"Vi har lyssnat på spelarna och vet vad de vill ha", säger Bungies blyga stjärngosse Jason Jones i en trailer för deras första expansion till Destiny. "De ville ha mer. Det är vad vi har försökt göra med The Dark Below. Bara att ge folk mer." Som någon som har tillbringat otaliga timmar i den vackra onlinevärlden som är Destiny är det svårt att inte skriva under på det. Jag ville också ha mer.
Med sagolik design och bred färgpalett var Destiny ett bildskönt äventyr men världen saknade innehåll, liv och själ. Den spelmekaniska grunden som spelet stod på var stimulerande och välkonstruerad men fiende-, uppdrag- och bandesignen gav oss inget svängrum att faktiskt breda ut våra vingar. Potentialen till att låta oss förloras i världen fanns där men den totala avsaknaden av substantiellt berättande gjorde det väldigt svårt.
The Dark Below ger mer. Men med "mer" menade vi kanske att vi ville göra annat än att besöka samma planeter vi redan tvingats besöka oräkneliga gånger, döda samma fantasilösa fiender vi redan utplånat och låta vår lilla charmlösa Tyrion-robot analysera en dator för den tretusende gången. Vad Bungie, däremot, menar med "mer" är "mer av samma". Ingenting tänjer på gränserna för vilken typ av upplevelse Destiny erbjuder.
Det är lite synd. Bungie har omsorgsfullt valt att kalla detta tillägg för en expansion, snarare än något så osexigt som bara "DLC" eller "kartpaket". Alla spel kommer med sitt eget nedladdningsbart material men något som kallas för expansion, en förlängning, låter så mycket mer åtråvärt. Och visst kommer The Dark Below med mer än ett vanligt kartpaket men i jämförelse med hur exempelvis World of Warcraft byggts ut genom åren är det inte lika imponerande.
Med The Dark Below, vars prislapp landar på runt två hundringar, får man tillgång till tre nya story-uppdrag, en ny strike (två för Playstation-spelare), tre nya multiplayer-kartor, en ny raid samt möjligheten att låsa upp nya vapen och ny utrustning. Det låter som en hel del men mycket av det blir gammalt väldigt fort för någon som gjort och sett allt som fanns i originalspelet.
Det första jag tog mig an när jag startade upp mitt spel efter installationen av expansionen var de nya story-uppdragen som tar sin början på jorden. Jag hade verkligen hoppats på att något speciellt väntade på mig där, detta är trots allt det första materialet som lagts till i spelet sedan Bungie lanserade det. All feedback som användarbasen flitigt och passionerat gjort publik på internet borde väl ändå ha gjort någon skillnad?
Det visade sig snabbt att jag hade hoppats på lite för mycket. Visst är Dinklage-roboten för det mesta knäpptyst, istället är det den nya karaktären Eris som vagt berättar vad som behöver göras denna gång. Och visst fick jag vid något tillfälle någon sorts besvärjelse kastad över mig som hindrade mig från att göra mitt dubbelhopp i en bosstrid men förutom det är det verkstad som vanligt. Och så fortsätter det för resten av story-uppdragen.
Striken, som kallas The Will of Crota, låser man upp efter dessa uppdrag och den är desto roligare. Återigen - det är inget som känns eller spelas annorlunda här heller, men dessa strikes tycker åtminstone jag är roligare och betydligt köttigare än de vanliga uppdragen. Playstation-ägare får ytterligare en strike som kallas The Undying Mind men Xbox-ägarna missar faktiskt ingenting. The Undying Mind kan mycket väl vara den sämsta av de allihop och känns som en tråkigare remake av The Nexus.
Raiden Crota's End får väl ändå ses som expansionens bröd och smör. Precis som med föregångaren The Vault of Glass är det i dessa som Destiny känns som mest spännande. När jag i början av äventyret hoppade ner i vad som kändes som en oändlig avgrund tillsammans med mina fem kompanjoner var det med en kittlande förväntan inför det okända som faktiskt aldrig infinner sig i resten av spelet.
Bungie vågar släppa på tyglarna lite i dessa raids. De följer inte regelboken som övriga delar av spelet slaviskt anammar. Det kommer dock med sitt eget problem - för det allra mesta har man ingen aning om vad som behöver göras för att ta sig vidare. Vissa tycker om det, att man får experimentera, medan andra tappar tålamodet. Oavsett vilken grupp man tillhör så erbjuder Crota's End dock en ordentlig utmaning som man sent glömmer.
För de som nöter PVP i Crucible tillkommer som sagt tre nya kartor också. Först ut har vi Skyshock, förmodligen spelets största Crucible-bana. Dess estetiska identitet bygger mycket på Old Russia-temat och erbjuder mycket fordonsbaserad krigsföring. Jag blev dock snabbt irriterad på att många verkar hålla sig till utkanterna av banan för att slippa att bli skjuten i huvudet av en modig sniper bakom en sten på andra sidan av slagfältet.
Pantheon slutade som min favorit av de nya kartorna, mycket på grund av hur den uppmanar till Halo-doftande gameplay med sin symmetriska struktur. Sist har vi The Cauldron som förutom att den är väldigt mörk i sin färgsättning inte direkt satte sig på minnet för mig. Överlag är dock alla tre banorna ett fint tillskott, särskilt för de som hellre jagar erfarenhetspoäng i PVP snarare än i PVE.
På det stora hela erbjuder The Dark Below väldigt lite i nytänk, vilket för mig är dess största problem. Det är också tråkigt att expansionen sätter käppar i hjulet för de som inte vill köpa den, i och med att Weekly-, samt Nightfall-spellistorna (där majoriteten av de viktiga materialen man behöver tjänas in) kommer ockuperas av strikes som de inte har, vilket gör deras vecka i Destiny stillastående tills nästa strike i rotationen går igång.
Å andra sidan vet jag att folk fortfarande spelar Destiny maniskt, så att få mer av samma behöver inte vara ett problem för alla. Gillar du Destiny kommer du gilla The Dark Below. Expansionen gör inget sämre än resterande delar av spelet, designen är fortfarande underbar och spelmekaniken kan fortfarande konkurrera med genrens giganter. Slå till om du hungrar efter mer av vad du känner till. Håll dig undan om du suktar efter överraskningar och innovation.