Nintendos kart-koncept står sig trots att det är praktiskt taget oförändrat sedan Super Nintendo-dagarna. Ta en trave omtyckta maskotar, pula ned dem i superkulörta go-karts, välj en av tre olika hastigheter, välj en cup bestående av fyra banor och tryck in gasknappen när nedräknaren innan loppet visar två. Det utlöser en superstart och racet är i full gång. Sedan gäller det att förse sig med fuskiga bonusföremål, sladda snyggt i alla kurvor för en fart-boost och ha lika delar skicklighet och tur för att i slutändan stå som segrare.
Nintendo grundade genren och Nintendo behärskar den fortfarande bäst. Därför är det kanske inte så konstigt att Sumo Digital studerat Mario Kart Wii ingående i skapandet av Sonic & Sega All-Stars Racing. Förutom att grunderna är rakt av lånade, har man till och med i detalj gjort motsvarigheter till bonusföremålen. Således får man här Chu Chu-raketer istället för gröna skal och Sonics gympadojor istället för turbosvampar.
Det kanske låter negativt, men är faktiskt precis tvärtom. Mario Kart Wii måste man ha en Wii för att kunna avnjuta, och Sonic & Sega All-Stars Racing släpps ju även till Playstation 3 och Xbox 360 vilket betyder att fler äntligen kan få roa sig furstligt med kart-underhållning. Dessutom är det väl inget fel i att ha inspirerats av den bästa inom genren för att ha en bra grund att bygga vidare på.
Lyckligtvis har Sumo Digital även haft ambitionen att faktiskt försöka göra ett eget spel av Sonic & Sega All-Stars Racing. Ett exempel på det är att det helt baseras på Outrun 2, vilket Sumo Digital skapade konsolversionerna av. Sonic & Sega All-Stars Racing är därmed ett tvättäkta arkadracingspel som försetts med alla attiraljer som behövs för ett riktigt roligt kart-spel. Det får det att sticka ut från mängden genom att ha en betydligt stabilare och djupare grund än många nog är vana vid, där man verkligen får kämpa för att bli riktigt bra.
Det ger också en högre svårighetsgrad där det inte räcker med att köra fläckfritt runt banorna för att ta hem segrarna annat än möjligtvis på den lägsta svårighetsgraden, utan man måste verkligen lära sig behärska Outrun 2-boostarma för att få den fart som krävs för att kunna ta hem segern. Något som även tvingade mig, i självutnämnd egenskap av Mario Kart-veteran, att verkligen kämpa för att ro hem segrarna ens på den lägsta svårighetsgraden.
Vilket väl egentligen är något jag verkligen förknippar med Sega. Lättillgänglig spelbarhet som ändå tar lång tid att bemästra med gott om utrymme för förbättringar. Nu är man dock inte själv på racingbanan, utan tävlar med sju andra (även online). Ens egna talanger räcker bara till viss del, och om de andra sju medtävlarna bestämmer sig för att förvandla ditt liv till ett helvete, så är det precis vad du kommer att få.
Det värsta redskapen för att sprida ond bråd död och förintelse (om än extremt färgglad sådan) är All-Star-prylarna. De är väl närmast att jämföra med de blå målsökande skalen om man får fortsätta med Mario Kart-liknelserna, men drabbar inte ettan oftast alls, utan gör istället att man nästan per automatik kan klättra en 4-5 placeringar från en jukboplats. Varje figur har en unik sådan som ligger helt i linje med hur figuren beter sig.
Sonic får självfallet sina sju smaragder som förvandlar honom till Super Sonic, varpå han hoppar ur sin kart och i ilfart pulveriserar motståndet och klättrar i rankingen. Alex Kidd får en liten helikopter till sitt förfogande medan Billy Hatcher rullar ägg i ett våldsamt tempo. De här föremålen förändrar snabbt förutsättningarna och gör en comeback möjlig även sedan man halkat långt efter på sista varvet, men känns ändå mindre irriterande än ovan nämnda blå Mario Kart-skal som bara pulveriserar ettan och därmed gör ledartröjan onödigt obekväm.
Allra bäst är förstås Sonic & Sega All-Stars Racing mot mänskligt motstånd. Att ha tre högljudda polare i soffan medan man med hjälp av så fula tricks jagar förstaplatsen är svåröverträffad underhållning. Smockan hänger konstant i luften och förolämpningarna haglar. Tyvärr är bilduppdateringen inte helt klockren på delad skärm, vilket känns klart onödigt på ett spel som är så pass tekniskt enkelt.
Något som inte alls betyder att det skulle vara fult dock. Onej, tvärtom är Sumo Digital bättre på att göra Sega-grafik än Sega idag och omgivningarna är vackert modellerade efter spel som Sonic the Hedgehog, House of the Dead, Jet Set Radio och Samba de Amigo. Det är färger, små detaljer, cameos överallt och så mycket skön Sega-trivia att jag nästan håller på att implodera.
Jag ska inte ljuga, jag har längtat efter ett kart-spel baserat på Segas alla maskotar ända sedan Sonic R halvfloppade till Sega Saturn för sisådär 15 år sedan, och att äntligen få röja runt med detta spretiga gäng i härligt krispig HD-grafik och urskön Sega-musik dundrande ur högtalarna är lite av en dröm. Det finns dock saker i paradiset jag inte är lika lycklig över.
Dels det uppenbara (som gäller alla samlingar oavsett om vi snackar musik, film eller spel), nämligen att alla grymma figurer inte är med. Här finns klassikerna som exempelvis vildsinte taxichaffisen B.D. Joe, inlines-kungen Beat och alltid lika coola Ulala samt självaste Ryo Hazuki. Har du Wii-versionen kan du dessutom tävla med din Mii, medan man till Xbox 360 får både avatarer och Banjo-Kazooie och spela som.
Men ändå, det finns så många jag saknar. Visst, jag fattar att inte obskyra figurer som judo-kungen Segata Sanshiro kan vara med eller att intresset för Vyse från Skies of Arcadia kanske inte är så stort. Men var är Nights? Toe-Jam & Earl? Phantasy Star Online-jägarna? Wonderboy? Bortsett från enstaka klassiker som bland annat Alex Kidd, Opa Opa samt de båda Virtua Fighter-kämparna Jacky Bryant och Akira Yuki (i en röd Outrun-Ferrari) är praktiskt taget samtliga från Dreamcast-eran och Sonics värld.
Nu är väl inget av de båda i sig någon skam, men jag hade mer än gärna slopat skräpfigurer som Amy Rose, Shadow the Hedgehog och Big the Cat till förmån för lite fler klassiker. Tyvärr spiller det här över även på de totalt 24 banorna, som trots att de flesta är riktigt välgjorda, baseras på bara sex spelserier. Det tär på miljövariationen.
Många figurer och banor är låsta i början av spelet och genom att tjäna Sega Miles kan man sedan låsa upp allt eftersom. Normalt är det ingen lösning jag jublar över eftersom det betyder att jag inte kan bjuda över polarna på lite digitalt ultrakulört go-kart-körande utan att först låsa upp en massa saker om man vill ha en anständig mängd innehåll att använda sig av.
Lyckligtvis kompenseras systemet till viss del upp av det faktum att man får dessa Sega Miles även för att spela mot polarna. Visst, det går sakta, men av och till kan man lägga en ny bana, en ny låt eller en ny förare till samlingen. Det bästa hade fortfarande varit att ha både banor och figurer tillgängliga direkt (nu tröttnar man snabbt på det spartanska tillgängliga innehållet man får börja med, och spelet verkar vid en första anblick som betydligt fattigare på innehåll än det är), men systemet fungerar trots allt bättre än att man måste harva en massa sketna cuper på ren rutin eftersom man tids nog får allt bara genom att... spela.
Det är ingen Mario Kart Wii-dödare Sumo Digital knåpat ihop. Att slå Nintendo i den subgenre de själva uppfann är näst intill omöjligt, men Sonic & Sega All-Stars Racing gör ändå sitt jobb och är ett riktigt underhållande partyspel. Spel av den här typen växer inte på träd till varken Playstation 3 eller Xbox 360. Det är långt ifrån perfekt och hade absolut mått bra av lite extra finputsning, men jag kan ändå varmt rekommendera Sonic & Sega All-Stars Racing som på delad skärm i glada polares lag är en verklig höjdare.