Mega Man 10

Så sitter jag där igen. En rad robotar har löpt amok, vilket tydligen har att göra med robotviruset Roboenza. Dr. Wily lär ska vara oskyldig denna gång, säger Capcom skenheligt, men vis av erfarenhet vet jag att sista bossen minsann lär vara mot den elake doktorn ändå. Sheep Man, Commando Man, Blade Man, Strike Man, Solar Man, Chill Man, Nitro Man och Pump Man stirrar på mig från skärmen som låter mig välja vilken av dem jag ska ta mig an först, innan valet faller på Sheep Man och ytterligare ett Mega Man-äventyr kan börja.

Efter Mega Man 2 (ett av tidernas bästa spel) är faktiskt 2008 års succé Mega Man 9 min kanske största favorit i den anrika serien. Capcom återvände till rötterna, inte bara för att det var retro-coolt, utan för att Mega Man trivs bäst i åtta trivsamma bitar. Spelkontrollen blir sådär härligt exakt som man inte kan uppnå med polygoner och allt väsentligt på banorna framträder med överlägsen tydlighet.

Dessutom är pixlar konst och det var ljuvligt att återigen höra Capcoms kompositörer arbeta med de enorma begränsningar NES-ljudchipet hade, för att återigen trolla fram medryckande musik. Hade jag något klagomål på det tekniska utförandet i förra gången så var det att banorna var lite färglösa. Det var mycket svart, vilket absolut inte är Mega Man för mig.

Det första som slår mig när jag startar Mega Man 10 är att just detta sistnämnda problem tycks vara åtgärdat. Nu är banorna sådär härligt färgsprakande som de ska vara med gott om riktiga bakgrunder. Sheep Mans bana visar sig vara full av elektricitet och en fröjd att dansa sig igenom, innan jag till slut möter en riktigt cool boss och erövrar Thunder Wool. Vis av erfarenhet (Mega Man-veteran som jag är) vet jag ju att el är bra mot vattenbossar och ger mig härnäst på Pump Man.

Man vet vad man får när man köper Mega Man 10. Ett klurigt plattformsspel med så mycket action att man håller på att svimma. Banorna måste läras in helt för att man ska ha en chans att överleva och för den som inte är van denna typ av spel är det nästan oöverstigligt svårt. Ändå tycker jag att utmaningen i Mega Man 10 är lite lägre än i del nio, undantaget ett par riktigt kluriga passager.

Främst för att det inte riktigt har samma finess. Medan bandesignen grafiskt fått sig ett lyft, känns banorna i sig själva inte lika genomtänkta. Här finns riktigt irriterande taggar och flera andra ställen som bara känns elaka och inte alls sådär ursmart svårt rättvisa som blivit seriens signum. Dessutom finns det inte riktigt lika många bra låtar som i Mega Man 9 heller som klibbar sig fast i huvudet.

Till råga på allt är vapnen inte lika roliga att använda. Halva tjusningen i Mega Man 2 var ju att man kunde använda Flash Mans vapen för att stanna tiden där det behövdes eller nyttja Metal Mans mångsidiga bössa. Här får jag känslan av att varje puffra är framtagen för att döda en boss enligt "sax, påse, sten"-metoden. Inget vapen är en klockren ersättare till Mega Mans egna vapen, vilket känns lite synd.

Nu klagar jag, men så hör ju Mega Man 10 också till en av tidernas bästa spelserier med Mega Man 2 i spetsen som ju dessutom är ett av världens bästa spel någonsin, alla kategorier. Då är det höga krav. I själva verket kommer Mega Man 10 inte göra något Mega Man-fan besviken. Det är till bredden fylld med härlig retro-spelbarhet och den där alldeles oklanderligt perfekta spelkontrollen som fortfarande spöar det mesta.

Till det ska läggas att man nu även kan spela igenom äventyret som Proto Man samt att Capcom lagt till ett vanebildande spelläge kallat Challenges Mode med 88 utmaningar som underhöll mig i timmar. Avslutningsvis finns nu även en lättare svårighetsgrad för alla som tyckt att Mega Man är för svårt, vilket jag vet är efterlängtat på sina håll (även om jag vänligt men bestämt vill hävda att Mega Man ska avnjutas på högre svårighetsgrad).

Man vet som sagt vad man får med Mega Man 10. Det är inte något av de bästa i serien (där jag som sagt föredrar del två och nio), men heller inte något av de sämsta (som Mega Man 4 och 7) utan lite av en mellandel. Vilket faktiskt räcker väldigt långt, och alla som inte bangar en rejäl utmaning, älskar retro eller bara gillar Capcoms lille robotpojke borde absolut kolla in Mega Man 10 närmare.