Sky Crawlers: Innocent Aces

Väldigt få flygplansspel har fångat mig genom årens lopp. Om man bortser från dem med rymdtema, laser och elaka alienskepp såklart. När det gäller flygplansspel med mer realistiskt tema så kan jag räkna de som roat mig på fingrarna på min ena hand. Och ha några fingrar kvar oanvända.

Sky Crawlers: Innocent Aces känns splittrat. Spelmomenten har en estetiskt seriös framtoning. Grå realistisk grafik och flygplan av det icke-utflippade slaget. Men allting ramas in av en japansk lättsam anime med de sedvanliga knasrösterna. Spelet är baserat på en anime som i sin tur är baserad på en manga. Filmsnuttarna som visas mellan uppdragen i spelet är tagna direkt från filmen. Den största krocken mellan dessa två världar är när man flyger runt i realistiska miljöer och försöker styra sitt plan samtidigt som karaktärerna småtjattrar med varandra och har kvasiintellektuella utläggningar om krigets svårigheter. Melodrama på hög nivå.

Jag får känslan av att utvecklarna gjort sitt spel utan att knyta det till en licens. Att man efterhand började få lite kalla fötter inför den identitetslösa framtoningen och bestämde sig för att försöka säkra ett känt varumärke. Sen klistrade man på Sky Crawlers: Innocent Aces efteråt. Men egentligen är ingen större skada skedd. Visserligen känns spelet splittrat mellan två världar; realism i uppdragen och tecknad sörja däremellan. Men storyn får mig att vilja slutföra fler uppdrag för att se vad som väntar. Så den gör sitt jobb.

Det börjar som det ofta gör med en förintande långtråkig tutorial. Lika nödvändig som trist gör den allt för att kväsa dina livslustar. Eller kanske snarare bejaka dem. Jag fick i alla fall en längtan efter att stänga av min TV och göra något mer spirituellt än att i sakta mak gå igenom spelets kontroll.

Wiimoten hålls i vänstra handen och används för att anpassa farten. Högra handen greppar Nunchuken. Denna lutas för att påverka planets höjd och att svänga. Trots en ganska seriös framtoning så går det enkelt att göra snygga undanmanövrar. Jag gillar mixen. Lite simulatorkänsla, men avslappnat lättillgängligt och enkelt. Bra grejer. Det går att spela med Classic controller, vilket förtar en del av känslan men gör allting betydligt lättare.

Trots att styrningen inte är speciellt bekväm så fungerar den jättebra. Följsam och smidig. Det känns verkligen som om jag styr ett flygplan. Ändå måste jag lägga in en liten reservation. Styrningen fungerar alltså utmärkt i sammanhanget. Utvecklarna har gjort sitt bästa för att förvandla Wii-kontrollen till en flygspak. Men sanningen är att jag saknar en bas att utgå ifrån. Det blir jobbigt att hålla Wiimote och Nunchuk i luften. Jag saknar en joystick. Ni vet de där vi gav upp för att gå över till handkontroll som vi sedan gav upp för att vifta med Wiimote. Nu känner jag längtan efter en stadig joystick för första gången på länge. Cirkeln är sluten

För det mesta har jag ganska småtrevligt. Nu är inte flygplansnedskjutning det jag helst gör i soffan, men i Sky Crawlers: Innocent Aces tappning så blir det en hygglig upplevelse. När man tvingas in i garaget för att pyssla med sina flygplan så är uppgraderingarna enkla att förstå och jag känner mig aldrig överväldigad av utbudet. Det är föredömligt enkelt att pilla med sina flygplan

Grafiken ser ok ut och styrningen är bra. Trots att jag aldrig skulle kunna tro det när jag började plåga mig igenom tutorialen så är Sky Crawlers: Innocent Aces ett ganska underhållande spel. Dessvärre är spelet snart avklarat. Eftertexterna rullar redan efter några timmar och omspelningsvärdet är inte högt.

Jag skulle kunna rekommendera Sky Crawlers: Innocent Aces lite försiktigt sådär. Trots att betyget inte är högre. Om du gillar lättillgänglig flygaction och vill testa hur Wiikontrollen kan användas för att styra flygplan så är det ett bra köp. Råkar du dessutom gilla mangan så spring till butiken. Jag kommer inte att återvända till Sky Crawlers: Innocent Aces värld. Men de få timmar jag tillbringade där roade.