Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

BIOSHOCK 2

Så är det äntligen dags att besöka Rapture igen, spelvärldens mest sällsamma plats, befolkad av neddrogat patrask och ledare med storhetsvansinne. Men gissa om vi längtat...


Normalt är uppföljare det bästa vi spelare vet och de blir alltid betydligt mer populära än sina föregångare. Men det finns ett fåtal mästerliga spel som förmodligen skulle må bäst av att aldrig få någon uppföljare. Dit hör exempelvis Ico, N+, Tetris och spel som Crackdown och Bioshock. De var verkligen snudd på perfekta i sitt originalutförande och hur man än vänder och vrider på det kommer det aldrig att kunna överraska på samma sätt igen.

Den verkliga stjärnan i Bioshock var varken de fruktade Big Daddys, det egensinniga geniet Andrew Ryan eller de nedbrutna människospillrorna Splicers. Nej, istället var det Rapture som var den stora överraskningen och behållningen av Bioshock. En hel stad byggd på havets botten, fri från klåfingriga regeringar eller gudar som begränsade folk från att växa och utvecklas. Utsökt art deco-designad med fantastiskt utsikt under havet.

Jag spenderade säkert hela timmar med att bara titta ut ur fönstren, såg valar simma mellan skyskraporna, Big Daddys operera på havets botten och såg hänfört olika typer av alger och koraller växa på fasadernas utsida. Jag nästan önskade att jag hade fått besöka Rapture innan förfallet. För eget ansvar betyder oftast inget ansvar och folket i Rapture blev snabbt vansinniga i sin strävan efter att bli så starka som möjligt.

Dopade med Adam tappade de sakta förståndet och blev de Splicers vi ser idag, medan underhållet av Rapture tog tvärstopp och ett snabbt förfall började. Idag är Rapture mest ett rostande fängelse på havets botten. Saltvattnet tar sakta men säkert tillbaka rum för rum och inom en inte alltför avlägsen framtid kommer det inte att finnas något kvar. När Bioshock 2 startar har det dock bara gått tio år sedan föregångaren och ännu står stället kvar, med lysande neonskyltar under ytan som välkomnar dig till det sällsamma stället.

I Bioshock 2 ikläder man sig rollen som en Big Daddy, och inte vilken som helst utan den allra första prototypmodellen. En extra kraftfull varelse som av oklar anledning väckts till liv igen. Man är på jakt efter sin Little Sister, ni vet de spöklika små töserna som med sprutor suger drogen Adam ur förruttnade kroppar i Rapture. Olyckligtvis råkar just din tös, Eleanor Lamb, vara dotter till den nuvarande härskaren över Rapture, Sofia Lamb.

Hon har en helt annan ledarstil och ideologi än Andrew Ryan, och en helt annan agenda. Dessutom plågas man ideligen av en ny varelse kallad Big Sister som tycks ha krafter man själv överhuvudtaget inte ens kommer i närheten av. Dessutom har Sofia skapat en lojal kult kallad Familjen som alla lyder hennes minsta order, vilka olyckligtvis för det mesta tycks handla om att förgöra just mig.

Till skillnad från i det första Bioshock där vartenda rum var fascinerande känns Bioshock 2 lite som en axelryckning när jag återigen får beträda Rapture. Jag ser några Splicers i en stor pöl och vet instinktivt att de ska griljeras med lite el i vattnet. Kort därefter möter jag några andra vid en brasa. Vid min omedelbara närhet finns dock lite gasflaskor, vilka jag med telekinetisk kraft slungar mot elden med en enorm explosion som följd.

Det nyhetens behag som fanns i föregångaren lyser verkligen med sin frånvaro under de första timmarna. Och att spela som Big Daddy är förvisso coolt, men det fick man ju göra även i ettan. Dessutom ska ju det här vara en übermodell, ändå blir jag enkelt ihjälslagen av en Splicer med skiftnyckel om jag inte passar mig. Sakta men säkert tar jag mig framåt och finner Tonics som gör mig snabbare, hittar bekanta plasmider som elden vilket gör att jag kan öppna fastfrusna dörrar och få ut fastfrusna objekt. Jag har absolut inte tråkigt (tvärtom), men den där verkliga wow-känslan vill inte riktigt infinna sig de första timmarna.

Sakta men säkert smyger sig entusiasmen över att vara tillbaka nere i Rapture på mig igen. Det nya stridssystemet där man inte längre är hänvisad till plasmider eller vapen, utan kan nyttja båda samtidigt tillför en hel del. Minispelet med rinnande vätska för att hacka maskiner är utbytt mot ett mycket snabbare som inte hackar upp spelet på samma sätt. Det är lättare att navigera omkring tack vare ett hjälpsystem och en urgrym karta.

Vapnen är fantastiska, med en löjligt överdimensionerad granatkastare och ett harpungevär som favorit. Sistnämnda fungerar lite som i Crackdown så man kan fäst Splicers på väggarna. Groteskt. Och groteskt kul. Jag vill även slå ett slag för borren som gör proceduren kort med Splicers. Den drar dock soppa något alldeles grymjäkligt, men skulle tanken vara tom duger den även utmärkt att dela ut rediga käftsmällar med.

Även Little Sisters är betydligt mer intressanta denna gång eftersom man själv är en Big Dadddy. Som vanligt har de redan en beskyddare som inte gör dig något. Du är ju också en Big Daddy. Men vill du adoptera deras Litle Sister finns bara en sak att göra, nämligen slåss om henne. De som mött dessa brölande bestar tidigare vet att varje möte är som en liten miniboss och det gäller att planera striden innan man utdelar slaget eller skottet som får den enorma varelsen att se rött och attackera dig med full kraft.

Tar man hem striden kan man adoptera dem och få dem att utvinna Adam åt sig (den samvetslöse kan såklart även skörda de små liven direkt), medan man gillrar fällor åt Splicers som gör allt de kan för att komma åt henne. Tänk eskortuppdraget i det första Bioshock, men utan själv eskorten och där du själv väljer när allt ska börja.

Det gör varje Adam-skörd till en spännande händelse fylld av krig och action där man måste skydda Little Sister med sitt liv för att komma över allt värdefullt Adam. När Little Sister gjort sitt jobb kan man ge dem deras frihet tillbaka. Bioshock 2 är överhuvudtaget mer inriktat på actionbiten eftersom man redan förutsätts veta allt om Rapture. Detta gör spelet lite mer svårtillgängligt för dem som inte har spelat igenom föregångaren, men ökar samtidigt berättartempot.

Möjligheterna att själv utveckla sin figur med olika typen av vapen, ammunition och plasmider är också bättre och jag trivs med hur man kan skräddarsy de egenskaper man gillar bäst och faktiskt skapa den ultimata krigsmaskinen så man efter någon timmes spelande faktiskt kan backa upp de tunga klampande stegen med handling. Att spela som en Big Daddy med det enda fyrkantiga målet att bli så mäktig att man kan få tillbaka sin egna Little Sister blir världens naturligaste grej och man saknar inte de mer mänskliga inslagen från föregångaren.

Därmed inte sagt att Bioshock 2 saknar en story, långt därifrån och för att vara en förstapersonsskjutare är berättelsen både mer omfattande, skrämmande och spännande än det mesta annat. Den mesta historien berättas via kommunikationsradio, men som vanligt finns också bandspelare utplacerade här och var för att ge nödvändig bakgrundshistoria.

Totalt erbjuder Bioshock 2 ett över 10 timmar långt äventyr. Och trots att man denna gång inkluderat multiplayer-stöd råder det ingen tvekan om att storyn är viktigast. Därmed inte sagt att multiplayer är dåligt dock, det låter dig besöka Rapture innan katastrofen och slåss i en rad kända spelsätt som dödsmatcher och flaggfångande, allt i Bioshock-tappning.

Till exempel kan man för en kort stund förvandlas till en Big Daddy för att göra rent hus och flaggorna man ska fånga är Little Sisters. Det är knappast något som kommer bli en stor grej, men skänker ändå otvivelaktigt extra timmars speltid till ett redan imponerande äventyr. Dessutom vill jag ge pluspoäng för hur smidigt man implementerat inställningsmöjligheter inför matcherna så man kan få sin figur så optimal som möjligt. Dessutom utspelas matcherna i kända omgivningar från det första spelet, vilket ger skön nostalgi-känsla.

Rapture är kanske inte lika hemlighetsfullt längre och tekniken bakom grafiken känns inte helt pinfärsk. Men det är fortfarande en helt unik spelvärld, fylld med så mycket hemskheter att man inte annat än kan älska den. Rapture förfaller sakteliga där nere på havets botten, men inuti pågår sällsamma maktkamper om de återstående ruinerna. Jag är glad att återigen ha fått äventyra under ytan och även om det inte riktigt lever upp till originalet är Bioshock 2 ändå en värdig uppföljare till ett av 2007 års allra bästa spel.

Detta är en annons:
Detta är en annons:
Bioshock 2Bioshock 2Bioshock 2Bioshock 2
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Grym story, genomtänkt spelkontroll, fantastiskt ljud, ljuvlig design
-
För lite utforskande, få nyheter, trista bossar

En andra åsikt

Daniel Steinholtz
Den där riktiga wow-känslan infinner sig aldrig. Inte som den gjorde 2007. Jag har sett Rapture förut. Jag har redan gått i dess mörka korridorer, andats dess retrodoftande atmosfär och dopat mig till oigenkännlighet med Adam. Jag trodde mig vara ganska mätt på Bioshock. Men trots det, och trots att Ken Levine inte är inblandad den här gången, så spelar jag vidare med nöje. Det visar sig att den gudsförgätna undervattensutopin fortfarande har ett par smaskiga vyer och hemligheter att gotta sig i, multiplayerstödet är ett trevligt tillskott och KÖTTAKÖTTAKÖTTAT med brutalborren känns oroväckande bra. Inte lika mästerligt som sin föregångare, men likväl en värdig uppföljare. 7/10

Medlemsrecensioner

  • torbli79
    Ett återbesök i Rapture? Why not! Det är blött, fuktigt, fullt med psykopater och little sisters. Inte lika djupt som sin föregångare (pun intended)... 8/10
  • AG Jati
    Jag är en man på havets djup. Den svarta riddaren som krossar allt i min väg. Jag är en sorts fascistisk blindgalen man i plåtdräkt. Min kära dotter.... 9/10
  • Eldred_Jonas
    Bra spel.Bra spel.Bra spel.Bra spel.Bra spel.Bra spel.Bra spel.Bra spel.Bra spel.Bra spel.Bra spel.Bra spel.Bra spel.Bra spel.Bra spel.Bra spel.Bra... 8/10
  • JakobLundgren
    Jag har återvänt till Rapture en andra gång. Andrew Ryans vision om stat fri från regering och övermakt fortsatte att förundra och fascinera och jag... 10/10
  • zibbz95
    Dålig uppföljare men ett kul spel... Bioshock var för mig ett kanon spel och väldigt prisvärt. Inte minst för storyns skull eller alla coola... 7/10
  • Vic Viper
    Andrew Ryans vision är ett minne blott när vi tar oss tillbaka till Rapture för ännu ett undervattensäventyr. En ny saga tar sin början när man denna... 8/10
  • Hagroth93
    Det här kommer att bli en ganska kortfattad recension med referenser till den officiella (läs helst den officiella först). Man har ju sett Rapture... 9/10
Detta är en annons:
BETA +