Dead or Alive 2

Nu med ytterligare lite kläder och hemligheter, bland annat ett turboläge. De ger sig visst aldrig. Det är intressant att notera att Capcom, som fick mycket skit för alla olika varianter av Street Fighter 2, släppte fem versioner av spelet under tre år. Tecmo har nu släppt sju olika versioner sedan i februari 2000...

Nåväl, vad är det då som vi har fått i vår nästan ultimata version? Ja, till att börja med försvann Hardcore i namnet, som rapporterat tidigare. Sony som släpper spelet i Europa har också varit vänliga nog att inkludera ett 60hz-läge. Kanske alla namninsamlingar har fungerat? Det är i alla fall roligt att se en perfekt PAL-konvertering på andra maskiner än Dreamcast. En annan rolig sak är manualen. Visserligen lider den av en del stavfel och missade översättningar (jag skulle vilja se någon hitta "Premi il tasto Start-knappen" i Svenska Akademiens Ordlista), men den är helt i färg och helt på svenska. Lyx, tycker jag. Där har man äntligen officiellt översatt "tag team mode" med "seriellt parstridsläge". Nja, jag fortsätter nog med mitt försvenskade tagteam.

Själva spelet då? Det första man märker är att bilden inte riktigt är lika klar som i Dreamcast-versionen. Något med hur maskinen ritar upp skärmen gör det hela aningen pixligt. Högupplösningsläget är också lite flimrigt, dock inte så mycket som till exempel Tekken 3. Men när man har vant sig vid detta, vilket tar någon timme, så inser man hur mycket snyggare själva grafiken faktiskt är. Till att börja med använder man nu samma modeller i hela spelet; förut märkte man att filmmodellerna byttes ut mot mindre detaljerade sådana just när striden satte igång. Även filmsekvenserna körs på samma motor, så det är full fart hela tiden utan några ryck. En annan stor förbättring är ljussättningen; man kan rentav se enskilda lampor spela över figurerna när de passerar på hissbanan. På många banor är golvet spegelblankt, och även om figurerna själva inte speglas så ser det mycket bra ut. Glansiga detaljer i läder och metall ser nu mycket mer realistiska ut då både omgivningen, motståndaren och ljusen speglas.

Ljudet är klockrent. Musiken är densamma, men rösterna har gjorts om på engelska. Man kan visserligen välja att köra med de gamla japanska rösterna om man vill (en fördel med att spelet ligger på DVD), men dubbningen är otroligt välgjord och ibland låter rentav bättre än originalet. Västerlänningarna låter mycket mer naturliga nu och asiaterna låter nästan lika bra. Bass har bred sydstatsdialekt, Kasumi låter mycket ung men ändå inte barnslig, Helena låter mer mogen och inåtvänd, Gen-Fu har en härlig kinesisk brytning och Jann-Lee ÄR Bruce Lee. Hayabusa är den typiske japanske hjälten och Leon låter hårdast. Jag tror faktiskt att de har hittat någon med italiensk brytning för hans röst. Just ja, nyheterna var det...

De två halvnya figurerna är Bayman och Tengu. Bayman var med i ettan men ersattes av Leon (eftersom Bayman var en ren kopia av Rolento från Street Fighter Alpha 2) som fick i stort sett samma trick. Varför Bayman nu har återvänt är obegripligt; då kunde de hellre ha tagit tillbaka Raidou och låtit honom slåss som Ein istället. Tengu är slutbossen och är inte alls rolig att spela med. Sanslöst ful är han också. En roligare nyhet är alla nya banor. Även med tio olika tröttnade man efter ett tag på utbudet i den förra versionen. Nu har flera av dem gjorts om, och hela tio har lagts till! Fem av dessa fungerar dessutom som tagteambanor, så man slipper köra alla matcher i samma gamla Danger Zone. De övriga nya banorna är enorma; jag skulle tro att präriebanan är flera hundra meter tvärs över. Vill man gå på sightseeing i The L's Castle har man också en del att se.

Spelmässigt har det inte hänt så mycket. Främst har figurerna fått fler speciella tagteamkast. Lite justeringar har också gjorts i trickuppsättningarna, men det mesta fungerar som förut. Det känns dock som om allting flyter lite snabbare. Lite nya mellansekvenser har också dykt upp. De växlar från dramatik (när Helena möter Ayane som dödade hennes föräldrar) till action (när Hayabusa försöker övertala Jann-Lee att inte riskera sitt liv mot Tengu) och ren humor (då Zack utnämner en jordekorre till sin egen Tina och förklarar den sin kärlek). En tämligen meningslös men ändå ändå viktig del av Dead or Alive-serien är de sanslösa kläduppsättningarna figurerna har på sig. Det tar ett tag att spela fram allihop, men de är oftast värda besväret. Ombyte förnöjer och så även i det här fallet.

Tyvärr (eller ska man kanske säga lyckligtvis?) så kan vi fortfarande inte spela med tjejerna i de små bikinis som Tecmo har använt i sin reklam för spelet ändå sedan första början. Men Helena och Tina som hade alldeles för liten garderob förut är nästan ikapp modelejonen Ayane, Kasumi och Lei-Fang. Även killarna har passat på. Leon har även här förbättrats avsevärt; från hans två ökensoldatsdräkter till ett helt gäng stiliga kostymer. Zack spökar som vanligt ut sig i den ena vanvettiga kreationen efter den andra. Ska man köpa Dead or Alive 2 då? Ja, det är ingen anledning att köpa en Playstation 2, men om man redan har en finns det ingen anledning att inte köpa det. Annars klarar man sig med Dreamcast-versionen. Spelet är i grunden väldigt solitt och bra, och med alla dessa hemliga bonusar räcker det betydligt längre än de tidigare versionerna. Kontrollen är ett stort plus; jag har spelat med Playstation-kontroller på Dreamcast-versionen hela tiden, men nu kan man äntligen använda alla knappar vilket förenklar det hela. Har man inte spelat Dead or Alive förut är det här ett utmärkt tillfälle att börja; i vilket fall som helst är det ett av de bästa Playstation 2-spelen just nu.