Några grova killar i fisknätsbody, några som gillar att hångla hål i huvudet och en skock köttiga soldater med en förkärlek för automatvapen och svordomar. Vad händer om man blandar dessa tre med varandra på en avlägsen planet? Jo, det blir en helvetisk massa bråk förstås. Vi känner igen receptet sedan gammalt, tre raser, tre sätt att utöva effektiv krigsföring och alla hatar varandra. Du tar rollen som alla tre och en våldsam holmgång av rang inleds omgående.

Vi känner igen upplägget ganska väl vid det här laget. Man rör sig runt i människobaser, djungler, kloaker, ruiner och annat man kan hitta på en prunkande planet mitt ute i rymden. De tre rasernas handlingar går delvis upp i varandra och man besöker samma platser, men gör annorlunda saker, beroende på vilken roll man intar.

Som nykläckt marinkårssoldat får du en helt klart tuff första dag på jobbet. Om du trodde att Leon Kennedy hade det bökigt, vänta tills du får se det här. Du ingår i en trupp soldater som ska ner på planeten nedanför för att undersöka lite strul som har uppstått. Dock blir det hela lite lätt komplicerat när ett Predator-skepp dyker upp ur tomma intet och förvandlar människornas moderskepp till skrot ganska omgående. Truppen i landsättningsskeppet klarar sig dock, sånär som på nykomlingen som får skallen tilltryckt av klumpigt säkrat handbagage.

Efter en stunds blackout vaknar vår nykomling upp och finner sig ensam och övergiven. Det finns inget spår av kollegorna och allt som finns att tillgå är en seregant via radiolänk. De första minutrarna går som sig bör i skräckens tecken. Man stapplar runt i mörkret och suggestionen ligger tjock vart man än rör sig. Det låter konstigt, skuggor rör sig, rörelsesensorn blippar och indikerar att något rör sig först mot dig och sedan bort från dig. Så håller det på en stund ända tills det första mötet med en Alien. Vad som följer är en kamp i dåligt upplysta korridorer, med ganska lågt tempo och massor av äckliga överraskningar.

Predators kampanj var för mig hela höjdpunkten med Aliens vs Predator. Såväl leksaker som vapen håller som vanligt hög klass och man känner hela tiden att man har ett ess i rockärmen. Möjligheten att göra sig själv osynlig är såklart ett perfekt vapen i kampen mot människor. Att dessutom kunna lura de dumma människosoldaterna till en avlägsen plats och där kunna trä allehanda vapen genom deras kroppar, är inte dumt det heller. Predator har en imponerande arsenal, laserkanon, spjutstav, bumerang-skiva, proximity-minor och såklart de klassiska knivarna på underarmarna.

Som Predator har man lite andra akrobatiska förmågor än de två andra raserna. För det mesta kan man hoppa från plats till plats, lite beroende på långt ifrån man befinner sig. För det mesta fungerar detta ganska väl även om man ibland måste söka av omgivningen väl mycket för att kunna finna en plats man kan hoppa till. Det förekommer att man inte kan hoppa till platser som är för nära, i vissa tillfällen. Vissa platser kommer man bara åt från vissa håll och så vidare.

För det mesta inget stort problem, men då och då känns det lite väl kontrollerat vad man kan och inte kan göra. Dock har Predator ett automatiskt sikte som går igång genom att hålla in vänster trigger. När man använder sig av detta i närstrid mot Aliens kan man lika gärna ge upp, det är då hopplöst problematiskt när man slåss i ojämn terräng.

Alien-kampanjen är betydligt kortare än de andra och är över på ungefär två timmar medan de andra i alla fall klarar sig fyra till fem timmar. Som Alien har man inga avståndsvapen utan måste förlita sig på närstrid med händer och svans. Det främsta vapnet är dock omgivningen. Aliens kan slå sönder lampor och därmed försätta miljöerna i mörker, med ett väsande kan man locka till sig villrådiga människor för en liten mumsbit.

Självklart har man även en helt annan rörlighet än de andra raserna, då man faktiskt kan klättra upp på väggar och tak och hoppa ner på intet ont anande offer. Som Alien behöver man såklart tillämpa lite annorlunda strategi stundtals. Även om vissa situationer tillåter att man rusar vansinnigt fram som ett våldssvin i stor stil, ska man tänka på att Alien har en fysik som kan liknas vid Finncrisp och därför tål inte speciellt mycket stryk.

Kampanjerna bjuder dock på lite ojämnt innehåll. Som sagt är Alien-kampanjen väldigt kort medan Predator bjuder på betydligt bättre underhållning. Personligen är jag inte alls speciellt förtjust i spelkontrollen. Till att börja är marinkårssoldaterna alldeles för tröga och bökiga att styra, något som ställer till problem då och då. I situationer med aliens känner man sig som en stor, trög och bökig köttklump med automatvapen. I strider mot flera Aliens kan jag känna att spelkontrollen faktiskt kommer lite i vägen för spelupplevelsen. Även om jag förstår att det kännas att man har utrustning och armékängor på sig, är det dumt att designa spelkontrollen på ett sätt som nästan hindrar spelaren.

Personligen är jag inget större fan av onlinedelen heller, även om det absolut kan bjuda på ett par timmars underhållning. Upp till fyra spelare kan samarbeta mot horder av svärmande Aliens, ända tills det inte finns någon överlevande kvar. Sedan kan man spela en Predator mot en skock människor, en skock människor mot Aliens och en uppsjö av deathmatch-varianter. Även om speciellt survival-läget kan bjuda på en del underhållning känner jag inte att resten av multiplayer-delen bjuder på något speciellt upphetsande.

Ljudet är mer eller mindre alltid stämningsfullt och alltid hör man smådetaljer som bidrar till upplevelsen. Det kan vara roterande fläktar, avlägsna väsanden eller dova salvor av automatkarbiner. När man som Alien eller Predator rör sig i lönndom bland människor hör man civilisternas nervösa tjatter och soldaternas spända uppmaningar om att kollegorna ska "stay frosty" och att något därute, du, rör på sig.

Grafiskt är det dock inte lika intressant. Bandesignen är nästan alltid jättetrist och även om det stundtals briljerar med läckra miljöer och ursnygg ljussättning märker man oftast av grötiga texturer och enahanda design. Animeringarna är stundtals stela och saknar variation, något som dock är fantastiskt snyggt är de olika typer av trophy kills man kan utföra. En speciellt rå och otrevlig avrättning som är ytterst våldsamma. Väldigt bra utförda, även om man till slut har sett samma animationer ungefär 4000 gånger.

Aliens vs Predator är ett spel som vissa stunder faktiskt är rätt svagt, medans det mer ofta är helt okey. Jag skulle väl överdriva om jag var jätteupphetsad under resans gång men för fansen lär Aliens vs Predator säkerligen komma som ett välkommet tillskott till serien, även om det inte når upp till Rebellions egna original eller Monoliths uppföljare. Ett mestadels bra spel som har sina brister helt enkelt.