Bleach: The 3rd Phantom

Okej, låt oss vara raka med varandra. Jag har sett kanske 45 sekunder av animeserien som kallas Bleach. Jag har en minimal idé om vad serien handlar om, tack vare en överentusiastisk systerson som mer än gärna vill prata om 'shinigami', 'bankai' och massor av andra Bleach-nördiga termer. Att recensera ett spel som är så riktat till fans är skitsvårt, men ett bra spel är ju ett bra spel. Inte sant?

Så, Bleach: The 3rd Phantom startar upp och en störtflod av dialog sköljer över mig. Jag får välja att spela med en av två huvudpersoner, Matsuri och Fujimaru. Jag läser mig igenom dialogen, och kastas sedan in i den första striden. Självklart kliar jag mig i huvudet, för jag har ingen aning om figurernas karaktärsdrag, vilka de är eller vad de håller på med.

Att Bleach: The 3rd Phantom är ett spel som appellerar så mycket till fansen är ett problem. För oss som inte är insatta i vilket fall. Efter timmar av spelande fattar jag hur spelet ska spelas, men jag kan inte komma in i det som är Bleach. Det förutsätts att det är ett fan som har köpt spelet, för Bleach: The 3rd Phantom kör på med termer som jag inte är bekant med, presenterar många figurer som jag inte har en aning om vad de står för, babblar tekniker som antagligen ska anses vara episka men som lika gärna kunde ha varit matlagningsrecept.

Spontant skulle man kunna tro att Bleach: The 3rd Phantom skulle vara ett beat-'em-up med tanke på hur animeserien är uppbyggd. Det finns många figurer som har unika tekniker, gott ställs mot ont och så vidare. Trots att tidigare Bleach-spel har varit slagsmålsspel, är Bleach: The 3rd Phantom ett strategispel med rollspelsinslag som Final Fantasy Tactics A2, Fire Emblem och Tactics Ogre.

Bleach: The 3rd Phantom spelas i princip som Fire Emblem, med sitt turbaserade upplägg enligt sten-sax-påsemodellen. Du och de figurer du har med dig i gruppen rör sig över en rutnätsuppbyggd spelplan, du initierar attacker genom att välja attackalternativet i menyn på ett självklart sätt. Något som är lite fyndigt med Bleach: The 3rd Phantom är att de figurer som står bredvid den som ska attackera kan både hjälpa till med attack och försvar, vilket gör att spelet känns lite mer dynamiskt. På det stora hela är Bleach: The 3rd Phantom däremot inte så avancerat för att vara ett strategispel.

Efter en del fighter hamnar du i ett läge som kallas för free time. Under dessa sekvenser styr du något som ser ut som ett mjukislejon som heter Kon. På ett sätt som påminner om stridssystemet styrs Kon över ett rutnät med hjälp av actionpoäng (AP), och målet med denna egna tid är att prata med de rekryterade figurerna, hitta prylar, öka Matsuri eller Fujimotos stats, se huvudpersonen bada i varma källor på det mest nödvändiga sätt och hitta gömda figurer. Vad Kon tar sig för beror på vilka bonusikoner som han landar på under sin rutnätspromenad. Free time-sekvensen tar slut när Kons actionpoäng når noll eller om han landar på en specifik ruta, vilket gör att det krävs lite strategiskt tänkande under denna fas av spelet.

Dessvärre faller mycket av Bleach: The 3rd Phantoms charm bort för mig i och med att jag inte är ett fan av Bleach. De som är med på tåget uppskattar säkert Tite Kubos nyskrivna story, alla figurers återkomst och all dialog och namedropping. Jag kan, hur mycket jag än försöker, inte relatera till figurerna eller komma in i handlingen.

Som strategispel är Bleach: The 3rd Phantom inte så underhållande, då det är lite väl simpelt och utan finess. Jag tror att det skulle ha varit lättare för folk att ta till sig Bleach: The 3rd Phantom om det varit ett fightingspel, gärna på samma premisser som Naruto: Clash of Ninja Revolution-spelen. Jag kan förstå utvecklarens sug efter att få med så mycket story som möjligt, men för de som är obekanta med Bleach blir det bara för mycket. Fansen kommer nog att älska detta ganska otillgängliga spel.