Bit. Trip Void

Så där stod jag, som ett färgämnes-fan i en godisbutik, på ComicCon i New York för något år sedan. Jag funderade på vilka spel jag ville testa. Det blev lite Mad World, det blev lite Ghostbusters. Och en jädra massa tid framför något som kallades Bit. Trip Beat. Gaijin Entertainment och Aksys Games hade det minsta båset, den minsta skärmen men sessionen blev för mig den största upplevelsen. Briljant retrodesign, total koncentration och en urläskig svartvitt limbo-bana som varnade för Game Over var mina starkaste spelminnen från den mässdagen. Tillsammans med de halvnakna båsbrudarna som bjöd på "potions".

Bit. Trip Beat är fortfarande ett av de bästa Wiiware-spelen, Bit. Trip Core blev också en höjdare och nu är Bit. Trip Void här. Återigen har man på ett föredömligt sätt vågat ändra spelupplägget rejält och inte bara fortsatt på samma Pong-liknande idé som ettan. Nu styr vi ett "tomrum", vilket kan anas av spelets namn. Tomrummet en svart och trevlig prick som gillar andra svarta prickar och som mår dåligt av vita prickar.

Du rör ditt tomrum över skärmen och får det att bli större genom att nudda de svarta prickarna. Ju större du blir desto svårare blir det att undvika det vita hotet, och det finns en möjlighet till lite poänggambling genom att hålla dig stor så länge som möjligt. Denna gång kan du välja mellan att hålla Wii-fjärren på retrovis, eller koppla in nunchuk för en alternativ styrning. Båda är bra och exakta.

Att väja för virtuella snöflingor låter kanske som en enkel uppgift, men precis som tidigare delar blir det snabbt svårt. På de tre banorna Id, Ego och Superego (hej Freud!) blir allt klurigare och samma härliga spänning byggs upp då banorna är långa och man inte vill misslyckas.

Nu är dock Bit. Trip Void mer förlåtande än föregångarna och det finns checkpoints att börja om vid, skulle koncentrationen brista eller chipsfingrarna halka. Till din hjälp i prickjakten finns även olika redskap att plocka upp; Repellent får exempelvis vita prickar att väja för dig och Vortex suger åt sig de svarta. Detta är både bra och dåligt; bra eftersom nerverna skonas, dåligt eftersom den brutala svårigheten hade en charm i tidigare delar.

Retroinramningen är lika briljant som sist. Denna gång är bakgrunderna mer monokroma än sist, vilket förstås passar det svarta och vita upplägget. 8-bits-musiken vaggar in oss i samma hypnotiska koncentration som sist och är fullständigt strålande. Jag är så förtjust i Bit Trip Void-musiken att jag gärna låter den stå på medans jag jobbar, i syfte att uppnå samma koncentration och trance-tillstånd.

Hatten av, alltså - jag kan varmt rekommendera Void till dig med flinka fingrar och törst efter utmaning. Nu väntar vi på Bit Trip Runner, där konceptet ändras totalt (igen) och vi får ett plattformsspel som på förhand ser urcharmigt ut. Gaijin ska ha en stor eloge för att man vågar utveckla konceptet för varje gång. Fräsch retro, helt enkelt. Dessutom för en billig peng.