Battlefield: Bad Company 2

Tävla och vinn ett exemplar av Bad Company 2

Jag spelar inte särskilt mycket på nätet. Något som jag ofta beklagar mig över. För några år sedan levde jag rövare på Xbox Live och på diverse Battlefield 2-servrar varje kväll, men på något underligt sätt dödade Halo 3 mitt online-sug. Jag kan inte riktigt förklara varför eller hur det här hände, men att det har någonting att göra med att jag var hajmat för inbitna (och obligatoriskt otrevliga) 1337-fjortisar är definitivt en del av förklaringen.

Jag spelade en del Battlefield: Bad Company dock. Jag gillade singleplayer-delen och älskade multiplayer-komponenten, trots en del uppenbara brister. Inför uppföljaren har jag varit snudd på larvigt sugen på att fortsätta mitt äventyr tillsammans med de helsköna kumpanerna i B-kompaniet.

Men... men. Vad hände?

Friheten, humorn, den avslappnade atmosfären. Puts väck. Kvar finns ett äventyr med forcerat speltempo, överdriven miljövariation, korkade medhjälpare och bagatellartad story. Digital Illusions vill sälja spel, såklart. Ett smart sätt att göra det på är att närma sig Infinity Wards hutlöst populära Modern Warfare 2. Det luktar sell-out lång väg, men Battlefield: Bad Company 2 räddas av ett helt briljant onlineläge...

Det första Bad Company-spelet kritiserades för att innehålla en alltför flamsig story om ett gäng misslyckade militär-rejects och deras improviserade jakt på en krigsförbrytares smaskiga guldgömma. Det gnälldes även om bristfällig miljövariation och att vissa delar av singleplayer-delen kändes som utsträckta multiplayerbanor, slumpmässigt fyllda med fiender. Jag höll inte med. Bad Company var med sitt fria upplägg och skojfriska karaktärer en frisk fläkt i genren, och ett kriminellt underhållande äventyr som vägrade ta sig själv på för stort allvar.

I tvåan hade jag hoppats på mer av det goda. När Bad Company 2 startar märks det snabbt att ambitionerna varit annorlunda. Borta är de helsköna menyerna proppade med fnissframkallande hästjazz. I stället får vi stiliserade bilder på topputrustade elitsoldater, pansarvagnar och kantig typografi.

Laddningsbilderna består av pixliga satellitbilder och kartor över olika slagfält. Det är militärporrigt och gravallvarligt. Det enda som saknas är citaten från diverse krigskåta poeter. Humorn är som bortblåst och det känns hela tiden som att man inte längre känner de älskvärda lustigkurrarna man trots allt spenderade tio timmar med i det föregående äventyret.

Och det blir värre. Bad Company 2 börjar under andra världskriget som en enda stor Call of Duty-flirt. Ett uppdrag i Söderhavet som kretsar kring en ubåt, och ett hemligt vapen som japanerna lagt vantarna på. Det känns precis som att spela Call of Duty: World at War. 34 minuter senare hoppar storyn raskt till nutid och Ryssland. Sweetwater, Haggard, Sergeant och Preston Marlowe avser att anfalla en liten vinterby som lär vara nedlusad med arga legoknektar. Visst gillar jag miljövariation, men detta är löjligt.

20 minuter här, 9 minuter där, 13 minuter här. Precis som Modern Warfare 2 - action designad för folk med koncentrationssvårigheter. Ofokuserat och hattigt på en nivå som jag faktiskt hoppas vi slipper se i kommande actionspel. Tillkommer gör även ganska ordentligt puckade medhjälpare som för det mesta bara står och stirrar medan samtliga av fienderna siktar in sig på ditt värdefulla huvud.

Kampanjen i Bad Company 2 är alltså en besvikelse, men precis som i det första spelet är den inte det viktiga. Battlefield-serien har ju alltid handlat om beroendeframkallande och omfattande multidöd. Och ja, multiplayer-delen i det här spelet är genial, rakt igenom. Dice har förbättrat så gott som varje liten detalj och tillfört en del riktigt lyckade nyheter, som möjligheten att skräddarsy sina vapenval samt bättre (och färre) balanserade klasser. Dog tag-systemet som uppgraderar din karaktär är dessutom ruskigt vanebildande.

Att arbeta tillsammans för maximal effektivitet, nyttja fordon och använda sig av de objekt som de väldesignade multiplayer-miljöerna innehåller - är en sällsynt beroendeframkallande känsla. Inte minst i PC-versionen som både känns smidigare, ser betydligt snyggare ut och har stöd för fler spelare än konsolupplagorna.

Spelläget "Rush" har polerats ytterligare och fungerar helt fantastiskt väl, bandesignen är mästerlig och bortsett från stundtals knasigt slumpmässigt genererade spawn-platser och den kanske aningen för pedagogiska Spotter-funktionen är multiplayer-matcherna väldigt underhållande. Den förbättrade möjligheten att förstöra saker tillför massor till multiplayer-läget (och så gott som inget till kampanjen) och överlag har Dice skapat bättre flexibilitet, balanserat allt ordentligt och framförallt lyssnat noga på fansen.

Beträffande den tekniska biten är det roligt att se att förstörelsen nu sträcker sig till demolerandet av hela hus snarare än bara förvalda tegelväggar I singleplayer spelar den utökade förstörelsen dock ingen större roll medan den utgör ett livsviktigt och strategiskt fantastiskt element i multiplayer-sammanhang. Att bomba sönder hela huset som fienderna gömmer sig i är både ett effektivt sätt att nöta n00bs samt en fantastisk frihet som fler spel borde innehålla.

Det är också trevligt att Bad Company 2, likt alla tidigare Battlefield-spel, fungerar fantastiskt väl online från start utan jobbiga buggfixar och lagg. Att EA bjuder på dedikerade servrar för PC-versionen kommer givetvis att innebära massor för dem som redan tröttnat på det bristfälliga utvecklarstöd som Infinity Ward erbjudit till alla Modern Warfare 2-fans.

Sägas ska dock att Bad Company 2 egentligen inte är någon gigantisk förbättring rent grafiskt i jämförelse med ettan till konsolerna. Det finns en inkonsekvens rent grafiskt i spelets kaotiska miljövariation, extra tydlig då man hoppar mellan ett vinterlandskap i akut behov av kantutjämning, till en svajande djungel dränkt i snyggt solsken. Karaktärerna rör sig hackigt och fienderna står ofta stilla under eldstriderna. Att bomba sönder ett tvåvåningshus och se tegel, glas och trä spruta som konfetti - är såklart en ren fröjd för den teknikkåte, men i slutändan är konsolversionerna av Bad Company 2 en bra bit bakom exempelvis Killzone 2 och Metro 2033, medan PC-versionen klarar sig betydligt bättre.

Ljudet, till skillnad från grafiken, är dock makalöst bra. Jag törs faktiskt säga att detta är det bästa ljud jag hört i ett actionspel i hela mitt liv. Vapnen låter tyngre och hårdare än i föregångaren och akustiken är briljant. Det finns en perfekt mängd reverb på varje liten ljudeffekt och att lyssna till hur knallen från prickskyttegeväret studsar mellan olika byggnader - är inget annat än underbart. De större gevären ger ifrån sig högljudda knallar som ekar över slagfälten på ett sätt som mest troligt kommer att få ljudteknikerna hos Guerrilla Games och Bungie att bli gröna av avund.

Jag känner mig väldigt splittrad vad gäller Battlefield: Bad Company 2. Själva äventyret är enligt mig så pass Modern Warfare 2-skadat att det inte längre underhåller och att Dice offrat det mesta som gjorde föregångaren älskvärd gör mig sorgsen och besviken. Samtidigt är multiplayer-delen helt fantastiskt bra och toppas endast av den tidlösa briljans som Battlefield 2 fortfarande erbjuder. Köp detta om du avser att tvåla dit polarna i omfattande onlinestrider proppade med flexibilitet och möjlighet. Köp Metro 2033 istället om du söker högkvalitativ story och tät atmosfär.

Ett mycket svagt singleplayeräventyr vägs upp av en briljant multiplayer-del som imponerar något alldeles enormt.

De första 22 bilderna är från Xbox 360-versionen medan de följande 8 är från PC-spelet.