Det är svårt att inte bli imponerad över omfånget av den spelvärld som breds ut framför mig. Ett digitalt Nordamerika, om än i väldigt komprimerad form, tycks vara den ultimata sandlådan för biltokiga fantaster och de människor som får något religiöst i blicken när det börjar snackas amerikanska muskelkärror. Och mycket riktigt, Ubisofts och Ivory Towers öppna kärleksbrev till amerikansk racingkultur osar kraftigt av frityrolja, vrålande bensinmotorer och allt annat som vanligtvis förknippas med amerikansk storslagenhet. Årets bästa turistbroschyr, om du så vill. Men något särskilt bra online- eller racingspel är det däremot inte.
Vart man lagt krutet under utvecklingen av The Crew, det märks. Redan i inledningssekvensen börjar det skrytas om hur fantastiskt långt i horisonten jag som spelare kan se, hur jag faktiskt kan köra dit om suget nu skulle falla sig på. Med en snabb knapptryckning på min Playstation 4-kontroll får jag upp kartan över hela Nordamerika, som färgläggs och sprängfylls med uppdragsikoner i takt med att jag lyckas leta reda på landets många radiotorn. De områden som upptäcks är sedan helt fria att markera och teleportera min bil till - oavsett vart jag befinner mig på den massiva kartan. Och i vissa fall är det en förvånansvärt smidig funktion att ha till hands.
43 verkliga minuter. Så lång tid tog det att resa till soliga Los Angeles i väst från New Yorks höghus i öst. Tvärs över landet, med andra ord. En sannerligen imponerande siffra, särskilt när det faktum att min Dodge Charget SRT-8 2012 blåste på i duktiga 200 knyck större delen av resan tas med i beräkningen. Något sådant skulle såklart inte fungera i verkligheten. Främst skulle polismakten - som här ter sig inkapabla att följa en skenande sportbil längre än en halv minut - få sig en riktig tankeställare när hundratals kärror sicksackade sig mellan dem och alla andra trafikanter dagligen, strax innan de totaldemolerar samtliga lyktstolpar i deras väg utan så mycket som en skråma på själva bilen.
Det vill säga, så länge inte lyktstolpen byts ut mot en pinnsmal björk. För då tar det nämligen tvärstopp. Jag vet inte riktigt vad gymnasielärarna i Frankrike lär sin elever om smala-träd-kontra-tunga-bilar-fysik, men mina instinkter säger mig åtminstone att något det snarare är trädet som bör ge vika. Här uppenbaras plötsligt spelets största problem med bilkörningen som helhet - den inkonsekventa kollisionsfysiken. Telefonpålar faller likt pensionärer under tidiga januarimorgnar och vissa stängsel viker sig som korthus vid minsta beröring. Men så står en parkerad cykel i vägen. Obrytt tänker jag: "Den kan jag ramma". Bilen går från tresiffrigt till stillastående på en fingerknäpp, och kvar står en bil med några anonyma bucklor och en sprucken vindruta.
Arkadracing i all ära, där misstag som att frontalkrocka med en betongvägg i maxfart endast resulterar i en liten smäll och en stillastående bil. Eller att gaspåslag i sladdkurva inte resulterar i ett godtyckligt antal piruetter, åtminstone med styrhjälpen påslagen. Jag köper det. The Crew tar sig inte på särskilt stort allvar, vare sig gällande historieberättandet eller hur verklighetstroget det känns att köra. Som namnet antyder är det med andra det ska spelas för att verkligen komma till sin fulla rätt.
Ett Crew kan som mest bestå av fyra samtidiga spelare sammansatta av de du stöter på i spelets ständigt uppkopplade värld, eller folk från din vänlista. Inledningsvis, under mina två första dagar av spelande, fungerade det inte alltid att skapa en grupp (på riktigt, Crew låter tokmuppigt). Vissa främmande spelare som bjöds in lyckades ansluta till mig helt felfritt, medan det gick långt sämre för några enstaka personer på min vänlista. Det fungerade helt enkelt inte, och under samma period var det inte ovanligt att kastas ut ur spelet till följd av det höga servertrycket.
Nu ser det däremot bättre ut. Under helgen och början på denna vecka har det bara varit några enstaka tillfällen som jag kastats ur spelet, och skapandet av mina grupper är nu en långt mer smärtfri historia. Buggar såsom livlösa, datorstyrda bilar mitt på motorvägen och försvinnande texturer är dock fortfarande högst påtagliga. Inget som förstör spelupplevelsen fullständigt, men likväl en nagel i ögat efter Ubisofts kaxiga uttalande om en lyckad lansering.
Men vad vore väl ett bilspel utan saker att göra, tävlingar att delta i och vapen att smuggla? Vår protagonist, Alex (Troy Baker), råkar i spelets inledning hamna i trubbel, som man ibland gör när man sysslar med gaturace och andra tvivelaktiga aktiviteter. Oskyldigt dömd för mordet på sin bror och uppenbart hämndlysten får han redan efter spelets första halvtimme chansen att alliera sig med lagens lång arm. I utbyte mot sin frihet får han omotiverat mycket hjälp av den överdrivet hjälpsamma FBI-agenten Zoe att sätta dit samma bilfixerade gangsterliga som tidigare satte dit Alex.
Premissen i The Crew kommer, som du kanske anar, inte vinna några priser för sitt historieberättande. På något sätt ges intrycket av att utvecklarna sträckkollat på samtliga upplagor av The Fast and The Furious, käkat orimliga mängder Doritos, för att sedan direkt sätta sig ned och skriva den fattigaste ursäkt till historia man kunde komma på. Gangsterorganisationen, The 5/10's, är fylld till bredden av stereotyper vars röstskådespel växlar hejdlöst mellan allt från klanderfria till rent av usla insatser.
Lyckligtvis kan majoriteten av de ganska ostiga dialogerna hoppas över i och med att majoriteten av dem äger rum under spelets många lika ostiga och krystade mellansekvenser vars huvudsyfte är att ge spelaren olika anledningar att besöka varenda stad i Amerika. Åk dit, hämta ett gäng mycket känsliga lådor som sedan ska fraktas under hiskelig tidspress till närmaste flygplats. Åk dit, sno den här tokfräsiga bilen och fly sedan undan polisen. Vinn det här gatuloppet, hoppa över den här sjön, fly undan bengen igen...
De flesta uppdragstyper är i sig ganska underhållande och underlättas avsevärt så fort andra spelare bjuds med i leken. Särskilt svårt att klara själv är uppdragen där det gäller att jaga ifatt andra bilar, som alla lider av tydliga slängar av gummibandseffekt, och helt sonika krascha dem. De kör alltid efter samma förutbestämda bana som i de allra flesta fall är helt omöjlig att förutse, vilket tvingar mig att starta om flera gånger tills körbanan satt sig i ryggmärgen. Trött uppdragsdesign är bara förnamnet.
Vad som faktiskt får mig att vilja utföra dessa uppdrag är de erfarenhetspoäng och uppgraderingar som delas ut till mig och mina bilar. Varje bildel kommer med en förutbestämd poängsumma som bestämmer hur bra den är och huruvida du bör jaga efter den, medan erfarenhetspoäng gör att Alex går upp i nivå och ges möjligheten att köpa på sig vissa fördelar såsom förbättrade bromsar eller extra effektivt nivåklättrande. 32 timmar in och lika många nivåer tjänade var däremot pengar fortfarande svårt att samla på sig från uppdrag som inte kretsar kring spelare-mot-spelare-utmaningar. Valuta nummer två - Crew Credits - är än mer sällsynt, med det uppenbara valet att köpa fler för verkliga pengar om du inte orkar nöta uppdrag efter uppdrag i jakten på nästa bil eller kosmetiska uppgradering.
Dessa kosmetiska uppgraderingar kommer främst i form klistermärken, fälgar, motorhuvar, backspeglar och i princip alla andra detaljer som kan finnas på en bil. De kan naturligtvis köpas antingen med hjälp av spelets egna valuta eller Crew Credits. Samma visa gäller för de många bilar som finns att införskaffa. En Koenigsegg Agera R, spelets absolut dyraste bil, alla kategorier, kostar i runda slängar en miljon (!) spel-dollar att införskaffa, medan den med lite för tung pengapung kan hosta upp 250 kronor för att säkerställa sin plats som den hetaste - eller mest slösaktige - bilägaren i de virtuella staterna.
Ambitionen med en enorm onlinevärld där spelare släpps lös i riktiga vrålåk är det minsann inget fel på. Den är snarare beundransvärd, om den nu utförts på ett mer elegant sätt. Nu känns hela upplevelsen snarare som en enspelarupplevelse där jag titt som tätt kör förbi en annan spelares spöke och bjuder in denne till de uppdrag jag tänkt utföra. Det hade tveklöst varit mer underhållande om man lyckats klämma in tidsbegränsade händelser där världens alla spelare får samlas på en och samma plats för att tackla en särskild utmaning - exempelvis att råna en bank, stoppa ett skenande tåg eller... Ja, vad som helst! Det är inte i särskilt många spel beskrivna med ord såsom "massivt" och "online" där jag faktiskt känner mig ensam.
Så, borde du spela The Crew? Njaaa. Jaeee. Näe. Kanske. Det beror helt på vad du värdesätter i ett bilspel respektive ett massivt onlinespel. Men faktum är att Ubisofts senaste skapelse inte lyckas leverera något utöver det vanliga på någon av de två nämnda punkterna, utan landar i ett vakuum av medelmåtta där det i sina allra bästa stunder lyckas leverera en helt okej racingupplevelse i en av årets mest imponerande onlinevärldar, men aldrig mer.