Alla tecken tyder på ett japanskt rollspel enligt standardmallarna. En sjuttonårig halvstörig kille med taggfrilla lever ett helt vanligt liv tills hans vägar råka korsa en prinsessas, samtidigt som onda makter anfaller. Snart måste han ge sig ut på prinsessrädderi tillsammans med ett brokigt gäng av tonåringar och en gubbe som är urgammal, typ, liksom, 45. Det har vi sett i alldeles för många japanska standardrollspel.

Men vänta, vem är den där typen i bakgrunden? Den såg jag inte i manualen. Jo, det som gör White Knight Chronicles unikt är att du själv skapar en av karaktärerna. Han eller hon kommer sen att hänga med genom hela spelet och hjälpa till, även om det är Leonard som är själva huvudpersonen. Karaktärseditorn är minst lika kraftfull som den i Oblivion, fast i animetappning då, och låter dig bygga precis den hjälte du vill. Vi snackar tonvis med ögon, huvuden, frisyrer, kroppar och attityder som sedan kan justeras ytterligare. Jag uppskattar också möjligheten att se längd och vikt på sin figur, då det är alldeles för vanligt att man sätter ihop en figur helt utan referensramar och sedan springer omkring i trettio timmar med en dvärg.

Syftet med den här figuren är inte enbart för att få en personlig touch på äventyret. Han eller hon hänger i kulisserna och bidrar mest till att påminna om att de tjusiga mellansekvenserna faktiskt är gjorda i realtid. Nej, ganska snart får du möjligheten att spela online i särskilda uppdrag. Det är inget fullfjädrat MMO-rollspel utan snarare något i stil med Guild Wars, Phantasy Star Online eller Monster Hunter. Du kan träffas i en stad och välja uppdrag, och sedan ge dig ut med tre kompisar för att spöa värstingbossar. Sedan den japanska premiären för över ett år sedan har massor av uppdrag tillkommit men det återstår att se hur mycket ytterligare vi kommer att få framöver. Hur som helst tillför det massvis med innehåll. Du kan också själva välja hur staden ska utformas, en kvarleva från studions tidigare spel Dark Chronicle, och bjuda in folk bara för att umgås.

Egentligen är det inte oväntat att White Knight Chronicles till stor del är ett onlinerollspel, det är snarare konstigt att det inte blev av tidigare. För fem-sex år sedan arbetade Level 5 med ett MMORPG till Xbox, True Fantasy Live Online. Det såg extremt ambitiöst ut, men av någon oklar anledning valde Microsoft och Level 5 att avbryta samarbetet. Och nog kan man ana att de gärna hade velat göra ett riktigt fullfjädrat massivt onlinerollspel, men då de mer begränsade gruppäventyren i stil med ovannämnda rollspel är så populära blev nog valet enkelt.

Som enbart ensamspelarlir är inte White Knight Chronicles riktigt lika hett. Stridssystemet fungerar förstås mer eller mindre som ett onlinerollspel, där det aldrig går att pausa. Det gäller att ha planerat sin taktik på en säker plats och sedan kombinera rätt sorts attacker mot de olika fienderna. Skulle det gå åt skogen kan du alltid kalla på titeln enorme vite riddare som relativt lätt gör slarvsylta av troll, vildsvin och annat pack. De datorstyrda figurerna är också duktiga på att hålla dig helad. Överhuvudtaget är inte White Knight Chronicles ett svårt spel.

Däremot finns det gott om möjligheter att optimera sitt spelande genom god planering. Med alla stridstekniker att lära sig går det inte att låta alla kunna allt, utan det gäller att sätta samman ett bra team då valfriheten är mycket stor. De teknikerna kan du sedan kombinera till färdiga kombinationer som till och med går att döpa. Det är minst sagt underhållande att först ha skapat min gamla Shaana och gett henne ett gigantiskt svärd, för att sedan lära henne slå fiender upp i luften och sedan få in fyra fetingträffar där uppe i en kombination jag kallar "Draksmiskaren".

Om du gillar att pyssla med hantverk i onlinerollspel lär du också uppskatta samlandet av material som man får genom att spöa monster eller genom att helt enkelt hugga träd och krossa sten. Allt detta går sedan att sätta ihop för att göra dina vapen bättre och utveckla nya varianter. Det är också värt att påpeka att, liksom i ett onlinerollspel, allt syns på dina figurer, till skillnad från Final Fantasy-spelen där det aldrig går att ändra på hur man ser ut oavsett hur fet gear man har samlat på sig.

White Knight Chronicles var ett av de första rollspelen som visades upp till Playstation 3, och det har minst sagt dragit ut på tiden. Det som då kändes som en fräsch fläkt rent grafiskt har hunnit åldras ordentligt då spel som Tales of Vesperia och Final Fantasy XIII bjuder på både nya grafiktekniker och en överlag jämnare kvalitet. Det känns som en snyggare, högupplöst version av teamets spel från förra generationen: Dark Chronicle, Dragon Quest VIII och Rogue Galaxy. Det är förstås viktigt att veta vem som slår på vad och hur hårt, men valet att låta den texten täcka halva bildskärmen när det är strid är aningen märkligt. Överhuvudtaget känns grafiken och presentationen aningen gammaldags.

Rösterna är inte heller särskilt bra, vilket i och för sig är nästan standard för genren. Det är kanske tur att den evigt överanvände Nolan North inte har en huvudroll men fler skådisar av hans kaliber hade behövts. Däremot är musiken utmärkt, med en aning keltiskt doftande fantasytoner och mjuka stråkar. Ledmotivet "The Travelers" var en av de främsta anledningarna att jag såg fram emot spelet redan 2007.

Det var inte riktigt det storslagna mästerverk jag har längtat efter i tre år, men onlinedelen är en spännande twist som förlänger hållbarheten ordentligt. Det är inte i närheten av lika snyggt som det kommande Final Fantasy XIII, men i gengäld har det ett intressant stridssystem och den där beroendeframkallande samlarfaktorn som får mig att hacka monster och samla material för att bygga ännu maffigare vapen. Att kunna förvandla sig till en jätteriddare och smiska stjärt får mig osökt att tänka på den gamla höjdaren Xenogears, och det är kul att det inte blir särskilt obalanserat trots den här förmågan. Och att vi får skapa en egen hjälte och sätta spelets standardfjant Leonard i skymundan är en ordentlig bonus.