We are LIVE Streaming

War of the Vikings

Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

YAKUZA 3

Mikael Sundberg har levt loppan som hårdkokt übergangster i Segas Shenmue-liknande äventyr Yakuza 3. Här är hans rapport om livet som mafioso inom den japanska maffian...


Mitt namn är Kazuma Kiryu, Dojimas drake. Snart ska jag återvända till Tokyo och rensa upp i träsket. Jag ska krossa näsben mot väggar och visa packet hur en nunchuku från Okinawa ska svingas. Jag ska hämnas min vän och rädda vårt skadade imperium. Men först ska jag hjälpa en liten flicka tämja en hund, leverera en glass och köpa en galge i kvartersbutiken...

Segas mastiga gangstersaga fortsätter, nu för första gången på Playstation 3. Utan att hämta sig en sekund ångar berättelsen vidare och redan den första halvtimmen är jag dränkt i japanska namn som allihop tillhör bistra karlar i kostym. Lyckligtvis finns sammanfattningar av handlingen i båda de tidigare spelen så att även nykomlingar kan få ett hyfsat grepp om vem som är vem. Men räkna med en viss förvirring. Det här är en komplex historia om hämnd och heder, lite som ett japanskt Sopranos.

Trots den nya hårdvaran är det få egentliga skillnader från de tidigare spelen, men å andra sidan var de sena Playstation 2-spelen grymt ambitiösa. Vi får utforska två större stadsområden som är packade med folk, valfria uppdrag, affärer, barer, arkadhallar och löst folk som bara vill ha spö.

Statistiskt sett är Tokyo en av de säkraste städerna i världen, men det är då inte intrycket man får av Yakuza. I grunden är det ett rollspel förklätt till actionäventyr, där striderna är ersatta av små beat 'em up-inspirerade slagsmål. Därför dyker det upp blandat pack bestående av smågangsters, fyllon eller bara vanliga rånare och vips så spärras området av blodtörstiga åskådare som vill se dig dela ut rättvisa.

Slagsmålen fungerar som förut, men med större betoning på vapen. Kazuma är hyfsad på att slåss med nävarna men det är både effektivare och roligare att ta till det som finns. Cyklar, vägkoner, golvlampor, aluminiumbänkar och en liten kanna, allt går att dänga i huvudet på någon. I sann Double Dragon-anda tappar fienderna också sina slagträn eller billiga katanas som du kan använda för några effektiva hugg. Slutligen finns också ett nytt system för att konstruera och förbättra nya vapen, utifrån manualer som du hittar här och där.

Men slagsmål är inte allt. Yakuza-serien är närmast sjukligt välfylld med minispel och sidouppdrag, och del tre är värst hittills. Det finns karaokespel, en fullfjädrad golfsimulator, dating, dart, biljard, fiske, arkadhallar (tyvärr inte med gamla Sega-klassiker som i Shenmue), baseball, en komplett underground-MMA-tävling och mycket mer.

Och allt fyller något syfte, antingen genom att dra in pengar eller erfarenhetspoäng, eller att du lär dig nya förmågor. Ett kul inslag är när Kazuma får syn på något inspirerande, som han raskt tar några bilder på och skriver ihop en blogg om. Drar du rätt slutsatser av det du ser får du nya tekniker att använda i strid.

Trots allt våld lyckas ändå Sega med illusionen att Kazuma är en riktigt trevlig prick. Sedan händelserna i det förra spelet har han slagit sig till ro på Okinawa där han numera driver ett barnhem tillsammans med Haruka, den lilla flickan har räddade tidigare. Trots att han blir indragen i yakuza-världens intriger igen märks det hela tiden var hans prioriteringar ligger.

Att börja spelet med nio ungar i ett barnhem hade kunnat vara receptet på en öronmisshandel av episka proportioner i en genomsnittlig dubbning. Men Yakuza 3 är lyckligtvis helt på japanska. Ett tag skulle spelet inte ens släppas på grund av att dubbningen skulle ta så lång tid, för det är verkligen massiva mängder tal att översätta. Jag är glad över den här kompromissen, för ingen vill väl ha en halvhjärtad engelsk dubbning ändå. Trots en ofantlig mängd karaktärer (Sega har pratat om 360 röstroller) är kvaliteten strålande och överlag fungerar dialogerna perfekt tack vare utmärkt animering och läppsynk.

Det gör det desto märkligare att ungefär hälften av alla dialoger är enbart text, ibland om vartannat i en längre mellansekvens. Från utsökt animerade delar fyllda med meningsfulla blickar och snyggt skådespel, till ett stenåldersklickande genom textruta efter textruta ackompanjerat av Nintendo 64-doftande små utrop. Till spelets försvar kan sägas att det finns fem timmar mellansekvenser, närmast oändliga mängder dialog och att hela spelet räcker minst lika länge som ett genomsnittligt Final Fantasy, trots att budgeten troligen är en bråkdel.

Det är överlag intressant att jämföra med Final Fantasy XIII, för det här är två spel som inte kunde vara mer olika trots att de tillhör samma genre: actionrollspel. Yakuza är ett actionspel med tunga inslag av rollspel, medan Final Fantasy XIII kommer från andra hållet och är ett rollspel som desperat vill vara ett actionspel. Yakuza är lugnt, nästan sävligt i tempot förutom när det blir slagsmål, medan Final Fantasy vräker på med action varenda sekund. Yakuza är ordentligt grundat i verkligheten vilket gör det kul att bara vandra runt och utforska, medan Final Fantasy har en fantasifull, spektakulär värld med nya vansinniga detaljer runt varje hörn.

Yakuza har en strålande handling men mindre intressanta karaktärer, medan Final Fantasy har spännande karaktärer men en trist handling. Final Fantasy är vrålsnyggt men superlinjärt och har praktiskt taget inget att göra utanför huvudspåret, medan Yakuza är närmast onödigt fullt med extragrejer att göra men i gengäld betydligt mer primitivt rent tekniskt. Båda spelen är på många sätt traditionella och nästan föråldrade i sitt upplägg, men har båda olika sätt att uppdatera sig för den moderna publiken. I Final Fantasys fall med stridsssystemet, och i Yakuzas fall med ett utbud av minispel som nästan gör det onödigt att köpa något annat.

Slutsatsen jag måste dra är faktiskt att jag i slutändan gillar Yakuza 3 mer än Final Fantasy XIII. I slutändan smäller det högre med underhållande spelbarhet och ordentligt med omväxling än med mastodontiska produktionsvärden och utstuderat charmiga karaktärer. Å andra sidan sitter jag förtjust och läser på skyltarna på väggarna och förstår varför "aniki" översätts med "Boss" i dialogen hela tiden. Ett visst mått av Japan-fascination kan vara ett krav för att uppskatta det fullt ut, men alla som är sugna på en bra blandning av action, drama och japansk kultur i alla dess former bör ta en titt.

Yakuza 3Yakuza 3Yakuza 3Yakuza 3
07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Bra handling, lysande röstskådespel, varierat upplägg, roliga slagsmål
-
Primitiv grafik, många dialoger saknar tal, föråldrat spelupplägg

Medlemsrecensioner

  • Aiklund
    I väst får vi alltid vänta i ungefär ett år efter den japanska releasen av ett Yakuza-spel innan vi kan lägga vantarna på det, Ryu ga Gotoku Kenzan!... 8/10
  • Gamerguy
    Kazuma Kiryu är namnet på en mycket arg man. En man som uppenbarligen har en hel del bagage och kanske främst erfarenheter när det gäller att... 7/10
  • Filip_M
    Fjärde ordförande över Yakuzaklanen Tojo, Kazuma Kiryu, är tillbaka i den tredje konstellationen i spelserien Yakuza. Tredje gången gillt för den... 9/10
  • evil5
    Efter teradas död i Yakuza 2 har Kazuma bestämmt sig att starta på en ny kula.Han startar ett hem för barn utan föreldrar.Allt går prima för Kazuma... 8/10
BETA +