Toy Soldiers

Till uppbyggnaden är Toy Soldiers egentligen ganska simpelt. Det är en väldigt polerad och polygonrik upplaga på den klassiska Tower Defense-genren. En subgenre inom strategispelen som sedan lång tid förpassats till internets flash-spel och hemsnickrade moddar.

Det går alltså ut på att du ska försvara ett "tower", i fallet Toy Soldiers så utgörs det av en leksakslåda, från att intas av fiendens trupper. När för många fiender tagit sig in i lådan är det således över. För att förhindra ondsinta makter från att erövrar din leksakslåda så bygger du upp ditt försvar genom att sätta ut torn, kanoner, gatling guns, mortarer, gastrupper, haubitzbatterier med mera. Det finns ett begränsat antal strategiska platser att sätta ut dem på och vid senare banor har även fienden intagit egna.

Allt krigsmaterial du bygger kostar sedan pengar och du får in nya genom kretsloppseffekten av att döda anfallande fiender, gärna i combo. Allt eftersom fienden sedan byter taktik och striden skiftar så kommer du behöva hushålla och riva gamla försvar för att byta ut mot nya anpassade mot det nya hotet. Luftvärn mot flygplan, gas mot soldater, granater för tanks och så vidare.

Toy Soldiers sätter sedan en extra twist på spelsystemet genom att du kan ta direkt kontroll över samtliga trupper så när som på de kortlivade små infanteristerna som istället får utgöra kanonmat. Förutom de stationära försvarsverken så som eldkastare och miniguns som styrs i tredje person så finns även en bra portionerad mängd av fordon i form av olika tanks och flygplan att jämna ut oddsen med. Matcherna blir därför en intensiv blandning av allt detta, där du snabbt zoomar över kartan i översiktsläget, rustar upp försvaret och sedan snabbdyker in i krigsmaskiner på de fronter där A.In inte räcker till.

Spelet skildrar som sagt det första världskriget ur ett perspektiv från lek- och tennsoldater. Blod finns här inget, men gott om brutal krigsaction med sönderslitet infanteri, skyttegravar, taggtråd och lervälling. Soldaterna slits i blockbitar och regnar i våldskonstnärligt majestät över slagfältet, uppskruvade tanks slipas ner till kugghjulen och slagfälten av skogar och städer jämnas med marken av kriget och den snyggt balanserade fysikmotorn. Allt tonsatt till charmig men tjatig music hall och hurtiga blecktrummor.

Krigsskildringen har så pass mycket skit under naglarna att när man blickar mot horisonten och ser utanför tittskåpet (med ett finare ord, dioramat) där allt utspelar sig och upptäcker nallebjörnar och skrivbordslampor i ett barns rum så blir man lätt chockad, för att inte säga existentiell. När allt det brutala som sker på skärmen är resultatet av ett våldsälskande barn. Ett barn som är du.

Det är en fascinerande meta-aspekt och brytning av den fjärde väggen som utvecklarna Signal Studios lyckats med. Att leka att man leker att man leker krig. Det höjer medvetet som omedvetet många intressanta frågeställningar kring krigsskildringar i spel och folk som spelar dem. Det är det som gör Toy Soldiers till ett stort spel, trots att det handlar om små soldater.