Micro Machines II: Turbo Tournament till Mega Drive. Det näst bästa multiplayerspelet jag någonsin testat (Halo: Combat Evolved står stadigt på förstaplatsen). Jag och mina tre närmaste vänner lirade ohälsosamma mängder Micro Machines II: Turbo Tournament när det begav sig. Micro Machines V4 var inte fullt lika briljant men ändå bra. Tiden gick, delar av Codemasters Micro Machines-team bröt sig loss och startade ministudion Supersonic som släppte Mashed till Xbox. Ett underbart litet spel med hälsosamma mängder Micro Machines-DNA i botten av den lekfulla spelbarheten.
Mashed snurrade oerhört flitigt i min gamla Xbox där i början av 2000-talet. Jag och mina kompisar spelade det varje kväll i flera år och då nästan enbart på den där spikraka isbanan med endast två kurvor. Ett par år senare var det dags för uppföljaren Wrecked (Xbox 360) och jag skulle ljuga om jag påstod något annat än att vi tillbringat 100-tals timmar med det spelet.
När Codemasters för ett par månader sedan berättade att de under det senaste året arbetat med en andlig uppföljare till Micro Machines V4 som skulle komma att döpas till Toybox Turbos, skrek jag högt av vildsint förtjusning. Mer vildsinta kompisrace med skjutglada småbilar. Mer vejande för frukostflingor, biljardkulor och snortäta race uppe i en risigt byggd trädkoja. Orsaken till varför Toybox Turbos inte skulle släppas som Micro Machines V5 handlade enbart om rättighetspengar. I grunden är detta ett Micro Machines-spel, rakt igenom. Samma upplägg, samma typ av bilar i samma typ av bilklasser och samma typ av fnittrig tokracing med tydliga Bollibompa-drag.
Det bästa i Toybox Turbos är helt klart presentationen, de rysligt korta laddningstiderna, supersmidiga menyerna och enkla upplägget för att kunna utmana främmande förare på nätet. Till skillnad från Wrecked tar det bara någon enstaka sekund att inkludera fyra spelare och kasta sig ut på närmaste frukostbord.
Fysiken är trevlig också även om jag föredrar Wrecked och Mashed där det går att provocera ut mer tillfredsställande bredsladdar samt där det finns möjlighet att knappa in på motståndarna genom att använda slipsteam-tekniken och lägga sig rakt bakom de andra. Toybox Turbos erbjuder en klart enklare spelmekanik än Supersonics titlar och det märks att detta är tänkt till en yngre målgrupp. Det går inte särskilt snabbt, inte ens om man väljer den snabbaste racingklassen, och bilfysiken är rysligt förlåtande.
Det handlar som vanligt om att köra så snabbt det går, undvika faror i form av gem, suddgummin, flingor, körsbärstomater och biljardbollar. Det finns gott om vapen att plocka upp och precis som i Mario Kart finns de utplacerade på banorna i form av semi-transparenta lådor. Att slå motståndarnas bilar med en gigantisk trähammare eller skjuta en magnetisk blixt mot dem, är roligt. Tävlingarna är kaotiska, skrattframkallande och omväxlande. Grafiken är gullig och färgstark och musiken fungerar utmärkt.
Jag hade velat se snabbare bilar, längre banor och mer fokus på drifting, som i Wrecked eller som i Micro Machines II: Turbo Tournament. Trots detta är Toybox Turbos ett klart trevligt litet spel som passar perfekt när du tröttnat på Call of Duty: Advanced Warfare och bara vill njuta lite av okomplicerad, gullig retroracing.