Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
recension

The Crew

Johannes har den senaste veckan levt sitt liv i Ubisofts upphåsade massiva online-racer. Lyckas det uppfylla den amerikanska drömmen?

Detta är en annons:

Det är svårt att inte bli imponerad över omfånget av den spelvärld som breds ut framför mig. Ett digitalt Nordamerika, om än i väldigt komprimerad form, tycks vara den ultimata sandlådan för biltokiga fantaster och de människor som får något religiöst i blicken när det börjar snackas amerikanska muskelkärror. Och mycket riktigt, Ubisofts och Ivory Towers öppna kärleksbrev till amerikansk racingkultur osar kraftigt av frityrolja, vrålande bensinmotorer och allt annat som vanligtvis förknippas med amerikansk storslagenhet. Årets bästa turistbroschyr, om du så vill. Men något särskilt bra online- eller racingspel är det däremot inte.

Detta är en annons:

Vart man lagt krutet under utvecklingen av The Crew, det märks. Redan i inledningssekvensen börjar det skrytas om hur fantastiskt långt i horisonten jag som spelare kan se, hur jag faktiskt kan köra dit om suget nu skulle falla sig på. Med en snabb knapptryckning på min Playstation 4-kontroll får jag upp kartan över hela Nordamerika, som färgläggs och sprängfylls med uppdragsikoner i takt med att jag lyckas leta reda på landets många radiotorn. De områden som upptäcks är sedan helt fria att markera och teleportera min bil till - oavsett vart jag befinner mig på den massiva kartan. Och i vissa fall är det en förvånansvärt smidig funktion att ha till hands.

The Crew
Varje digital avbild av Amerikas städer lyckas fånga den essentiella känslan och arkitekturen från de verkliga upplagorna. Detta är ett hästjobb i modelleringssammanhang. Synd bara att majoriteten av dem är så hiskeligt toma på folk.

43 verkliga minuter. Så lång tid tog det att resa till soliga Los Angeles i väst från New Yorks höghus i öst. Tvärs över landet, med andra ord. En sannerligen imponerande siffra, särskilt när det faktum att min Dodge Charget SRT-8 2012 blåste på i duktiga 200 knyck större delen av resan tas med i beräkningen. Något sådant skulle såklart inte fungera i verkligheten. Främst skulle polismakten - som här ter sig inkapabla att följa en skenande sportbil längre än en halv minut - få sig en riktig tankeställare när hundratals kärror sicksackade sig mellan dem och alla andra trafikanter dagligen, strax innan de totaldemolerar samtliga lyktstolpar i deras väg utan så mycket som en skråma på själva bilen.

Det vill säga, så länge inte lyktstolpen byts ut mot en pinnsmal björk. För då tar det nämligen tvärstopp. Jag vet inte riktigt vad gymnasielärarna i Frankrike lär sin elever om smala-träd-kontra-tunga-bilar-fysik, men mina instinkter säger mig åtminstone att något det snarare är trädet som bör ge vika. Här uppenbaras plötsligt spelets största problem med bilkörningen som helhet - den inkonsekventa kollisionsfysiken. Telefonpålar faller likt pensionärer under tidiga januarimorgnar och vissa stängsel viker sig som korthus vid minsta beröring. Men så står en parkerad cykel i vägen. Obrytt tänker jag: "Den kan jag ramma". Bilen går från tresiffrigt till stillastående på en fingerknäpp, och kvar står en bil med några anonyma bucklor och en sprucken vindruta.

The Crew
Skademodellerna är inget du kommer att skrika dig hes över. Som hämtat från valfritt racingspel anno 2005 där anonyma bucklor och enkla, lågupplösta revor i lacken väntas stå för upphetsningen

Arkadracing i all ära, där misstag som att frontalkrocka med en betongvägg i maxfart endast resulterar i en liten smäll och en stillastående bil. Eller att gaspåslag i sladdkurva inte resulterar i ett godtyckligt antal piruetter, åtminstone med styrhjälpen påslagen. Jag köper det. The Crew tar sig inte på särskilt stort allvar, vare sig gällande historieberättandet eller hur verklighetstroget det känns att köra. Som namnet antyder är det med andra det ska spelas för att verkligen komma till sin fulla rätt.

Ett Crew kan som mest bestå av fyra samtidiga spelare sammansatta av de du stöter på i spelets ständigt uppkopplade värld, eller folk från din vänlista. Inledningsvis, under mina två första dagar av spelande, fungerade det inte alltid att skapa en grupp (på riktigt, Crew låter tokmuppigt). Vissa främmande spelare som bjöds in lyckades ansluta till mig helt felfritt, medan det gick långt sämre för några enstaka personer på min vänlista. Det fungerade helt enkelt inte, och under samma period var det inte ovanligt att kastas ut ur spelet till följd av det höga servertrycket.

The Crew
Inget grafiskt mästerverk på något sätt, men likväl en teknisk bedrift. Den enorma spelvärlden och det smidiga teleporteringssystemet är vad som indikerar att detta spel passar bäst på den nya generationens konsoler.

Nu ser det däremot bättre ut. Under helgen och början på denna vecka har det bara varit några enstaka tillfällen som jag kastats ur spelet, och skapandet av mina grupper är nu en långt mer smärtfri historia. Buggar såsom livlösa, datorstyrda bilar mitt på motorvägen och försvinnande texturer är dock fortfarande högst påtagliga. Inget som förstör spelupplevelsen fullständigt, men likväl en nagel i ögat efter Ubisofts kaxiga uttalande om en lyckad lansering.

Men vad vore väl ett bilspel utan saker att göra, tävlingar att delta i och vapen att smuggla? Vår protagonist, Alex (Troy Baker), råkar i spelets inledning hamna i trubbel, som man ibland gör när man sysslar med gaturace och andra tvivelaktiga aktiviteter. Oskyldigt dömd för mordet på sin bror och uppenbart hämndlysten får han redan efter spelets första halvtimme chansen att alliera sig med lagens lång arm. I utbyte mot sin frihet får han omotiverat mycket hjälp av den överdrivet hjälpsamma FBI-agenten Zoe att sätta dit samma bilfixerade gangsterliga som tidigare satte dit Alex.

The Crew
The Crew är som allra bäst när du bara placerar vägvisaren på kartan och tar dig dit med musik, en podcast eller gott sällskap tuggandes i bakgrunden.

Premissen i The Crew kommer, som du kanske anar, inte vinna några priser för sitt historieberättande. På något sätt ges intrycket av att utvecklarna sträckkollat på samtliga upplagor av The Fast and The Furious, käkat orimliga mängder Doritos, för att sedan direkt sätta sig ned och skriva den fattigaste ursäkt till historia man kunde komma på. Gangsterorganisationen, The 5/10's, är fylld till bredden av stereotyper vars röstskådespel växlar hejdlöst mellan allt från klanderfria till rent av usla insatser.

Lyckligtvis kan majoriteten av de ganska ostiga dialogerna hoppas över i och med att majoriteten av dem äger rum under spelets många lika ostiga och krystade mellansekvenser vars huvudsyfte är att ge spelaren olika anledningar att besöka varenda stad i Amerika. Åk dit, hämta ett gäng mycket känsliga lådor som sedan ska fraktas under hiskelig tidspress till närmaste flygplats. Åk dit, sno den här tokfräsiga bilen och fly sedan undan polisen. Vinn det här gatuloppet, hoppa över den här sjön, fly undan bengen igen...

The Crew
Imponerande vyer finns det sannerligen gott om till följd av den långa sträckan du kan se framför dig.

De flesta uppdragstyper är i sig ganska underhållande och underlättas avsevärt så fort andra spelare bjuds med i leken. Särskilt svårt att klara själv är uppdragen där det gäller att jaga ifatt andra bilar, som alla lider av tydliga slängar av gummibandseffekt, och helt sonika krascha dem. De kör alltid efter samma förutbestämda bana som i de allra flesta fall är helt omöjlig att förutse, vilket tvingar mig att starta om flera gånger tills körbanan satt sig i ryggmärgen. Trött uppdragsdesign är bara förnamnet.

Vad som faktiskt får mig att vilja utföra dessa uppdrag är de erfarenhetspoäng och uppgraderingar som delas ut till mig och mina bilar. Varje bildel kommer med en förutbestämd poängsumma som bestämmer hur bra den är och huruvida du bör jaga efter den, medan erfarenhetspoäng gör att Alex går upp i nivå och ges möjligheten att köpa på sig vissa fördelar såsom förbättrade bromsar eller extra effektivt nivåklättrande. 32 timmar in och lika många nivåer tjänade var däremot pengar fortfarande svårt att samla på sig från uppdrag som inte kretsar kring spelare-mot-spelare-utmaningar. Valuta nummer två - Crew Credits - är än mer sällsynt, med det uppenbara valet att köpa fler för verkliga pengar om du inte orkar nöta uppdrag efter uppdrag i jakten på nästa bil eller kosmetiska uppgradering.

The Crew
Ivory Tower tillsammans med Ubisoft Reflections står bakom utveckling av spelet till samtliga plattformar, förutom Xbox 360-versionen som portas av Asabo Studios och Ubisoft Shanghai.

Dessa kosmetiska uppgraderingar kommer främst i form klistermärken, fälgar, motorhuvar, backspeglar och i princip alla andra detaljer som kan finnas på en bil. De kan naturligtvis köpas antingen med hjälp av spelets egna valuta eller Crew Credits. Samma visa gäller för de många bilar som finns att införskaffa. En Koenigsegg Agera R, spelets absolut dyraste bil, alla kategorier, kostar i runda slängar en miljon (!) spel-dollar att införskaffa, medan den med lite för tung pengapung kan hosta upp 250 kronor för att säkerställa sin plats som den hetaste - eller mest slösaktige - bilägaren i de virtuella staterna.

Ambitionen med en enorm onlinevärld där spelare släpps lös i riktiga vrålåk är det minsann inget fel på. Den är snarare beundransvärd, om den nu utförts på ett mer elegant sätt. Nu känns hela upplevelsen snarare som en enspelarupplevelse där jag titt som tätt kör förbi en annan spelares spöke och bjuder in denne till de uppdrag jag tänkt utföra. Det hade tveklöst varit mer underhållande om man lyckats klämma in tidsbegränsade händelser där världens alla spelare får samlas på en och samma plats för att tackla en särskild utmaning - exempelvis att råna en bank, stoppa ett skenande tåg eller... Ja, vad som helst! Det är inte i särskilt många spel beskrivna med ord såsom "massivt" och "online" där jag faktiskt känner mig ensam.

The Crew
De mer åtråvärda bilarna som finns att tillgå är alla hiskeligt dyra och kräver många spenderade speltimmar för att låsa upp. Är du otålig eller bara allmänt slösaktig kan du istället öppna din verkliga plånbok.

Så, borde du spela The Crew? Njaaa. Jaeee. Näe. Kanske. Det beror helt på vad du värdesätter i ett bilspel respektive ett massivt onlinespel. Men faktum är att Ubisofts senaste skapelse inte lyckas leverera något utöver det vanliga på någon av de två nämnda punkterna, utan landar i ett vakuum av medelmåtta där det i sina allra bästa stunder lyckas leverera en helt okej racingupplevelse i en av årets mest imponerande onlinevärldar, men aldrig mer.

The Crew
The Crew
The Crew
The Crew
The Crew
The Crew
The Crew
The Crew
The Crew
The Crew
The Crew
The Crew
05 Gamereactor Sverige
5 / 10
+
Tekniskt imponerande spelvärld, lättsmält arkadspelbarhet, varierade tävlingstyper
-
Ojämn kvalitet, småbuggigt, repetitiv uppdragsdesign, identitetslös presentation, giriga mikrotransaktioner, helkorkad historia

En andra åsikt

Carl Brännström
The Crew får mig aldrig att höja på ögonbrynen, aldrig dra på munnen i ett förtjust leende eller känna pulsen stiga. Det är som bilracingens motsvarighet till att åka hiss; det fungerar, jag kommer fram, men resan dit är väldigt lättglömd. Att spela ensam är inte att rekommendera. Spelvärlden är enorm men väldigt identitetslös och folktom. Uppdragen blir snabbt ledsamma och förbaskat förutsägbara. Lira med några kompisar och det blir såklart roligare, men ärligt talat ser jag ingen anledning till varför ni skulle välja The Crew om ni vill bilda klubb framför... tja, Driveclub. Jag satt och gäspade mig igenom större delarna av spelet och fann storleken på världen ganska gimmickartad. Det blir liksom bara mer ytor att täcka. Längre transportsträckor. Ubisoft försöker liva upp det med att slänga in korta mini-utmaningar längst vägarna. Ibland är det roligt att ta sig an dem men lika ofta tvingas jag på dem.

The Crew är hyfsat snyggt, har helt okej arkadkänsla och är proppat med innehåll för den som verkligen känner sig manad att plöja ner tid i det, men allt som allt är det en riktig medelmåtta. Varken strålande eller pissdåligt - bara blekt, generiskt och vardagstrist med en story som får The Fast and the Furious-serien att framstå som Oscars-material. 5/10
Detta är en annons: