Jag möts av den rätt charmiga officiella logotypen för de olympiska spelen i Vancouver 2010. Tryck start, står det. Går in och petar lite i "Options" men märker att det egentligen inte finns något att ställa in. Börjar leta efter ett ställe där jag kan välja grenar att spela i menyerna men hittar ingen sådant heller. Märkligt. Först efter lite fipplande går jag in på olympiaden och finner att offline-spelande och online-diton ligger under samma alternativ.
Och någon olympiad att spela finns inte heller. Bara en lista över 14 grenar, av vilka 12 går ut på att åka utför en slänt med brasved under fötterna alternativt sittandes i en pulka. Jag kan välja att spela dem alla, eller ta den gren jag vill, där sistnämnda är standardalternativet. Nästan lite chockat väljer jag utförsåkning, kör i mål på 2:30 och får se en kort prisceremoni där någon norrbagge drar på sig guldmedaljen efter att ha gått in på 2:14, för att hamna i menyerna igen.
Vancouver 2010 är tveklöst det mest sparsmakade jag sett på mycket länge när det kommer till sportspel. Speciellt mycket mer än en lista av dessa 14 grenar är det faktiskt inte och jag gör mig redo för en rejäl sågning. Men först ska den där förbaskade norrbaggen bli av med sin guldmedalj. Kastar mig utförs igen och lyckas vässa tiden hela fem sekunder, inte illa. En gång till. Och så en gång till.
Jag är fast. Det finns helt klart sportspel som har fler grenar än Vancouver 2010 och definitivt mer varierade. Vad Eurocom gjort är istället att satsa på spelbarheten. Det har länge varit en given sanning att friidrottsspel och vintersportspel ska bestå av grenar där det gäller att hamla på en knapp så mycket som det alls är mänskligt möjligt. Dessutom brukar man peta in några andra moment för att ge grenen mer utmaning, vilket ofta gör stavhoppning frustrerande och skidskytte till ren terror av svårbegriplig och ogenomtänkt spelkontroll.
Nu har Eurocom istället tagit fram ett system för utförsåkning som faktiskt är riktigt bra med tydlig grafik, snygga effekter och bra bilduppdatering samt föredömligt genomtänkt spelkontroll. Istället för att bara ha med en eller två utförsgrenar, har man istället valt att göra det till stommen för spelet och därefter inkluderat lite skridskoåkning. Det betyder att det inte blir någon curling, ingen längdskidåkning och heller ingen konståkning.
Däremot får man som sagt åka utförs. Flera varianter som super g och slalom finns, snowboard, freestyle, backhoppning, diverse bob-varianter och som sagt hastighetsåkning på skridskor. Även om många av dem (skridskorna undantagna) i grunden spelas på samma sätt, är de ändå lagom varierade för att man ska få en utmaning av dem alla. Och som kul grej går dessutom alla grenar att spela i förstapersonsvinkel, vilket faktiskt ger en helt annan dimension åt bland annat slalomen.
Först efter en kämpad timme tar jag mitt guld i herrarnas utförsåkning (gör en krigsdans i soffan och hånar norrmännen, det är ju OS trots allt) och ungefär här ramlar tre polare över på besök, som jag bjudit över för lite OS. Och här lyfter det ytterligare. Nu har man mänskligt motstånd att tävla emot och den sparsmakade presentationen blir snarast en fördel där man snabbt bygger sina egna olympiader utifrån favoritgrenar och stenhårt tävlar om hundradelar.
Eurocoms val att satsa på en trave habila utförsåkningsgrenar gör dock att hållbarheten för den ensamme spelaren stympas rejält. När jag fått mina guldmedaljer (och därmed också Achievements) har jag inte alls något sug efter att polera egna tider längre. Det har man delvis lös genom att även inkludera ett gäng utmaning att kämpa sig igenom. De är varierade och går ut på helt andra saker än att bara slå tider. Bland annat fastnade jag för utförsutmaningen där man ska behålla maxfart så länge som det går, något som resulterar i ett vansinnesrace nedför berget där ljudbangen inte är långt borta.
Men något riktigt speldjup har inte Vancouver 2010. Det går ganska snabbt att bli bra nog att dänga datorn och någon motivation till finputsning av tider finns faktiskt inte. Visst kan man koppla upp sig och tävla mot andra, vilket är kul, men det är som soffspel mot mänskligt motstånd Vancouver 2010 kommer mest till sin rätt. Det är snabbspelat, lättbegripligt och faktiskt hyfsat skoj under de timmar de varar.
Lite fler grenar hade dock inte skadat. Nu tar hållbarheten stryk, och det känns märkligt att Vancouver 2010 är ett officiellt OS-spel. Det känns mer som en väldigt lyckad OS-klon som aldrig lyckades få licensen. För sånär som på de olympiska ringarna här och var finns faktiskt inget som tyder på att det är ett OS-spel. Inga riktiga namn, ingen statistik och som sagt inte ens en riktig olympiad att köra igenom som landslag. Dessutom kör man igenom alla grenar till pumpande punkrock, vilket inte heller känns direkt OS, om man säger så.
Vancouver 2010 är klart mycket bättre än samtliga senaste OS-spel, men det finns fortfarande mycket som skulle kunna förbättras innan man har något som kan mäta sig med 80-talets klassiska sportspel som bland annat Winter Games.