Svenska
Gamereactor
recensioner
Final Fantasy XIII

Final Fantasy XIII

Square Enix bjuder på fartfyllda rollspelsstrider och ett utsökt persongalleri i det trettonde Final Fantasy-spelet. Hade det inte varit för ett allt för linjärt äventyr hade Mikael Sundberg kunnat förälska sig riktigt ordentligt...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Tretton... inte många serier kommer upp till detta oturstal. Åtminstone erkänner de inte det, utan försöker förklara bort det med undertitlar. Att Final Fantasy har levt så här länge kan delvis förklaras av den höga kvaliteten på spelen, men också av att Square Enix aldrig slagit sig till ro. Varje gång ett nytt spel har dykt upp har det blivit massiva förändringar.

Från simplistiskt standardrollspel till komplext dialogsystem med invecklad färdighetsuppgradering, från ett gigantiskt karaktärsutbud till en fokuserad berättelse med ett par högst formbara figurer, från fantasydoftande steampunk till modern science fantasy, från ultralinjär road movie till gigantstort onlinerollspel. Därför är det ingen överraskning att också Final Fantasy XIII är något helt nytt.

Nyskapandet den här gången består i huvudsak av en grundtanke: att skala bort så mycket som möjligt för att göra ett så snabbt, smidigt och lättspelat rollspel det bara går. Mass Effect 2, som ändå är rätt actionriktat, känns som oändligt komplext i jämförelse. Handlingen är linjär, att bygga sina karaktärer är linjärt och att slåss är snabbt och smidigt. Det finns inga städer i normal bemärkelse, inte något stort utbud av minispel och få hemligheter att jaga rätt på. Att handla gör du via en webbshop vid sparplatserna, och överlever du en hektisk strid är du alltid fulladdad inför nästa. Det känns ovant och minst sagt oväntat efter det superdetaljerade Final Fantasy XII.

Spelet kretsar kring ett gäng brokiga typer, som sig bör. Lightning är väl den mest tydliga huvudpersonen, men alla får tillfälle att stå i rampljuset vid något tillfälle. De är allihop intressanta när man väl lärt känna dem, även de två tonåringarna Vanille och Hope (där den förra är en ostoppbar peppmaskin och den andra är ett ångestpaket av sällan skådat slag). Jag gillar också den extremt hängivne hjälten Snow och den genomsympatiske Sazh.

Detta är en annons:

Problemet är väl att mycket av affektionen kommer från att jag känner igen dem från tidigare spel. Lightning är mer eller mindre Cloud plus Squall plus ett par bröst, en tystlåten supersoldat som sakta tinar upp i relationen till andra. Snow är Seifers motivation (och garderob) blandat med Zidanes allt-är-möjligt-attityd. Sazh är Barret och Cid, med en Chocobo-kyckling gömd i afron. De har bytt stil en aning men mig lurar de inte.

Stridssystemet är gjort för att så mycket som möjligt påminna om filmen Final Fantasy VII: Advent Children. Det duger inte längre med att ladda upp en Firaga eller att hoppa fram för att göra ett svärdshugg, nej, det ska vara långa kombinationer och massor av grejer på en gång. Helst ska saker flyga också, och brinna. Inför varje "drag" väljer du en rad attacker och sedan vem du ska sikta på. Skulle du inte orka så finns en automatfunktion som väljer en lämplig uppsättning.

För att få någon som helst överblick över det här kaoset har kontrollen reducerats till en enda spelbar figur. De andra två kan få generella order i form av olika förbestämda roller. Du kan till exempel bestämma att någon ska dra på sig fiendens attacker medan någon annan sänker deras försvar, eller så kan någon hela medan den andra hjälper dig att bygga kombinationer. Vilka roller ni kombinerar går att byta precis när som helst och det behövs också.

Hela idén bygger på att göra så många och långa kombinationer som möjligt på fienden. Får du in tillräckligt många hamnar de i ett så kallat "Shatter"-läge, där de tar mycket mer skada vilket kan få striden avklarad inom en rimlig framtid. Lyckas du får du en hög poäng och så är det vidare tjugo meter genom korridoren till nästa strid. Misslyckas du så kan du se fram emot ett långdraget, defensivt hackande på samma fiende och ett förnedrande omdöme efteråt.

Detta är en annons:

Final Fantasy XII hade ett stridssystem djupt inspirerat av dels onlinerollspel i allmänhet men också av Biowares klassiker Baldur's Gate II. Där fanns en kombination av att förbereda sina strategier utanför strid men också hela tiden möjligheten att detaljjustera allt eftersom striden fortlöpte. Final Fantasy XIII har alltså släppt allt sånt och istället valt ett hektiskt system av "allt eller inget" som hela tiden manar dig att utnyttja fiendens svagheter och växla till rätt taktik, ganska precis som i Shin Megami Tensei: Persona 4. Det är också lika oförlåtande, ibland orättvist svårt, som Atlus rollspelspärla. Det som det här spelet saknar är en känsla av kontroll.

Lite för ofta springer jag in i en strid som är över på tio sekunder, efter att fienden bestämde sig för ett par koncentrerade attacker på huvudpersonen. Lyckligtvis är det aldrig långt till närmaste sparplats. Men när jag äntligen kommer vidare känns det inte som att jag använde en bättre taktik, utan snarare att fienden inte råkade använda sin farligaste attack, eller att mina partners kände för att synkronisera sina attacker med mina lite bättre. Trots att genren i grunden bygger på framslumpade värden utifrån en rad siffror, så är känslan av slumpmässighet det sista jag vill råka ut för i ett rollspel. Just eftersom jag saknar den där möjligheten att finlira in i minsta detalj, som i just Final Fantasy XII, Baldur's Gate och Persona, blir svårighetsgraden ett minus.

Jag nämnde korridorer. Spelet är extremt linjärt, ännu mer så än Final Fantasy X. Förutom enstaka korta sidospår och möjligheten att ge sig ut på monsterjakt framåt slutet av spelet, även det som i del tio, så är det mer eller mindre en korridor från början till slut, beströdd med fiender här och där. De syns medan du springer runt, som i Final Fantasy XII, men i de mindre omgivningarna är det bara ibland du ens har alternativet att springa förbi dem. Linjäriteten döljs av att du får följa olika konstellationer av gruppmedlemmarna genom berättelsen och hela tiden ha känslan av att vilja se vad som händer härnäst när du tvingas byta.

Snygga korridorer är det i alla fall. Ibland makalöst snygga. Med undantag för en del fantasilösa stenpartier är det en hisnande resa genom mäktiga berg, skumma skogar och högteknologisk fantasy, som det ska vara i ett Final Fantasy-spel. Alla förrenderade filmer är förstås magnifika men även många vanliga dialoger och andra sekvenser gjorda med själva spelmotorn är i nästan samma klass. Tyvärr är de förrenderade filmerna dock av märkbart sämre kvalitet till Xbox 360, förmodligen som en följd av att Square Enix fått komprimera dem för att få plats på de tre DVD-skivorna.

Ansikten och animation är i toppklass, men däremot förstår jag inte varför Square inte har lagt ner någon tid alls på relativt viktiga kroppsdelar som armar och händer. Lightnings superdetaljerade ansikte och elegant animerade hår skär sig liksom mot hennes Playstation 2-aktiga axlar. Skumt det där.

Men generellt bidrar animationen till att verkligen ge liv åt berättelsen. Det märks att ungefär samma team som i Final Fantasy VIII och X har varit med här. En sockersöt romans och ett gripande öde skapar en bakgrundshistoria som långsamt vävs in i berättandet genom tillbakablickar, utan att krocka med springandet i berg och bankandet av monster. Jag ser fram emot varje ny snyggt framställd mellansekvens. Square har också varit enormt duktiga med både röstskådespel och läppsynkning. Visst, ibland vill jag slå ihjäl Vanille med en röjsåg men hon är åtminstone trovärdig som påfrestande flicksnärta. Till och med Snows hjältebabbel och ömma scener fungerar utmärkt.

Musiken är skriven av Masashi Hamauzu, som tidigare gjorde musik till Final Fantasy X och Dirge of Cerberus. Knappast seriens höjdpunkter alltså. Efter det magnifika soundtracket i Final Fantasy XII som var kryddat med alldeles lagom mycket nostalgi känns det här rätt slätstruket. Stridsmusiken är den enda som verkligen sätter sig på hjärnan, vilket i och för sig inte är konstigt när jag hör den så mycket.

Det är främst de fantastiska karaktärerna, de fartfyllda striderna och glimtarna av bakgrundshistorien som får mig att vilja spela vidare. Själva handlingen är en förutsägbar variant som lockar föga. Goda produktionsvärden kan inte riktigt kompensera för att det saknas riktigt innehåll att bita i i Final Fantasy XIII, och att det blir enformigt efter ett tag. Både systemet för att uppgradera figurerna och deras utrustning känns som ett omständligt sätt att försöka dölja det faktum att du egentligen inte har särskilt många valmöjligheter.

Efter Final Fantasy XII (och för den delen Crisis Core) trodde jag att Square Enix stod inför en revolution. Att de hade fattat vad som inga andra japanska rollspelsbyggare hade fattat, och att alla kommande spel skulle bli lika fantastiska, på det ena eller andra sättet. Istället blev det ett stort kliv tillbaka och ett åt sidan. Final Fantasy XIII är publikfriande, ofantligt snyggt och väldigt lättillgängligt. Men jag tycker ändå att den främsta inspirationen borde ha legat i Squares egna tidigare höjdare och inte i Star Oceans och Tales of-seriens actionrollspel. En stark sjua får räcka.

Final Fantasy XIIIFinal Fantasy XIIIFinal Fantasy XIIIFinal Fantasy XIII
07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Fantastiska karaktärer, läcker grafik, mästerlig musik, ombytliga miljöer
-
Skamlöst linjärt, strömlinjeformad spelbarhet, enformigt
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Medlemsrecensioner

  • Aurahead
    Jag minns då FFVII kom ut, det var häpnadsväckande! Grafiken! 3D! Musiken! Det var magiskt. Efter VII så har FF inte riktigt hittat den där... 7/10
  • kingdom heart
    Final Fantasy XIII, betyg 7/10 Ja vad ska man säga om den 13: delen av Final Fantasy? Jag har 3 ord som sammanfattar hela spelet, den nya... 7/10
  • Gamble1221
    Jag har varit ett stort Final Fantasy fan ända sen jag var liten, så självklart var jag, för eller senare tvungen att recensera Final Fantasy... 8/10
  • Dragonforce
    Att ständigt strida typ i Final Fantasy Xlll gör mig galen. Helt sjukt hur dåligt stridsystemet är spelet och hur fruktansvärt enformigt det... 5/10
  • Arzurnjekzolskajatzi
    Den stilriktiga huvudmenyns pianotoner välkomnar mig till ett futuristiskt och, kan det tyckas, litet mer vågat Final Fantasy. Mer akrobatiska... 7/10
  • zwqase
    Efter mängder med spel och sidospår, löjliga summor pengar samt hutlöst många fans är det dags för oturstalet i Square Enixs älskade... 7/10
  • Gamerguy
    Final Fantasy XIII är äntligen här och mycket har hänt sedan tidigare delar. En grupp karaktärer paras av ödet samman på flykt undan... 8/10

Relaterade texter

Final Fantasy XIIIScore

Final Fantasy XIII

RECENSION. Skrivet av Mikael Sundberg

Square Enix bjuder på fartfyllda rollspelsstrider och ett utsökt persongalleri i det trettonde Final Fantasy-spelet...



Loading next content