Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
recension

Lara Croft and the Temple of Osiris

Lara Croft beger sig till Egypten för att peppra ihjäl de redan döda och lösa pussel. Jerry har stormtrivts i rollen som spelvärldens främste gravplundrare.

Storyn bryter verkligen ingen ny mark i Lara Croft and the Temple of Osiris. Actionhjältinnan ska stoppa den onda guden Set från att sprida sin ondskefulla ondska och detta görs genom att samla ihop den genomgoda guden Osiris förlorade delar i olika tempel. En väldigt simpel och rättfram premiss, som gör Lara Crofts senaste äventyr totalt värdelöst om man är på jakt efter en stark, karaktärsdriven story... Tur då att spelet erbjuder så mycket annat än en bra berättelse.

Lara Croft and the Temple of Osiris
De dubbla pickadollerna är precis lika sköna som vanligt.
Detta är en annons:

Den lökiga premissen är nämligen snarast en ursäkt för utvecklaren Crystal Dynamics att placera Lara Croft i en spännande miljö där helgjuten bandesign står på menyn. Precis som i den fyra år gamla föregångaren Guardian of the Light, spelas Temple of Osiris från en isometrisk vy (tänk Diablo). Det ska sägas på en gång att grafiken inte är det minsta tekniskt imponerande, men den är i mina ögon passande för genren. Den visuella stilen är identisk med den i Guardian of the Light, vilket enligt mig är något positivt. Designen doftar gott av "old school" och jag smälter som smör på Mäkis kokheta hunk-bringa.

Bandesignen är härligt retro-aktig och inlärningskurvan är i mitt tycke alldeles perfekt. Att lära sig styrningen går fort och känns inte det minsta långdraget. Det dröjer inte länge innan jag med van hand skuttar runt bland ruinerna, klättrar med min änterhake, tar död på drösvis av generiska fiender och löser pussel med min magi-fullproppade stav. Spelkontrollen är enkel att snappa upp, men erbjuder ändå tillräckligt mycket djup för att Temple of Osiris ska tilltala även mig; den vane spelaren.

Detta är en annons:

Till en början är det rena barnleken. Pusslen är alltför lätta och fienderna dör som flugor när jag mejar ner dem med min kulsprutare (dubbelpistolerna får gott göra plats för det lite snabbare automatvapnet). Jag befarar att detta kommer bli ett hjärndött men underhållande actionplattformsspel i stil med valfri Lego-titel, men ju fler tempel jag tar mig igenom desto klurigare blir alla pussel. Med trollstaven som Lara hittar i spelets början - vilket är anledningen till att storskurken Set släpps lös - i högsta hugg, gäller det att med den blå strålen finna lösningen på de flesta utav pusslen. Dock känns det aldrig repetitivt, eftersom den varierade bandesignen är så pass ljuvlig att jag glömmer bort att jag redan har projicerat min magiska stråle på cirka tvåhundra speglar tidigare.

Lara Croft and the Temple of Osiris
Pusslen blir mer invecklade ju längre jag kommer, men de blir aldrig "Vattentemplet i Ocarina of Time"-omöjliga.

Pusslen blir alltså successivt svårare ju längre jag kommer, vilket inte går att säga om fienderna och bossarna; dessa är nämligen relativt enkla rakt igenom, och känns bara som ett obligatoriskt inslag som finns där för att ge lite kontrast till alla väldesignade pussel. Tillfredsställelsen är kort sagt inte lika stor när jag dödar de ständigt anstormande fienderna, som när jag äntligen klurar ut hur jag ska få upp porten som leder vidare till nästa tempel. När jag dessutom börjar applicera diverse specialförmågor till mina vapen, i form av upphittade amuletter och ringar som ger krafter såsom "snabbare skott" och "giftig ammunition", blir mumieslaktandet ingen match.

Det är emellertid inte tråkigt att panga fiender med de vapen och uppgraderingar som Lara samlar på sig, och när jag accepterar att Temple of Osiris är ett partyspel så är det faktiskt en bra sak att svårighetsgraden på fienderna inte är högre. Att hela tiden dö av det intelligensfattiga motståndet, skulle bara leda till frustration! Då är det långt mycket bättre att kunna slakta dem på löpande band, så att pusslandet snart kan fortsätta. Bossarna kunde däremot ha fått vara aningen svårare, då det är sällan hänt att jag inte klarar av en slutboss på första försöket.

Lara Croft and the Temple of Osiris
Komsi komsi krokodil och smaka på min stråle!

Jag nämnde i början av denna recension att premissen saknar all form av originalitet, och detta är något som bara förvärras under spelets gång. Titelfiguren Lara Croft, uselt överspelad av röstskådisen Keeley Hawes, berättar efter varje avklarat tempel vad nästa steg är, pliktskyldigt och pedagogiskt. Förra årets Tomb Raider, nysatsningen med en sårbar, oerfaren Lara Croft i huvudrollen, gjorde ett långt mycket djupare avtryck på mig... Turligt nog är åtminstone ljudbilden i övrigt väldigt solid, där vaser som går i kras, avfyrandet av Laras olika vapen samt klirret av de poäng som jag plockar upp, hör till det mest tillfredsställande i ljudväg.

Lara Croft and the Temple of Osiris lider tyvärr av ett extremt platt manus med forcerade oneliners, försök till skämt mellan karaktärerna och överlag stelt röstskådespeleri, vilket gör att jag knappt bryr mig om varför jag tar mig an dessa olika tempel. Fast innerst inne vet jag ju: för att det är kul. Storyn spelar för mig vid det här laget ingen roll, och när Set ibland dyker upp med sin Bondskurks-onda stämma garvar jag bara åt hur fånigt allting är. Jag känner inte alls den "panik" som Lara Croft och hennes följeslagare påstår att de upplever, utan skrattar bara åt hur bajsnödiga rollinnehavarna måste ha varit när de spelade in sina röster till Set, Carter, Horus, Isis och givetvis Lara Croft. Storyn och röstskådisarna må vara skräp, men spelets andra kvaliteter väger med råge upp för detta.

På tal om följeslagare har det nu blivit hög tid att ta upp den starkaste av dessa "andra kvaliteter": flerspelarläget! Att lira Lara Croft and the Temple of Osiris är förvånansvärt kul redan i enspelarläget, men att spela tillsammans med vänner - antingen över nätet eller lokalt - är vad som verkligen gör gravplundrarens senaste äventyr värt att spana in. I Guardian of Light kunde man vara två, i Temple of Osiris har det antalet dubblats. Att vara fyra spelare som hjälps åt igenom hela äventyret är en ren fröjd, i dessa tider då gedigna multiplayer-titlar lyser med sin frånvaro.

Lara Croft and the Temple of Osiris
"Samvetet blir lite, lite renare om man plundrar gravar ihop med några kompisar", som det där talesättet säger...

När flera spelare ansluter sig till den genomspelning jag håller på med, förändras alla templen. Pusslen blir annorlunda och kräver att alla spelare samarbetar för att kunna lösa dem tillsammans, och fiendemotståndet ökar såklart i antal. Det helsköna flerspelarläget är den enskilt största anledningen till att lägga vantarna på Lara Crofts senaste äventyr, enligt mig. Det är inte alls lika köpvärt om man har tänkt köra igenom hela äventyret på egen hand.

Trots röstskådespeleri i klass med den genomruttna drakfilmen Eragon, och trots att storyn är i det närmaste skrattretande simpel, har jag ändå tillbringat några grymt roliga timmar med Lara Croft and the Temple of Osiris. Gravplundrarens senaste äventyr är med andra ord helt perfekt för den som vill lösa härligt utmanande plattformspussel och ha tidlöst multiplayermys i soffan, vilket tillsammans med en klockren spelkontroll skapar genuin spelglädje.

Lara Croft and the Temple of Osiris
Lara Croft and the Temple of Osiris
Lara Croft and the Temple of Osiris
Lara Croft and the Temple of Osiris
Lara Croft and the Temple of Osiris
Lara Croft and the Temple of Osiris
Lara Croft and the Temple of Osiris
Lara Croft and the Temple of Osiris
Lara Croft and the Temple of Osiris
Lara Croft and the Temple of Osiris
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Underbar spelkontroll, varierade miljöer, kluriga pussel, superbt flerspelarläge, bra tempo
-
Platt story, lite för enkla bossar
Detta är en annons: