Army of Two: The 40th Day

Ett enkelt uppdrag, trodde Salem och Rios som packade ned sina stenhårda hockeymasker, en massa bössor och gav sig iväg till Shanghai. Wasta några snubbar och håva in massa snabba cash. En barnlek. Enda problemet var att de knappt hann bli klara innan stan började falla i stycken, flygfordon ramlade ned från himlen, skyskrapor trillade som dominobrickor och alltsammans lämnade en storstad i så uselt skick att det närmast kan beskrivas som ett genomsnittligt hotellrum sedan Mötley Crüe sovit över.

Illa alltså. Fruktansvärt illa. Och mitt i smeten finns Salem och Rios, utan någon väg ut och utan att veta vad som hänt. Bara att svida på sig hockeymaskerna igen för att göra lite övertid. Även om mycket spelmässigt är som förut, har EA försökt variera Army of Two-konceptet genom att tillföra mer variation och även ställa dig som spelare ansvarig för dina handlingar, vilket i viss mån påverkar storyn.

Hela temat med det sprängda Shanghai genomsyrar Army of Two: The 40th Day och nya saker rasar eller exploderar konsekvent med bara några minuters mellanrum. Till skillnad från det första spelet där man ömsom stred på ett hangarfartyg, ömsom i Afghanistans bergsmassiv, ömsom i USA och ömsom på betydligt fler ställen ändå - håller man sig hela tiden i Shanghai i Army of Two: The 40th Day. Det sker på bekostnad av miljövariationen, även om man gjort det absolut bästa tänkbara av situationen.

Där Army of Two i mångt och mycket påminde om en light-version av Gears of War, har EA till uppföljaren försökt mejsla ut en egen stil. Det märks framför allt genom att man dels velat ge både Salem och Rios riktiga personligheter, men även på att man så kraftigt utökat den vapen-pimpning som fanns i föregångaren. Nu tar duon av sig sina masker så snart de får tillfälle, de ser även olika ut och genom dialogen får man veta mer om dem som personer och hur de egentligen är.

Detta till trots är det faktiskt betydligt mindre dialog i Army of Two: The 40th Day än i originalet. I stället känns den trovärdigare, allmänt mer välskriven och framför allt mer vältajmad. Nu händer det att de både utbrister samma one-liners som spontant hoppar fram ur munnen på mig när ytterligare ett hus krackelerar eller något oväntat händer.

Som ett led i att skapa mer personlighet och att kunna skräddarsy sin spelupplevelse har man alltså även förbättrat möjligheterna att bygga egna vapen. Nu kan man mer än någonsin se till att hitta favoritmagasin, favoritpipor och andra tillhörigheter, för att slutligen lacka puffran i något tjusig färg, kombinerat med ett skrikigt mönster. Eller varför inte slanta upp $10 000 för att få det helt guldlackat.

Nu fyller det verkligen ett syfte och det faktum att det egentligen finns ganska få vapen i Army of Two: The 40th Day maskeras väl eftersom jag gladeligen nyttjar samma puffra genom ett helt spel bara för att få det att kännas exakt som jag önskar. Det går till och med att välja bajonetter till sitt vapen, vilket radikalt påverkar närstriderna. Prova skruvmejseln så får du se vad jag menar.

Trots att det redan från start finns en hel uppsjö av olika tillbehör, så fylls det konstant på med fler från förråd längs banorna. De vaktas vanligtvis av fiender som snabbt och effektivt ska besegras så man får lite nya prylar. Såsar man, låser fienden lådorna och man går miste om rariteterna. För att ytterligare understryka vilken stor del av Army of Two: The 40th Day det här är nu, kan man faktiskt när som helst (utom under strider) gå in och pilla med vapnen. Något som givetvis är totalt ologiskt, men en riktigt kul funktion som gör mycket för spelbarheten.

Just spelbarheten märker man att EA jobbat hårt med. Det mesta har setts över och i flera fall förenklats. Ett exempel på det är hur man numera kastar sig i skydd och inte längre "fastnar" i väggar när man sätter sig i skydd. Antagligen är tanken att det ska gå lättare att röra sig, men jag är inte helt säker på att de förändringar som gjorts enbart är av godo. Visst krävs det färre knapptryckningar än i Army of Two eller Gears of War för manövrerna, men det är ofta som min figur (oftast Rios) gör något helt annat än det jag tänkt mig, som att ställa sig i en dörröppning som öppet mål när jag egentligen bara ville skjuta runt hörnet.

Precis som i sin föregångare förutsätts man spela igenom Army of Two: The 40th Day tillsammans med en polare. Det finns till och med ett läge där man kan spela på delad skärm om man skulle lida av online-fobi. Ett bra exempel på detta är den "aggro" man bygger upp genom att skjuta mot fienden. Detta är helt enkelt ett värde som indikerar vem fienden strider mot i första hand, vilket ger spelare två möjlighet att smyga runt och flankera fienden som bara har ögon för dig.

Detta system fungerade klockrent redan i det första spelet och om möjligt ännu bättre i Army of Two: The 40th Day. Här kan en spelare "tagga" sina motståndare, vilket gör att den andre spelaren lätt kan se vem du önskar att han ska slå ut, något som förbättrar samarbetsmöjligheterna ordentligt. Andra nyheter är möjligheten att låta en spelare ge upp och sätta sig på knä för att locka fram motståndare medan den andre spelaren slår ut dem. Det går även utmärkt att fejka sin egen död för att få vara ifred för fienden och det ges tillfällen att peppra hejvilt back-to-back som man gjorde i ettan.

Flera av de bästa boss-fighterna kräver också absolut samarbete. Det krävs att en spelare drar på sig elden för att spelare två obehindrat ska kunna göra den verkliga skadan. Det kan exempelvis handla om en fiende som är totalt odödlig framifrån som i sakta mak tränger er mot ett hörn för att sedan dräpa er. Om en däremot beskjuter honom ordentligt kan spelare två slinka undan och knäppa honom bakifrån där han märkligt nog helt tycks sakna skydd.

Allt är dock inte frid och fröjd och de största co-op-nyheterna är att Salem och Rios nu måste sära på sig mellan varven för att kunna öppna dörrar inifrån och liknande. Möjligen en god idé i teorin men i praktiken gör att man inte kan hjälpa varandra så mycket som man kan önska och även dö utan möjlighet till assistans från den andra. Visst får man dela på sig även i Gears of War, men där finns i alla fall nästan hela tiden möjlighet att assistera den andre.

Här finns också gisslansituationer där maskerade illbattingar tagit folk till fånga. Varför får man aldrig veta, men befrias ska de ju. Antingen genom att pistolhota ledaren och knyta fast hans kumpaner eller genom några snabba skott. Sistnämnda variant ger dock minus på moralen, vilket i sin tur kan orsaka några missade bonusföremål. Vilket också möjligen är en kul idé i teorin, men återigen inte i praktiken.

Salem och Rios är über-badass, det vet alla som spelat ettan och att se dem tassa runt och handklova folk istället för att knäppa dem, för att inte gå miste om bonus blir fel. Dessutom är gisslansituationerna alldeles för frekventa och passar inte riktigt in i storyn eller det som händer. Moralen kan även boostas (eller minskas) av händelser längs banorna, som när man tidigt i spelet kan länsa ett vapenförråd, trots att där finns en vakt. Det är dock lite halvgjort och visst känns det bättre att inte jävlas med vakten, men mer konsekvenser av mitt handlande hade varit önskvärt.

En brasklapp också för alla som tänkt spela ensamma. Den artificiella intelligensen är långt ifrån vad den borde vara. Visst gör fienden ibland eleganta saker som att hela sina polare om du slarvigt nog bara sårar dem, men de är också konstant på defensiven och gör egentligen inte annat än att beskjuta sig utan tankar på att avancera och omringa. Det här spiller även av sig på din polares artificiella intelligens. Han fattar aldrig att han ska tagga sina fiender och faktiskt arbeta med dig. Vid ett tillfälle vägrade min kompanjon knuffa ned ett föremål som skulle ta oss vidare på en bana med resultatet att jag helt enkelt fick starta om. Skulle en soffpolare tjura på det sättet ger man honom bara en smäll på armen så brukar saken vara löst, men med en artificiell intelligens är det värre...

Har du en eller flera polare att spela med vill jag även slå ett slag för Army of Two: The 40th Day online. Där föregångaren allra pliktskyldigast hade ett halvtaffligt onlinestöd är det nu helt utbyggt med fyra olika spellägen (varav ett är exklusiv t i en månad för alla förhandsbokare). Allra roligast är Warzone som hela tiden ändrar spelsätt. Du kan exempelvis få i uppdrag att döda en datorkontrollerad person, för att därefter få försvara ett objekt och så vidare. Smart och varierat. Dessutom finns Extraction (den som är exklusiv i en månad) som mest av allt påminner om Firefight från Halo 3: ODST och Horde från Gears of War 2.

Även om mycket ser betydligt bättre ut i Army of Two: The 40th Day än i föregångaren, är det här inte något speciellt snyggt spel. Det är grovt, kameran är inte alltid så samarbetsvilligt och eftersom man bara är i Shanghai tappar det miljövariation. Nu är det långt ifrån dåligt, men jag tyckte Army of Two hade både bra grafik och design, och hade väl väntat mig lite mer utveckling på de två år som gått sedan föregångaren. Lyckligtvis är många specialeffekter riktigt bra, och drar upp helheten något.

De som oroat sig för att EA återigen skulle ha slarvat med Playstation 3-versionen kan vara helt lugna. Det är nästan omöjligt att se skillnad på de båda versionerna och så när som på lite bättre skuggor till Xbox 360:s favör är det helt jämt. Även ljudet är riktigt bra och faktiskt ett av glädjeämnena i Army of Two: The 40th Day. Det smäller skönt, explosionerna när Shanghai raseras känns i hela kroppen och röstskådespelarna gör ett bra jobb.

Jag gillade verkligen Army of Two när det släpptes. Det var råbarkat, klumpigt och lite opolerat, vilket passade de båda råskinnen Salem och Rios. Till Army of Two: The 40th Day har man lagt till mycket mer finess och gjort Salem och Rios till två levande människor, vilket jag tycker förtar en del av den sköna puckomacho-känslan. Men även om en del idéer som moralmätaren och all gisslan lika gärna kunde ha stannat på ritbordet, har EA ändå på ett bra sätt lyckats vidareutveckla Army of Two. Det är inte längre bara en Gears of War-kopia utan en skön rock 'n' roll-tolkning av co-op-krigsföring. Och jag gillar det.