Dark Void

Egentligen är det konstigt att vi inte har fått fler jetpackbaserade actionspel, för egentligen finns det ju få saker som är så roliga som att flyga runt med eld i baken, bokstavligen. Rare-klassikern Jetpac och Cinemawares Rocketeer-ripoff Rocket Ranger tillhör de få exemplen, och så får vi inte glömma Red Faction: Guerrilla och Warhawk som också bjuder på jetpackaction. Capcoms Dark Void är ett försök att råda bot på den här bristen. Med tanke på att utvecklarna är Airtight Games, som tidigare låg bakom Crimson Skies, känns det rätt lämpligt att göra ännu en ripoff på Rocketeer-temat. De är ju vana att göra flygspel och har dessutom årtiondet i blodet.

För Dark Void äger rum 1938. Världen står inför krig men vet det inte än. Vi möter Will, en karlakarl av den gamla skolan, renrakad, i läderställ och med flygarlicens. Han tar ett leveransuppdrag, helt ovetande om regeln att varje flygplan i ett spel ofrånkomligen måste störta. För att göra det ännu tydligare flyger han genom Bermuda-triangeln. Sagt och gjort, planet åker i backen. Will och klienten Eva, som dessutom råkar vara en före detta flickvän, upptäcker att de befinner sig i en annan värld...

Nej, handlingen får knappast något pris för originalitet. Det får inte heller skådespelarprestationen, där Airtight har valt att anlita Nolan "Uncharted" North och låta honom göra precis samma roll som där. Att han hamnar i samma sorts situationer gör inte saken bättre. Och till en början känns det hela som en pinsam, blek kopia av spelbarheten som Gears of War gjorde populär: ducka bakom skydd och skjut på allt som sticker fram.

Ganska snart stöter Will på en viss Nicola Tesla. Vad han gör i en främmande värld bortom Bermudatriangeln är till en början oklart och i jämförelse med Assassin's Creed-Ezios forskarpolare Leonardo da Vinci känns han helt klart som ett budgetalternativ. Men han erbjuder Will ett sjysst jetpack och då är till och med en fejkad accent acceptabel.

Med ett stycke experimentell raketmotor på ryggen blir Dark Void direkt mer spännande. I grundutförande kan det användas för att göra dubbelhopp eller navigera vertikala passager. De vertikala striderna har Airtight skrutit mycket om men de känns snarare som spelets stora brist. I praktiken fungerar det som vilken Gears of War-strid som helst, bara att du hänger under en plattform och kikar fram för att skjuta eller försöka greppa en fiende på andra sidan. Och med den skillnaden att du inte kan röra dig fritt utan är låst till att antingen stå ovanpå eller hänga under varje plattform. Halvtaskig animation och Wills allmänna Spindelmannen-krafter gör att det inte alls känns som att faktiskt slåss uppför en vägg. Visst, det ser lite coolt ut att boosta upp, ta tag om strupen på en motståndare och slänga honom utför ett stup, men bara de första tre gångerna. Efter precis samma animation hundratrettiotvå gånger senare är det inte lika hett.

Ja, fienderna ja. Dark Void gör misstaget att bjuda på en armé robotar som fiender. Om du inte har en robot som heter Optimus Prime eller T-800 är det aldrig ett bra val. Fula, blåglänsande robotar som ser ut som en blandning mellan Mass Effect-fienderna och I, Robot glider runt i omgivningarna och beter sig korkat samtidigt som de häver ur sig krystade fraser på perfekt engelska. De reagerar inte på skott vilket gör att de fjösiga bössorna känns ännu fjösigare. De är mest bara irriterande och det bästa sättet att ta sig an dem är att helt sonika springa fram genom motelden och ge dem på käften i närstrid. Jag får vibbar av Star Wars: Episode One. Brrrr.

Dark Void bygger på den anrika Unreal Engine 3 och är rätt kompetent rent tekniskt. Omgivningarna är ofta enormt stora för att möjliggöra flygning, men sparsamt dekorerade. Med undantag för de småhackiga mellansekvenserna och enstaka fall av seghet när det är mycket grejer som exploderar, så flyter det på utan anmärkningar. Däremot är designen genomgående trist. Människor som inte lyckas vara varken karikatyrer eller realistiska, omgivningar som doftar återanvänd scendekor från Stargate och mekaniska skapelser som blandar inspiration från Halo och Bionic Commando.

Det är synd att så mycket i spelet känns oengagerande och fladdrigt, för det finns ljuspunkter. När flygförmågan verkligen används för att ge valfrihet i stridandet känns det riktigt bra. Att svepa ner från hundra meter och ge sig in i närstrid mot en fyrbent robotödla är ordentligt mäktigt. Att ta över ett fiendeskepp och panga ner resten är också en ordentlig kick. Det finns också många tillfällen där det helt enkelt handlar om basejumping, med otroliga höjdskillnader där det bara är att slänga sig utför ett stup och aktivera flygningen en halv kilometer längre ner. Överhuvudtaget skapar flygandet en massa möjligheter i spelandet som hade kunnat göra det till en höjdare.

Öm det inte vore för att de grundläggande beståndsdelarna inte riktigt håller. Skjutandet är som sagt kompetent men känns aldrig särskilt intensivt. Flygandet är kul men avbryts hela tiden av att man måste landa och slåss. Dessutom är en så grundläggande faktor som kameran närmast usel. Den är låst ovanför axeln på Will och det känns hela tiden som att han är i vägen för att jag ska se vad som händer. Trots widescreen blir synfältet väldigt smalt, det känns som att ha skygglappar. Alldeles för ofta krånglar också kameran när jag ska försöka göra små väl avvägda hopp, och resultatet blir istället ett pinsamt fummel som i bästa fall kan lösas med att sparka igång jetpacket.

Problemet kan väl sammanfattas som det gamla vanliga när en meriterad flygspelbyggarstudio envisas med att göra marksekvenser. Factor 5, må de vila i frid, hade precis samma problem med Star Wars: Rebel Strike och Lair. Springandet och skjutandet måste vara i klass med det bästa inom genren, annars blir det bara ett irriterande distraktionsmoment. Hade de betraktat Will som ett uppkäftigt flygplan och bara satsat på att trimma flygdelarna till perfektion hade slutresultatet troligen blivit bättre. Nu blev det bara ett dussinspel där höjdpunkterna är för få och irritationsmomenten är för många.

Vill man vara elak kan man jämföra det med Bionic Commando, där en gimmick lade grunden för hela spelet. Jag gillade dock Bionic Commando, betydligt mer än det här. Jag vill snarare göra en liknelse med Wet, även det ett försök av en liten studio att göra ett mastodontspel, utan att riktigt ha resurser eller talang till det. Om du är riktigt desperat efter jetpackaction kan det möjligen få duga, men det finns många bättre actionspel att lägga pengarna på.