The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay

"Är du rädd för mörkret? Det är inte jag... mörkret är rädd för mig". Vin Diesel raspande, mörka stämma mullrar ur högtalarna. Natten är kall, blöt och jag omges en lika suggestiv som brutal spelvärld. Atmosfären andas fångenskap, miljöerna präglas av nattsvart mörker och känslan, drivkraften som får dig att vilja rymma, fly, komma ut är hela tiden påtaglig.
 
Jag är Richard B. Riddick, en laglös antihjälte med förkärlek till övervåld. Benhårt skolad av ett parallellt universums alla orättvisor. Dömd att avtjäna ett livslångt fängelsestraff för ett blodigt dubbelmord. Väl på plats i Butcher Bay är mitt mål enkelt, min vilja självklar. Jag ska rymma från denna hårt bevakade anstalt där endast galaxens mest våldsamma och hänsynslösa brottslingar hålls fångna. Jag ska härifrån - till varje pris.
 
Jag vet inte hur många gånger jag skrivit raden "filmlicensspel är per definition skit". Till dags dato har Rares kultklassiska Golden Eye varit det enda egentliga undantaget som bekräftar regeln och det enda spelet baserat på en film som jag fortfarande, med stolthet, anser vara en genremässig milstolpe, en oerhört välgjord actiontitel och en fängslande spelupplevelse. Att Ian Flemings välkammade superagent får nu sällskap av sin motsats Vin Diesels älskvärda antihjälte Riddick som i Escape From Butcher Bay bevisar att filmlicensspel kan bli riktigt bra, om bara rätt människor sitter bakom spakarna.
 
Efter en lika regimässigt välgjord som stämningsfull introsekvens samt lyssnat till den hårdnackade prisjägaren Johns (Cole Hauser) snack om belöning för att ha fraktat mig till anstalten börjar äventyret. En sak står klar när jag börjar treva mig fram genom Butcher Bays smutsiga kloaker. The Chronicles of Riddick är inte den urtypiska förstapersonsskjutaren jag hade förväntat mig. Det är heller inte en produktion som enkelt kan kategoriseras eller stoppas i ett visst fack då blandningen mellan olika spelgenres snabbt blir påtaglig.
 
Starbreeze har helt enkelt gjort spelet som jag önskat mig, längtat efter och fantiserat om i flera år. Medan genremixen mellan stealth och action kändes krystad och slarvigt utförd i Hitman: Contracts kändes rollspelselementen i Deus Ex 2: Invisible War som framstressade nödvändigheter krävda av en svårflirtad målgrupp. Med samma kritiska öga har jag funnit mig själv delvis uttråkad av spel som Splinter Cell: Pandora Tomorrow och Metal Gear Solid 2. Varför? Det linjära upplägget och avsaknaden av modern dynamik har, trots spelen uppenbara kvaliteter, fått mig att slumra till mellan varven. Jag ber inte om det omöjliga, eller det oändliga. Att hela tiden bli överraskad då jag spelar flera nya spel varje vecka vore ett orimligt krav. Däremot vill jag bli underhållen av spelmakare med ambitioner, utvecklare med genomarbetade produkter, utvecklade av ett brinnande intresse för spel, och av spelvisionärer som kämpar för att bjuda på en upplevelse olik eller bättre än någon annan. The Chronicles of Riddick: Escape From Butcher Bay lyckas med detta och lyckas med massor av saker som stora, etablerade actionserier och upphaussade jättetitlar försökt med väldigt länge. Detta kanske inte är en lika attraktiv titel för den allmänna spelpubliken som det är för den ständigt gnälliga kritikerkåren som skriker efter innovation, nytänkande eller överraskningar. Jag vet i alla fall att jag inte haft så roligt som jag haft tillsammans med Richard B. Riddick sedan Master Chief och jag röjde loss på Bungies mästerliga ringvärld.
 
För alla som sett den fem år gamla, halvfranska independentrysaren Pitch Black är Richard B. Riddicks kallhamrade, uttryckslösa ansikte bekant. Vin Diesels odödliga anti-hjälte lyfte en i övrigt medelmåttig sci-fi-rulle till oanade höjder, något som filmbolaget Universal tog vara på. Den över 20 gånger så dyra uppföljaren som släpps i dagarna på svenska biografer är uppföljaren som avser att ge en djupare bild av Riddick som karaktär och världen han lever i.
 
När Escape From Butcher Bay börjar är Riddick obeväpnad och har bara sina härdade knytnävar att förlita sig på. Han kan också smyga i mörkret för att ljudlöst bryta nacken på fängelsets vakter eller plocka upp en kniv, en skärva eller en skruvmejsel för lite gammaldags kötthackande. Slagsmålen i Escape From Butcher Bay är allt vad Namcos Breakdown inte var och fungerar oerhört bra. Du slår genom att trycka på den högra analoga axelknappen och riktar dina slag samt skiftar mellan vänster och höger hand med hjälp av den vänstra styrspaken. Riddick kan dela ut en mängd olika slag och här finns också möjligheter att lära sig fruktade slagkombinationer samt att med lite fingerfärdighet kunna utföras kontringsattacker och avväpna ankommande fiender, vända deras skjutvapen mot deras hals och trycka av. Stealthmomenten baseras på Riddicks förmåga att se i mörkret och genom ett blått bildfilter som uppenbarar sig då man trycker ned knappen för att ducka indikeras Riddicks förmåga. Den här delen, precis som slagsmålen, fungerar väldigt bra och tillsammans utgör de en spännande grund rent spelmekaniskt som framförallt känns dynamisk och varierande. Vakterna i Butcher Bay bär alla på kraftiga automatvapen, Riddick kan dock plocka upp dessa i spelets första timmar utan att bli elektrifierad eftersom vapnen kollar användarens DNA-kod och finns den inte registrerad i databasen så blir det inget skjutande. Givetvis måste Riddick ta sig till huvuddatorn för att få tillgång till vapnen och kunna avancera genom horder av ilskna vakter längre in i spelet, mer om detta senare dock.
 
Väl avlusad, inräknad och placerad i sin fängelsecell förändras det spelmässiga i The Chronicles of Riddick: Escape From Butcher Bay ytterligare då finurligt sammansatta rollspelselement hjälper till att sänka spelets tempo för en välbehövlig paus från allt smygande, strypande och alla blodiga slagsmål. Fångarna har information och föremål som Riddick behöver för att kunna rymma från Butcher Bay och för att få tillgång till detta krävs respekt, cigaretter och pengar. Det gäller här att gå runt i fängelsets mörka korridorer, tala med andra fångar och på så sätt få reda på vad som krävs av Riddick för att få det han är ute efter. Uppdragen som du måste utföra innefattar allt ifrån att hugga kniven i andra fångar och slåss till att samla in listor över fängslade tjallare och återfinna borttappade läsglasögon. För att Riddick ska kunna avancera från fängelsets trånga korridorer och påbörja nästa kapitel i hans rymning från ett slutet liv i fångenskap krävs det att han utmanar ledaren bland anstaltens fångar, Rust. Rust bor i Butcher Bays västra del vars cell vaktas av fyra stycken knivförsedda fångar med häftigt temperament. När Riddick väl skurit dessa fyra fångar tills de tömts på blod kan kampen mot fångarnas ledare börja, en av flera av spelets minibossar och ett spelmoment som innebär ännu en förändring i speltempo och byte av grundläggande spelmekanik. Efter detta tar sig Riddick återigen ut till kloakerna i Butcher Bay för att sedan fortsätta ned i fängelsets gruvor. Tidigare rollspelselement, stealthmanövrar eller våldsamma handgemäng byts hör ut mot frenetisk, rättfram hagelgevärsbaserad action där horder av släntrande, blodtörstiga zombies jagar efter en. Den spelmässiga variationen fortsätter att övertyga rakt igenom Escape From Butcher Bay som tillsammans med en väldigt spännande story gör det svårt att släppa handkontrollen innan äventyrets slutsekvens rullat förbi på skärmen.
 
Förutom ett underbart tempo, superb story, välgjord spelstruktur, strålande spelkontroll och ljuvlig variation är ett av de stora samtalsämnena angående Escape From Butcher Bay tekniken bakom spelet. Starbreeze har utan tvekan gjort det snyggaste spelet till Xbox jag hittills sett, en sanslös bedrift givetvis då båda vårens stortitlar Ninja Gaiden och Rallisport Challenge 2 satte en ny Xbox-standard och imponerande stort rent visuellt. The Chronicles of Riddick innehåller till att börja med grafikfunktionen Normal Mapping, samma renderingsteknik som återfinns i det kommande Doom 3. Detta tillåter spelets designers att ge vanliga, pannkaksplatta 2D-texturer ett tredimensionellt värde så att de sedan kan ljussättas i realtid likt vilket högdetaljerat 3D-objekt som helst. Resultatet är tillsammans med äventyrets strålande bandesign en oerhört smaskig och skrämmande atmosfärisk spelvärld där det dunkla, mörka, blöta och trånga Butcher Bay framställs som universums mest ogästvänliga plats. Detta tillsammans med hur Starbreeze valt att regissera spelets generella tempo samt den evolutionära strukturen gör att man som spelare, precis som i Half-Life, hela tiden kämpar ihärdigt för att lyckas rymma, ta sig ut, rädda sig själv.
 
När det kommer till spelets effekter är även dessa väldigt, väldigt välgjorda. Som jag nämnde tidigare är ljussättningen och systemet för skuggor superbt. Tillkommer gör ursnygga explosioner, partikelbaserade rök, dimma och eldeffekter samt realistiskt blod (i massor) och det übercoola Eyeshine-filtret (som gör det möjligt för Riddick att se i mörkret).
 
Ljudbilden som återges är inte ett dugg mindre genial än resten av spelets mästerliga produktionskvaliteter, snarare tvärtom. Förutom ett starkt soundtrack där dynamisk musik blandas med stämningsbyggande miljöljud innehåller Escape From Butcher Bay de absolut bästa röstskådespelarinsatser jag någonsin hört i ett spel. Vin Diesel, Cole Hauser, Ron Pearlman, Michael Rooker och Xzibit levererar alla sina repliker med total inlevelse, någon som inte bara ger deras respektive karaktärer liv utan givetvis bidrar till den generella atmosfären. Dialogen är superbt skriven och låter aldrig varken krystad eller fånig. Diesel själv gör ett oerhört mäktigt arbete då hans raspiga röst levererar Riddicks urtypiskt sarkastiska kommentarer till det som händer runt omkring honom. Att avnjuta Escape From Butcher Bay i Dolby Digital 5.1 är ett absolut måste då de droppande kloakerna, vilda eldstriderna och fantastiska dialogerna kommer till sin fulla rätt.
 
Jag skulle med enkelhet kunna fortsätta hylla det här spelet i all evighet, det tänker jag dock inte göra. Istället tänker jag uppmana dig att göra som följer: Lyd mitt råd, köp det här spelet, spela det, lev det, njut av det och överraskas av Starbreeze kriminellt lyckade genremix och av den oerhört varierade spelbarhet som detta mästerliga äventyr innehåller. Escape From Butcher Bay gör inget helt nytt, inte heller något helt häpnadsväckande oväntat. Däremot är det spelmässiga smörgåsbord som levereras så fyllt av läckerheter, som också smakar så bra tillsammans, att man flera gånger under spelets gång stannar upp för att njuta av ögonblicken, fnissa av förtjusning och förundras över komplexiteten.