God of War III

Horder av själar har förpassats till livet efter detta av hans legendariska klingor. Han har dräpt titaner, han har utmanat gudarna. Han har fördömts och förråtts, och det hämndbegär som driver honom är gränslöst. Nu ska Kratos vendetta nå sin kulme. Den asktäckta krigarbestens våldsamma bärsärkargång är snart till ända. Den sista droppen blod ska spillas.

Uppe på gudarnas högborg Mount Olympus har Zeus och de andra olympierna samlats. Inför det stundande slaget som snart ska rasa i hutlösa propotioner har man intagit försvarsposition. Kratos är arg, titanerna är arga och gudarna är arga. Kort sagt är alla är fly förbannade på varandra och den enda möjliga utgången är fullskaligt krig.

God of War-seriens story har alltid varit snyggt berättad, men också ganska enbottnig; en lämplig ursäkt för storslakt och överdådig design baserad på grekisk mytologi. Dramaturgin levererar inte riktigt på samma sätt som i framför allt det första God of War, men ibland ska ett spel bara vara ett spel, och lite så är fallet med God of War III. Förvänta dig alltså inget hjärtegripande drama - Kratos är en simpel person med spartanska behov. Hämnd är det enda på agendan, hämnd av den gamla skolan. Skallar ska krossas och kroppsdelar ryckas av utan pardon. Kratos lever efter mantrat "står du i vägen får du skylla dig själv, oavsett om du har horn eller är två kilometer lång".

En mäktig, inledande filmsekvens där titanerna bestiger Mount Olympus branta sluttningar sätter ribban för resten av äventyret. Strax därefter tar jag kontroll. Kratos befinner sig på modertitanen Gaias buskiga rygg, och det dröjer inte länge förrän mina stridskunskaper sätts på prov. Jag trycker fyrkant, trycker trekant. Jag alternerar mellan lätta och tunga attacker, jonglerar vant omkring några elakingar med mina vassa kedjor och gör några snygga pareringar.

Nästkommande minuter fylls av spontana tjut och adrenalinstinn upphetsning. Grafiskt är God of War III fantastiskt läckert och hör till Playstation 3:s absoluta toppskikt. Miljödesignen är rejäl och storslagen, detaljrikedomen är perverst hög (titta bara på Kratos axelskydd när kameran zoomar in), ljussättningen magnifik och koreografin i striderna helt sanslös. Jag svingar, klättrar och hoppar mellan Gaias väldiga kroppsdelar, flera kilometer ovan mark. Det är svårt att inte få svindel.

Försnacket cirkulerade kring ett tekniskt viduner, något som skulle utklassa precis allt som hittills släppts under denna generation. Det var meningen att Kratos Playstation 3-debut skulle köras i upplösningen 1080p, så att alla med TV-apparater med stöd för full HD-upplösning skulle kunna få njuta lite extra. Det ryktades även om en konstant bilduppdatering på 60 bilder i sekunden. Detta är något som Santa Monica inte kan leva upp till i slutändan. Vi får nöja oss med 720p och en bilduppdatering som varierar mellan 60 och 30 bilder i sekunden, beroende på miljö och situation.

Till trots så spelar God of War III i samma liga som Uncharted 2: Among Thieves och Killzone 2 rent grafiskt. Vilket är inget annat än hutlöst starkt jobbat. Några högre krav än så kan man knappast ställa idag. Att spelet inte kräver någon installation och strömmas direkt från bluray-skivan, utan några laddningstider mellan nivåerna alls, gör inte saken sämre.

I sedvanlig ordning dröjer det inte länge förrän jag får kasta mig in i min första, gigantiska bossduell. Det är Poseidon som är först ut med att få smaka på min tukt. Mäktigt, storslaget, maffigt och utmanande. Det är förstklassig, testosteronsprängd underhållning och jag sitter på första parkett. Kratos är tillbaka med besked, det står klart redan nu. Och det bara fortsätter.

Spelets soundtrack växlar snyggt från ståtligt bombastiskt till mystiskt stillsamt. Oavsett om jag utforskar dunkla grottor eller duckar för en titans väldiga handflata så blir jag alltid placerad i rätt stämningsläge. I den ena stunden är jag hänförd av den täta mystiken, i den andra vill jag spänna de obefintliga spelnördsmusklerna, hoppsparka Jonas Mäki och ryta något i stil med "FOR SPARTAAAAA!". Kan inte hjälpa det - det är en otroligt medryckande audiovisuell upplevelse.

Den sanna storheten med God of War-serien har alltid varit det lättillgängliga stridssystemet. Här har Santa Monica inte ändrat på mycket sedan God of War II. Allt är putsat, polerat och slipat, men räkna inte med några omvälvande förändringar. Det icke trasiga har inte lagats och har du spelat de tidigare spelen kommer du definitivt att känna igen dig snabbt.

Du låser successivt upp nya attacker, färdigheter och vapen. Blades of Exile heter grundvapnet och fungerar i princip på samma sätt som föregående spels Chaos- och Athena-klingor. Döden i kedjebaserad form. Det finns totalt fyra närstridsvapen, en pilbåge och ett par andra specialföremål som hjälper Kratos på vägen till hämnd.

Mitt favoritvapen blir snabbt de väldiga järnhandskarna Nemean Cestus. Med dessa lejonhuvudsformade boxningshandskar av hårt material kan man fälla de största av bestar med förkrossande tunga slag. Handskarna ger ifrån sig ett dovt morrande när Kratos måttar en sving, och när de träffar sitt mål dunsar det till i bröstkorgen. Skruva upp basen och känn själv. Utöver alla slagkombinationer finns även kraftfulla magiattacker och möjligheten att gå in ett ursinnesrus med ett bredsvärd modell större. Variationen i striderna är ljuvlig.

I grunden är God of War III ett japanskt actionspel i västerländsk tappning, och per automatik kan det kännas lite väl hårt regisserat. Det är en väldigt linjär och fokuserad upplevelse. Precis som i de tidigare spelen är vyerna förutbestämda, så man kan aldrig rotera kameran för att se något från en annan vinkel. Vilket är lite synd på så vacker grafik. Å andra sidan är det sällan jag misstycker med utvecklarnas val av kameraplacering den här gången, och jag har egentligen inget emot att spelet går som på räls. Detta eftersom det är sådan skyhög kvalité rakt igenom. Dessutom tillåter tillvägagångssättet större kontroll över Kratos egna rörelsemönster, i och med att båda styrspakarna finns till förfogande. Det fungerade bra då, och det fungerar ännu bättre nu.

I sina dagar som fältherre, krigsgud och allmänt brutal karlakarl har Kratos lärt sig några mer eller mindre hedniska avrättningsmetoder. Som att slita av ett huvud eller rycka ur ett cyklopöga med bara händerna. Detta sker, i vanlig ordning, genom att trycka på rätt knapp vid rätt tidpunkt i frekvent återkommande Quick Time Events. Santa Monica har underlättat för oss genom att placera knappsymbolerna ute i respektive skärmkant istället för mitt i bilden. På så sätt kan man låta det perifera seendet jobba medans man samtidigt kan koncentrera sig vad som faktiskt händer på skärmen. Ett enkelt grepp som gör dessa scener mer njutbara än tidigare.

Även plattformsmomenten består av en sin beskärda del QTE-sekvenser. Jag har tidigare klagat på både QTE och när Kratos ska leka hoppjerka, men här överträffar God of War III sina föregångare med råge. Klättringen, som alltid har varit den del jag gillar minst med God of War, ges inte lika stor plats som tidigare. Men den känns både smidigare och roligare tack vare mer genomtänkt bandesign med kortare partier, ännu tightare spelkontroll och snyggare animationer.

Allt det här varvas med ett gäng miljöbaserade pussel, där man ofta ska dra eller putta något i rätt riktning. Inga hjärnskrynklare direkt, även om jag tycker att ett särskilt pussel där skenet bokstavligen bedrar är ganska smart utformat. Om inget annat så fungerar det som utmärkt temporeglage. Allt som oftast far Kratos fram i 120 knyck. Då är det skönt med lite lugnare stunder emellanåt.

Som ni förstår är God of War III en regelrätt uppföljare som varken vidareutvecklar eller revolutionerar det invanda konceptet särskilt mycket. Och det gläder mig. Ville inte ha något annat. Det här är allt vad Santa Monicas actiondräpare alltid stått för taget till sin yttersta spets. Storskaligare, bättre, snyggare, brutalare. Nämnas ska att spelet verkligen gör skäl för sin höga åldersgräns. Främst genom allt grafiskt våld, men också genom en redan på förhand omtalad - låt oss säga rytmisk - sekvens med en viss skönhetsgudinna...

Och så är cirkeln sluten. Det sista, avgörande hugget utdelat. När äventyret är över efter åtta-nio timmar sköljer en våg av bitterljuv tillfredställelse över mig. Med facit i hand blev ett av Sonys allra viktigaste spel i år riktigt, riktigt lyckat. Ett måste i varje myndig och actionsuktande Playstation 3-ägares spelbibliotek.

Bayonetta har redan satt den feminina touchen på årets actionrökare i tredjeperson. Kratos är den maskulina motsvarigheten, och tillsammans utgör de två av årets absolut tyngsta upplevelser inom digital underhållning.