Ett multikulturellt sällskap sitter runt ett bord; en turian, en salarian, en människa. En klarblå asari-donna dansar utmanande på bordet. Människan och turianen har fixat en svensexa åt salarianen, som lite besvärat försöker förklara för sina kamrater att salarianers äktenskapsinvigelse inte riktigt fungerar på samma sätt som för människor.

"Våra familjer kom helt enkelt överens om ett reproduktionskontrakt". That's it liksom. "Jag förstår inte meningen med en svensexa".

"Skitsnack, det är precis samma sak som att du gifter dig och då ska du ha en svensexa", hävdar människan bestämt.

"Gör turianer på samma sätt?", ifrågasätter salarianen ännu mer besvärat.

"Så länge jag inte behöver betala för drinkarna är det lugnt för mig", svarar turianen.

Dova basrytmer. Platsen är "Eternity", ett hippt klubbhak på den högteknologiska och arkeologiskt enastående asari-kolonin Illium. Jag har just rekat området och råkar snubbla över en av många konversationer och möten som pågår i bakgrunden. Stannar kvar ett tag till och tjuvlyssnar fnittrande på hur konversationen inom svensexegänget utvecklar sig.

Allt behöver inte handla om att rädda galaxen. Det finns en vardag även i rymden. En skön och ofta rolig kontrast, ständigt närvarande i Biowares mastondontuppföljare.

Fortsätter vidare. Lämnar dunka-dunkat och fagra dansöser bakom mig. Tänker osökt på Shepards och asari-tösen Liaras heta kärleksaffär i det första Mass Effect från 2007. En fin tanke som försvinner lika snabbt som den kom, när jag blickar ut över stadens futuristiska skyline. Skyskrapor täckta med rosa neon, flygande bilar som bildar kö och en oändlig ocean av byggnader. Smakfulla, raka linjer och en nergående sol som reflekteras mot blänkande metall. Jag står kvar en stund och absorberar. Det är så vackert.

Det är lätt hänt att man låter sig distraheras av sånt här när man låter sig omfamnas av Mass Effect 2. Det är en spelvärld, förlåt, spelgalax, så fullproppad av kvalitéer att man inte vill missa något - inte ett uns - utav det.

Föregångaren Mass Effect var ett actionrollspel med starka influenser från filmvärldens Star Wars och Bladerunner. Vi lärde känna Shepard, befälhavare på rymdskutan SSV Normandy, och hans insatsstyrka i kampen mot ruskpricken Saren, den iskalla syntetrasen Geth och annat löst rymdpatrask i form av legoknektar och slemmiga jätteinsekter.

För att göra en lång historia kort, så var det en minst sagt spektakulär oddysé där vi hoppade mellan solsystem, fascinerades av utomjordiska livsformer och smiskade stjärt med häftiga superkrafter och feta pickadoller - samtidigt som vi trollbands av ett otroligt engagerande och dynamiskt berättande. Bioware plockade russinen ur kakan från roll- och actionspelens respektive världar och svetsade samman dem till ett sant mästerverk.

Det var Mass Effect det. Nu, lite mer än två år senare, är det äntligen dags att fortsätta vår resa.

Mass Effect 2 brakar igång med en hög smäll. Det sparas verkligen inte på krutet inledningsvis. Normandy befinner sig under tungt angrepp och peppras sönder och samman av en enorm fiendefarkost. Merparten av kommandörens besättning hinner ta sig till evakueringskapslarna. Efter att ha fått styra en sjösjuk Shepard på ett sjunkande rymdskepp under en kortare sekvens, står det klart att jag inte kommer att kunna ta mig ur den här knipan. Det blir svart...

Två år senare.

Efter att ha listats som K.I.A. har alla gett upp hoppet om att finna Shepard vid liv. Men efter en del omstädigheter är situationen lyckligtvis en helt annan, mycket tack vare den människofrämjande organisationen Cerberus. Det visar sig att Shepard är i fullt stridsdugligt skick när han plötsligt vaknar upp. Och tur är väl det. För det sparas som sagt inte på krutet, och det dröjer inte länge förrän jag mosar mina första rymduslingar i Mass Effect 2.

Men innan dess har jag hunnit välja mellan sex olika klasser för min karaktär. Alla med sina för- respektive nackdelar. Det finns något för alla, och actionscenerna i Mass Effect 2 kommer att se helt olika ut beroende på vad du väljer. Väljer man att bli en renodlad soldat finns möjligheten att kunna bruka alla vapen (19 stycken, närmare bestämt), samtliga typer av ammunition och få tillgång till ett rus av adrenalin som saktar ner tiden. Upplagt för filmisk action och massivt pang-pang.

Vill man koncentrera sig enbart på biotic-krafter, som kan liknas vid en Jedis användande av Kraften, är adeptklassen att föredra. Eller du kanske helst av allt vill omvända mekaniska fiender genom AI-hacking och framkalla effektiva stridsdrönare? Då är ingenjörsklassen något för dig.

Till min karaktär väljer jag ett mellanting mellan soldat och adept. "Vanguard", en klass som fördelaktigast altererar mellan benknäckande biotics och hagelskurar vid frontlinjen. Riskfyllt men belönande. Och givetvis kan jag bestämma kön, förnamn och utseende för min protagonist. Steijan Shepard är en mörkhårig charmör med ordentligt tilltagna kindben, smaragdgröna, blixtrande ögon och en riktigt tjusig, mustaschprydd överläpp. En sann härförare och kvinnokarl.

Nämnas ska också att man kan importera sin sparfil från föregångaren och fortsätta på sin befintliga karaktär. Allt sköts mycket enkelt, och med några få knapptryck har man fört över alla sina beslut och handlingar till fortsättningen. Vilka lät du leva, vilka lät du dö? Var du genomgod eller ruttet elak?

Bara en sådan sak som den här kopplingen mellan spelen är genial. Att mina tidigare beslut återspeglar sig på olika sätt i den fortsatta storyn är hiskeligt coolt. Faktum är att det gör Shepards äventyr till mitt eget. Jag känner mig alltid delaktig och det känns som att varenda beslut som tas spelar roll.

I sammanhanget är det kanske en petitess, men som om inte det vore nog kan jag nu även välja färg och mönster på min rustning. Den första tanken som dyker upp är att slänga ihop en rosa-lila kamoflagedräkt. Men eftersom jag antar att det inte finns särskilt många bubbelgumaffärer att gömma sig i under äventyrets gång avstår jag, och gör mitt skrud respektingivande svart med röda detaljer istället. Urläckert.

När jag pillat klart i menyerna introduceras jag snabbt till mina första bundsförvanter, afroamerikanen Jacob Taylor och snyggingen Miranda Lawson. Åh, Bioware. Ni vet ju att jag är svag för mörkhåriga skönheter.

Både Jacob och Miranda lyder under The Illusive Man, Cerberus mystiske ledare. Cerberus är en utbrytargrupp från Alliansen med ett ganska taskigt rykte. Människorasen är en relativ färsking i galaktiska sammanhang, och många andra raser tycker att mänskligheten går framåt med alltför stora steg. Där Alliansen, som Shepard arbetade för tidigare, har varit ganska mån om att passa in gör Cerberus allt för att föra människorna till näringskedjans topp.

Ganska snart utvecklas ett sorts hatkärlekförhållande till The Illusive Man och hans organisation. Deras metoder kan vara hänsynslösa, men samtidigt är man beroende av deras resurser för att kunna rädda allt organiskt liv från ett hemskt öde. Ett tveeggat svärd vars ultimata syften är förhöjt i ett dunkel, men som samtidigt är essentiellt för vår framfärd.

Vi får reda på att människokolonier galaxen över har börjat tömmas på människor. Vem som ligger bakom detta, vart de förs bort och varför vet man inte. Men det är något Shepard ska ta reda på. Min första uppgift blir att resa mellan himlakroppar med mitt nya skepp, det ultramoderna SR-2 Normandy, och rekrytera en stark besättning inför vad som komma skall.

SR-2 Normandy är betydligt större än sin föregångare, märkbart vassare på alla sätt och vis och har fyra däck som du är fri att utforska. Det är här du kommer att kunna lära känna din besättning bättre, det är här du kommer att hålla sammandrag med The Illusive Man och det är här du kanske kommer hitta en liten flört. Jo, ja, jag kikade förbi Mirandas kontor ett par gånger. Guilty as charged.

Vill man ha lugn och ro kan man alltid gå upp till kaptenshytten och lyssna på musik, finjustera utrustningen eller ta en titt på sina achievements. Efter en shoppingrunda till citadellet har jag även fyllt rummets akvarium med färgglada fiskar och adopterat en rymdhamster, samt hängt upp några miniatyrrymdskepp. Riktigt hemtrevligt på ett... futuristiskt sätt.

I Normandys kommandobrygga finner vi en uppdaterad galaxkarta, och du väljer själv i vilken ordning du vill utföra uppdragen. Istället för att helt enkelt peka ut var man vill åka på kartan som i föregångaren, navigerar man nu en liten minimodell av Normandy på kartan. En trevlig detalj som bidrar till känslan av att utforska. Hjälpsamt nog är det alltid indikerat var du ska åka för att följa huvudstoryn. Men jag är stjärnhavets Captain Cook, himlavalvets Columbus, och därför drar jag ut på upptäcktsfärd med en gång.

När man har kommit till en planet som ser intressant ut så går den att undersöka i jakt på mineraler eller abnormaliter. Mineralerna samlar du sedan in genom en inskanningsprocess där du skjuter ut sonder. Dessa ämnen kan sedan användas till att uppgradera vapen, biotic-krafter, rustning, ja, till och med självaste Normandy.

Genom en abnormalitet, kanske i form av ett nödanrop, kan man landa på planeten och utforska den till fots. Mako-sekvenserna är borttagna den här gången, åtminstone inledningsvis. Bioware har meddelat att man ska släppa fordonsuppdragen som gratis, nerladdningsbart material strax efter premiären istället. Och man har också lovat att de ska vara mycket bättre än senast. I jämförelse med ettan så känns sidospåren i Mass Effect 2 mer genomtänkta och varierade. Miljöerna är nästan alltid lika snygga och omsorgsfullt designade som i huvuduppdragen och upplägget bjuder ofta in till roliga, actionfyllda och snabbspelade bataljer.

Det märks att Bioware har lagt mycket tid på att förbättra stridssekvenserna. Man kan känna skillnaden redan från första början. För dig som aldrig har spelat Mass Effect kan eldstriderna liknas vid de i Gears of War eller Ghost Recon: Advanced Warfighter 2. Allt sker i tredjeperson, i realtid, och det gäller att rycka fram växelvis mellan skydd och dela ut order till sina två truppkamrater samtidigt som man portionerar ut stryk i stora doser.

Intensiteten är ungefär det dubbla den här gången, spelkontrollen sitter som en smäck och actionbitarna bjuder på ett imponerande djup. Jag fullkomligt älskar charge-attacken som min klass är priviligerad med. Jag åker genom rummet som en oljad blixt, kroppstacklar en stöddig krogan, smackar upp en vass armbåge i ansiktet och avslutar det hela med en mustig salva hagel i hans bröstkorg. I stunden efter lyfter jag upp en annan stackare, låter han sväva fem meter ovan mark i någon sekund, och slungar ner honom mot backen.

Tillfredställelsen är total.

Dessutom ser det helt fantastiskt ut. Lasrar viner, feta mechrobotar exploderar och min skyddsrustning som är gjord i någon sorts framtida superkolfiber blänker ikapp med omgivningen. Problemet med texturer på efterkälken och sviktande skärmuppdatering är i stort sätt som bortblåst. Det enda jag kan klaga på rent grafiskt är några småbuggar och småmissar, samt att skuggsättningen i karaktärernas ansikten kan se lite hård och kantig ut emellanåt, särskilt i närbild.

Annars är det rent, skärt ögongodis. Tekniskt sett når det inte upp till grafikkungarna Uncharted och Killzone 2. Men designen, världarna, vyerna och den sci-fi-drypande helheten sopar banan med allt annat där ute. Jag har sällan kunnat leva mig in i en spelvärld som i Mass Effect 2. Kanske aldrig.

För det är inte bara grafiken och skådeplatserna som griper tag. Det är också - eller kanske i synnerhet - karaktärerna, dialogen och den episka storyn. Två av mina absoluta favoritkaraktärer visar sig bli en rappkäftig doktor vid namn Mordin och en grönhyad lönnmördare vid namn Thane. Ett par riktigt intressanta individer som får följa med på många av mina uppdrag. Ytterligare bevis på Biowares kirurgiska precision när det kommer till att befolka sina spelvärldar med bisarrt trovärdiga personligheter.

Det här hade aldrig fungerat utan duktiga röstskådespelare. Ta en titt på ensemblen: Martin Sheen, Seth Green, Michael Dorn, Carrie-Ann Moss och Oscar-nominerade Shohreh Aghdashloo. För att nämna några. Mark Meer och Jennifer Hale återkommer i rollen som Shepard, och likt föregångaren gör Hale det lite extra värt att spela som den kvinnliga versionen.

Dialogen i sig har begåvats med lite extra nerv då jag vid vissa tillfällen kan ta kritiska beslut. Det kan vara goda gärningar, såsom att hindra en i gruppen från att göra något drastiskt. Eller det kan vara en riktig bad ass-handling, såsom att dela ut en fet käftsmäll eller låta avtryckaren föra ens talan. Som den gången när jag slängde ner en uppstudsig legoknekt från tvåhundrade våningen från en av Illiums mångtaliga skyskrapor. He had it coming.

Soundtracket förtjänar nästan ett eget kapitel. Vänta dig synthstråkar inspirerade av sci-fi-kultens glansdagar blandat med mäktiga symfonier. Aningen mörkare den här gången, vilket är helt i linje med den lite hårdare ton som genomsyrar hela Mass Effect 2. Kompositören Jack Wall har hittat helt rätt, igen, och det kan mina rysningar längs ryggen bekräfta.

26 timmar tog det, sedan var äventyret över för den här gången. Och då har jag några ouppklarade affärer att ta hand om utöver huvudstoryn. Ska man krama ut allt Mass Effect 2 har att bjuda på, så räkna med minst 30-35 timmar första rundan. Sedan måste du naturligtvis spela en andra omgång som en annan klass och annat kön. Ta andra beslut och se vart dem leder dig då. Då är vi uppe i 60-70 timmar.

Ska jag peka ut det största och kanske enda riktiga minuset med Mass Effect 2 så är det laddningstiderna. De är ganska långa och många till antalet. Dessutom levereras spelet på två skivor, vilket gör att jag under äventyret måste byta skiva totalt två gånger. En gång i mitten på äventyret och en gång mot slutet. Jag måste ändå resa mig upp för att plocka upp hakan från salivpölen på golvet, och mängden data som ska beräknas måste vara hisnande. Så det har jag överseende med.

Allt det jag pratat om i dryga 13.500 tecken nu smälter ihop till en underbar helhet. Att se utvecklarnas alla berättartekniska och spelmässiga ambitioner uppfyllas till ett mästerverk som inte bör lämna någon besviken, det är helt underbart för en gamer-själ.

Som ni förstår älskar jag Mass Effect 2 hejdlöst. Det infriar alla högt ställda förväntningar, jag tror att vi (redan) har en urstark aspirant till årets spel 2010 och jag hoppas att alla som har chansen att spela detta fantastiska äventyr gör det. Oavsett om du är hopplös actiontorsk, ingrodd rollspelsgeek eller fanatisk sci-fi-anhängare finns det något för dig. Och är du allt detta på samma gång: Välkommen till nirvana.

Genialt, Bioware. Igen.