Bayonetta

Kolla närmare på bilderna under recensionen. Ser du? Ja, Bayonettas frisyr alltså? Det är nämligen inte en tight latexdress hon har på sig, utan hon är inlindad i sin egen frisyr. En frippa häxan vecklar ut under striderna och förvandlar till ett dödligt vapen. Ju längre och mer avancerade combos du levererar, desto naknare blir hon. Verkar det märkligt? Tja, märkligare ska det bli.

Hela historien om Bayonetta börjar med Hideki Kamiya. Han har varit inblandad i otaliga Capcom-klassiker, men är mest känd som mannen bakom Devil May Cry. Efter några kommersiella fiaskon fick han dock sparken och är nu istället en av grundarna bakom Platinum Games, en studio som gör klassiska japanska spel, helt anpassade för en japansk publik. Vilket inte betyder att vi i väst inte kan ha trevligt med dem.

Nej, tvärtom är Bayonetta från första sekund en fantastisk höjdare som på exakt alla sätt och vis slår Devil May Cry på fingrarna. Det har ytterst medveten ostig dialog, bjussar på totala överraskningar runt varje hörn, har några av de mäktigaste boss-fighterna jag någonsin varit med om och har en snudd på perfekt spelkontroll. Ta bara en sådan sak som att men redan första minuten får fightas på en övergiven och spöklik kyrkogård med en skön remix av mysiga "Fly Me to the Moon" omotiverat spelandes i högtalarna, medan demoner och djävlar attackerar, samtidigt som en naken Bayonetta spöar fiender med sitt hår och vandrar omkring med vickande höfter och utsträckta ben på ett sätt som skulle göra J. Alexander från Top Model grön av avund.

Bayonetta är verkligen inte för alla och många kommer otvivelaktigt att tycka att det helt enkelt är för märkligt. Den charmanta häxan Bayonetta är dock värd att kämpa för. Hon har just vaknat från en 500 år lång sömn och är med all rätt lite morgontrött. Hon minns inte riktigt ens varför en gång hamnade i dvala och vet heller inte varför hon vaknat och det blir din roll att bringa ordning i hennes liv. Något man gör med hjälp av stora mängder svart magi, feta vapen, bonusföremål, de märkligaste attackerna vi någonsin sett i ett spel... ja, och håret.

Japanska actionspel avsedda för Japan är oftast utformade så att bara en analog spak behöver användas när man spelar. Något som även gäller för Bayonetta, kameran sköter sig mestadels helt själv. Och den gör det bra. Därmed kan man själv istället helt fokusera på striderna som är bland de absolut bästa jag varit med om med fullständigt perfekt spelkontroll som lyder min minsta vink och en rejäl repertoar av combos som ställer andra actionhjältar som Kratos, Ryu Hayabusa och Dante rejält i skamvrån. Den här damen vet vad hon pysslar med. Minst sagt.

Efter nästan varenda strid måste jag pausa spelet och gnugga mig i ögonen för att uppfatta att jag verkligen såg allt sinnessjukt som just hände på skärmen. Vi snackar strider på broar som hålls i av enorma jättar, fighting bland fallande bråte där man får studsa mellan ruindelar, regelrätta slagsmål som äger rum på både väggar och tak eftersom Bayonettas häxkrafter gör att man kan strunta i bagateller som gravitation, piskor med kobragap längst ut på repet och det faktum att Bayonetta är den smidigaste hjältinnan någonsin och inte tycks ha några begränsningar för vad hon kan göra.

Det gör striderna till helt sanslösa upplevelser som ser så coola ut att man knappt tror sina ögon. Det är sanslöst intensivt, men ändå tappar man aldrig kontrollen över Bayonetta som kör alla tänkbara gymnastiska övningar medan hon skjuter med både händer och fötter tack vare revolvrar fästa vid anklarna. Platinum Games har även lyckats ta fightingsystemet till en ny dimension och lagt till både tortyr-moves och ett mått av ultrarapid utan att det känns krystat.

Därmed slutar striderna ofta i rejäla blodbad med en fiende inklämd i en järnjungfru, alternativt att man framkallar ett enormt monster som gör proceduren kort med motståndarna. Och genom att göra extremt våghalsiga undanmanövrer i sista sekund aktiverar man en slow motion-funktion som dels får fienderna att röra sig långsammare, men även Bayonetta snabbare. Något som ger ett övertag i fightandet och även används i flera pussel där man snabbt måste ta sig från en punkt till en annan på extremt kort tid.

Mina favoritmoment genom spelhistorien är nästan uteslutande bossfighter. Jag minns med ljuv nostalgi slagsmålet ovanpå luftskeppet i Ninja Gaiden, den enorma malen i Lost Planet: Colonies och nu senast mötet med Scarecrow i Batman: Arkham Asylum. Bayonetta briljerar lyckligtvis även på detta område med enorma bestar som måste tuktas med rejält övervåld.

Redan tidigt i äventyret stöter jag på en jätte som håller en bro mellan båda sina väldiga labbar. Läckert nog står jag på bron och måste sedan bekämpa honom. Jag får även slåss mot en enorm ormliknande varelse högt ovanför marken medan jag står i en liten ruindel som snabbt faller mot marken. Bara att gilla läget. Allt är så övergjort supermäktigast att man stundtals inte annat än kan förundras över utvecklarnas geni och galna fantasirikedom.

Som i de flesta japanska actionspel sköter kameran sig själv, men här trilskas den aldrig någonsin utan filmar bara det som är viktigt ur bästa tänkbara synvinkel. Ta lärdom Team Ninja! Detta gör fightandet till en ren friktionsfri fröjd, och skulle du mot all förmodan behöva justera den finns faktiskt möjlighet att göra det. Dessutom finns flera spelmoment där man gör andra saker än att bara slåss. Det inkluderar bland annat motorcyklar, stativmonterade kanoner och andra mer obskyra inslag.

Gemensamt för dem alla är att de fungerar precis lika följsamt som de vanliga actionscenerna och Bayonetta ser hela tiden oberört iskall ut. Sakta men säkert växer den i grunden ganska fula häxan på mig och jag börjar gilla henne knivskarpt. Jag samlar pengar som jag kan köpa värre puffror för och lär mig värre och värre kombinationer.

Alla är visserligen inte användbara, men förvånansvärt mycket bidrar till att ge mig ett stridbart alternativ vid varje givet tillfälle. Vid varje laddsekvens i Bayonetta får man sedan chansen att prova på sin repertoar av grymma attacker. Man får en lista med allt som står till buds tillsammans med statistik på hur ofta man satt de mest avancerade varianterna. Ett klockrent koncept som ofta gjort att jag hittat någon ny combo jag bara måste testa när spelet väl startar igen, och som därmed innebär att jag förmodligen nyttjat fler olika attacker och lärt mig fler varianter än jag någonsin behärskade fullt i i exempelvis Ninja Gaiden.

Även det grafiska förtjänar ett omnämnande. Även om det helt klart finns spel som har fetare effekter än Bayonetta är det ett spel som flyter på med silkeslen bilduppdatering på 60 bilder per sekund. Färgerna är härligt skarpa, modellerna snygga och det finns gott om roliga designlösningar som får en att kippa efter andan.

Platinum Games har själva gjort Xbox 360-versionen medan Sega fått sköta konverteringen av Playstation 3-versionen, något som betyder att den är märkbart sämre än sin Xbox 360-motsvarighet. Trots att texturerna ofta är sämre och bilduppdatering är ungefär hälften, är laddningstiderna betydligt längre. Dessutom finns problem med så kallad v-sync, där bilden liksom skär sig ibland. Något som i slutändan ger Playstation 3-versionen en pinne lägre grafikbetyg.

Men bortsett från konverteringsslarv, är allt verkligen så bra i Bayonetta? På det spelmässiga planet, japp. Det är verkligen precis så kul och sinnessjukt ösigt. Tyvärr finns det en sak som drar ned helhetsintrycket, nämligen musiken i striderna, den skulle ha behövts göras om från grunden. Nu sitter man med enormt tjatiga toner som förmodligen är tänkt att framkalla retro-nostagi, men som bara blir direkt påfrestande. Detta tär på ljudbetyget, där det i övrigt finns mycket bra som grymma röstskådespelare och sköna ljudeffekter.

Bayonetta har snabbt seglat upp som ett av mina verkliga favoritspel och knuffat undan Ninja Gaiden som favorit i denna subgenre, Det är galet häftigt, spektakulärt och har mängder av riktigt minnesvärda ögonblick man inte annat än kan älska. Dessutom har Kamiyama gömt massor av skön Sega-trivia för den som är bekant med deras historia, vilka åtminstone jag uppskattade och såg som små sköna belönande påskägg.

Och som bara för att göra allt lite bättre räcker det dessutom länge tack vare ett väl tilltaget antal banor samt massvis med hemliga (vettiga) grejer att hitta och låsa upp. Bayonetta är kort sagt en riktigt grym rivstart och representativ för det spelår jag tror kan komma att bli det bästa någonsin.