Might & Magic: Clash of Heroes

Du har blivit utsatt för en komplott. En demonisk sådan. I förhoppning om att stjäla ett episkt svärd, har demonchefen lyckats iscensätta en hel drös med otursamma händelser som alla går ut på att få till ett riktigt kalasbråk mellan rikets många fraktioner. Du var där och såg när demonerna dödade alla som befann sig i det lilla alvlägret. Du var där och vet sanningen, och den ska inte till något pris hållas hemlig.

För att vara ett litet oansenligt bärbart rollspel vid första anblick, är Might & Magic: Clash of Heroes ett spel som ständigt överraskar. Efter den dramatiska starten i det lilla alvlägret när naturbarnet Anwen bevittnar mordet på sin far, bjuder spelet på närmare 40 timmar av välskrivet rollspelspyssel. Vem hade trott det?

Might & Magic: Clash of Heroes har egentligen ingenting att göra med det kultiga Might & Magic-franchisen, namnet till trots. Visst lånas namnen från de myntade fraktionerna (sylvan, haven, inferno och så vidare), men det är det enda. Might & Magic: Clash of Heroes är ett trevligt spinoffäventyr, som blandar klassiskt rollspelande med smart och strategiskt pusslande.

Det där med pusslandet utgör själva striderna i Might & Magic: Clash of Heroes, och görs enligt devisen "alla goda ting är tre". På ett sätt som påminner om Puzzle Quest, fast med krigare istället för ädelstenar, kombineras likfärgade enheter i tre och tre. Dina små pixliga kämpar ska passas ihop med polare av samma färg, antingen vertikalt eller horisontellt. Om du exempelvis får till tre gröna bågskyttar på en vertikal rad, bildar de en attackformation. Om du skulle ha pusslat till det så att dessa tre gröna bågskyttar hade hamnat horisontellt istället bildar de en defensiv formation och blir helt sonika transformerade till en mur som håller buset stången en stund.

Det låter kanske lätt, att kombinera små pixelriddare ihop med likfärgade för att tillsist få dem att attackera din motståndare? Tänk om. Det är här som Capybara Games har tänkt till och levererar ett pusselspel med extrem finess. Det finns oändliga knorrar på när du ska bilda attackformationer, hur du ska placera dem och så vidare, men du kan dessutom kombinera en trio med en annan, radera en ensam krigare från spelplanen, kedja ihop starkare enheter med svagare och använda specialattacker - allt under de tre futtiga drag du har till ditt förfogande innan turen går över till motståndaren.

Enheterna som står till ditt förfogande är olika beroende på vilken av de fem figurerna du spelar som för stunden. Alven Anwen har små kvicka feer som bas, varpå hon kan utöka sitt manskap med druider, enhörningar och andra elittrupper. Till sist kan hon få en champion att slåss för henne, i form av en drake. Samtliga spelbara figurer har samma upplägg med basenheter, elittrupper och champions, även om utseendet skiljer sig åt. Varje champion och elittrupp tar lägre tid på sig att gå till attack, men å andra sidan har de smaskiga färdigheter som hjälper till att hålla oddsen på rätt sida.

För att ständigt underhålla spelaren finns dessutom bossfajter som inte följer de klassiska striderna. Att slåss mot en boss är mer motivinriktat, helt enkelt. En allierad kan exempelvis vara kidnappad, och du måste se upp med att träffa denne med någon av dina attackgrupperingar samtidigt som du ger själva bossen en omgång. Detta upplägg är både smart och roligt, och gör mycket för att hålla spelet intressant. Även om lusten att dra ut hår vid rötterna infinner sig ibland.

Ibland kan vissa obligatoriska strider mot bossar, eller fiender som ser till att handlingen förs framåt, bli svåra. Då känns det ju gott att veta att det faktiskt går att levla upp din figur samt de trupper som denne har tillgänglig. Även om man som låglevlad kan komma ganska långt med smart taktik, är högre levlar självklart eftersträvansvärt eftersom du tål mer stryk. I och med att alla stridsklara enheter slumpas ut på banan spelar tur en stor roll när det kommer till om man klarar av sin fiende eller ej, vilket gör att schyssta enheter och höga levlar blir ett måste.

Might & Magic: Clash of Heroes ser ut lite som något klassiskt 16-bitarsspel med sitt pixliga upplägg, men även om grafiken känns lite enkel passar den bra. Något som jag däremot kan tycka är lite tradig med den audio-visuella presentationen är att ljudet känns mycket enformigt. Det är samma spår som spelas gång på gång beroende på område och situation, och jag har funnit mig stänga av ljudet helt och hållet under långa stunder av spelet.

Som den blandning av roll- och pysselspel som Might & Magic: Clash of Heroes är, är liret mycket lyckat. Även om spelidén att kombinera enheter i tre om tre har funnits sedan urminnes tider, har Capybara Games ändå lyckats med att göra konceptet till sitt eget på ett mycket bra sätt. Jag har svårt att slita mig från Might & Magic: Clash of Heroes, men även om spelet är riktigt, riktigt bra har det en del oförtjänster.

Att spelet kan vara utmanande och till en början svårt att förstå kommer jag över, men jag gillar inte riktigt att tur ska spela så stor roll. Det blir lätt så att om du åker på en dålig layout bland dina enheter, då kan man lika gärna kasta in handduken på en gång. Precis på samma sätt kan man å andra sidan få en vidrigt bra layout som gör att du med ett drag har skapat både en mur som täcker spelplanen från kant till kant och ha tre stridsklara enheter på bakning, men vad är skickligt med det?

Visst har Might & Magic: Clash of Heroes några negativa sidor som inte går att komma ifrån, men nog överväger de positiva och det med råge. Om du har en Nintendo DS och inte känner dig blyg för vare sig pyssel eller rollspelande är Might & Magic: Clash of Heroes en klockren titel, som med sina många speltimmar kommer att bjuda på mycket glädje i nästan alla avseenden.