvaliteten på skämten strået vassare än i den första episoden (kudos till författaren Mark Darin), mycket tack vare ovannämnda öbor.

I Lair of the Leviathan gick vi från klassiska ömiljöer till en både mörkare och slemmigare plats; Guybrush löste i denna episod pussel inuti en gigantisk sjöko. Trots att miljön kanske inte var typiskt Monkey Island var just denna typ av absurda miljö precis vad serien behövde. Guybrush som person har alltid haft en skönt avspänd inställning till alla galenskaper som hänt omkring honom och så även i detta fall. I havsdjurets inre fanns av en lycklig slump även karaktären Coronado de Cava som också var på jakt efter botemedlet La Esponja Grande. Att få lära sig om de Cavas liv i sjökon (han har bott där några år) och hans besättning som gjort myteri och bosatt sig i en annan del av havsdjuret var skönt absurt och gjorde Lair of the Leviathan till den mest originella episoden av de fem. Den var dock snabbt avklarad och trots ett inhopp från den skräckinjagande (nåja) dödskallen Murray kändes det som ett par speltimmar till hade behövts.

När så Guybrush lyckats fly från den mörka sjökossegrottan stötte han genast på nya problem i episod fyra, The Trial and Execution of Guybrush Threepwood. Efter att ha blivit förrådd av kompanjonen Morgan LeFlay återvände herr Threepwood till Floatsam Island och fick där stå till svars för sina brott och beteende på ön. Listan på brott var inte kort; brännande av ett piratlår med nachosås, stjäla ett "X" som förstås "marks the spot" och dessutom smitta hela ön med voodoo-sjukan. Pusslen kretsade därför kring att försvara sig mot ankagelserna och leta fram bevis som kunde hålla i rätten. Inte den bästa delen i serien kanske, då starten var lite trög och området lite bekant. The Trial and Execution of Guybrush Threepwood var inte på något sätt dåligt dock, och när Monkey Island-seriens kanske mest älskade bifigur Stan dök upp som juridiskt ombud var det svårt att inte trivas framför skärmen.

I Rise of the Pirate God var det dags för Telltale att knyta ihop säcken och detta märktes av i spelupplägget. Fokus låg mer på story än på pussel och den första delen av episod fem spelade sig själv till stor del. Det kompenserades dock av omgivningen, vilket var en mysigt ruggig tolkning av dödsriket som gav hela episoden precis rätt känsla av slutbatalj. Dessa platser med mörka, mättade färger fick vi dock se mycket av, kanske för mycket då episoden krävde relativt mycket backtracking. Sista striden med LeChuck var också något av en besvikelse då de tidsbaserade pusslen för att nita piraten kunde bli frustrerande då de upprepades om (eller snarare när) man misslyckades.

Hursomhelst, när vi så sett de sista storybitarna falla på plats i Rise of the Pirate God (och kanske börjat hoppas på fler episoder) och ser tillbaka på alla fem episoder kan vi konstatera att Telltale Games klarade av hedersuppdraget att återuppliva det Monkey Island vi helst minns, även om man gjorde det på sitt alldeles egna sätt. Tales of Monkey Island är en underfundig, charmig och utmanande serie spel som är ett mycket bra komplement till de actiontitlar som dominerar spelhyllorna numera.

Det är helt enkelt väldigt mysigt att vandra omkring i karibisk miljö med en karismatisk huvudperson, träffa alla möjliga människor (och dödskallar) och i precis lagom takt avancera i storyn och problemlöslandet. Visst, spelkontrollen hade kunnat få en smartare lösning och något tycks ha gått förlorat grafiskt sedan serien tog steget till 3D, men det är överkomliga minustecken. Även om jag smyghoppas på ett maffigt Monkey Island 6 utan väntetider och avbrott i storyn, har Tales-serien till och med fått en episodspels-skeptiker som undertecknad att börja ändra uppfattning.