Förlåt mig Dmitry Glukhovsky. Jag läste aldrig din bok. Jag tog aldrig del av din (tydligen) gripande berättelse om ett framtida Moskva ödelagt av kärnvapenkrig. Men spelet baserat på din bok har jag precis spelat igenom. Och i brist på annat tänkte jag nu inhandla din bok för att få veta mer. Världen i Metro 2033 intresserar mig. Den gör mig nyfiken och rädd på samma gång. Atmosfäriskt är bara förnamnet.

Utvecklarna bakom Metro 2033 är en nystartad studio vid namn 4A Games. Kärntruppen består av avhoppare från den ryska studion GSC Gameworld som ligger bakom S.T.A.L.K.E.R.: Shadow of Chernobyl. Faktum är att Metro 2033 delvis baserats på samma teknik som ligger till grunden för grafiken i Shadow of Chernobyl.

Metro 2033 är dock ett spel baserat på helt andra premisser än S.T.A.L.K.E.R. Medan det förstnämnda var ett vidsträckt actionrollspel med stor frihet och ambitiösa grundelement är Metro 2033 istället ett ultralinjärt och ofta gammeldags actionspel där allting kretsar kring atmosfär, inte helt olikt upplägget i Bioshock.

För även om Metro 2033 helt klart dras med en del irriterande problem går det inte att blunda för att det är atmosfäriskt, spännande och stämningsfullt på ett sätt som väldigt få spel i genren är. Den klaustrofobiska känslan av att vara fast i en värld präglad av krig, död och hungriga mutanter är hela tiden närvarande och flera gånger påminner tunnelbanesystemet under Moskva om Rapture.

Metro-världen är indelad i sektioner, och den är enorm. Varje bana täcker en sektion och varje sektion i Metro har en egen karaktär. Kommunisternas del av den underjordiska staden är till exempel helt annorlunda jämfört med nynazisternas. Detta skapar en variation som jag helt enkelt inte trodde att ett spel belagt under jord skulle kunna innehålla.

Känslan av att vara helt utelämnad i en värld där hoppet redan gått förlorat är en stark sådan. Mycket av det spelmässiga i Metro 2033 kretsar kring att smyga då vapnen är få, svaga och ofta tomma på ammunition. Karaktären man kontrollerar heter Artyom och är lika osäker på sitt eget öde som man själv är efter att ha spenderat den första timmen nere bland monster och skjutglada nazister. Ammunitionen är hårdvaluta, alla vill åt den värdefulla militärammunition som finns att finna nere i den underjordiska basens djupaste katakomber och under äventyret kan man använda det man hittar som valuta för att köpa nya vapen, eller annan livsviktig utrustning.

Själva skjutandet i Metro 2033 är dock långt ifrån spelets starkaste sida. Faktum är att själva eldstriderna ofta är de tråkigaste momenten medan smygdelarna och de mer dynamiskt utformade bitarna där man tvingas lösa diverse mindre pussel - är de bästa. Precis som i S.T.A.L.K.E.R. är vapnen fjösigt bleka och saknar det där trycket som finns i krutpåkarna i exempelvis Killzone 2 eller Half-Life 2. Att ammunitionen hela tiden tar slut gör också att man ganska snart hölstrar sina puffror för att istället försöka smyga sig förbi fienden.

På sin vänsterarm bär Artyom en gammal klocka som inte bara visar när filtret i gasmasken som man bär börjar bli dåligt - utan även berättar hur synlig man är för fienden. När den gröna lampan på klockan lyser är man så gott som osynlig och kan enkelt smyga förbi hela eldstrider medan den röda indikerar att nazisterna, kommunisterna eller mutanterna lagt märke till en och nu avser att förvandla Artyom till en hög med benknotor.

Större delen av Metro 2033 utspelas under jord. Man färdas genom trånga gångar, med vagn på rostiga tunnelbanerälsar eller krypandes genom kolsvarta ventiltrummor. 4A Games har verkligen lyckats med att bygga en trovärdig och atmosfäriskt spelvärld som griper tag i en och vägrar släppa taget. Varje gång man når en marknad eller en mindre by dräller det av datorstyrda karaktärer som sjunger, dricker vodka och försöker tjäna en hacka genom att sälja upphittat bråte. Det märks att utvecklarna sneglat ganska ordentligt på både Bioshock och Fallout 3 i designen av spelvärlden och i slutändan är resultatet mycket lyckat.

En annan sak som Metro 2033 gör väldigt väl är att det inspirerar mig att vilja utforska, även fast jag vet att dreglande mutanter mycket väl kan vänta runt hörnet på mig. Det väcks en nyfikenhet som i många fall driver mig framåt och Metro 2033 vägrar hålla dig i handen genom äventyret, som i exempelvis Battlefield: Bad Company 2 och Call of Duty: Modern Warfare 2. Här finns ingen blinkande vägvisarpil eller korkade hints som poppar upp på skärmen var 12:e sekund. Här finns heller inget snabbsjälvläkande system för din hälsa då Metro 2033 kastar fram ett antal, PC-typiska och old school-doftande (spelmässiga) begrepp som känns välkomna.

Precis som i fallet Half-Life 2 ställs du hela tiden mot ett antal problem som måste lösas efter bästa förmåga. Ibland handlar det om att leta redan på en kappsäck innehållande en bomb för att sedan spränga en del av en rulltrappa, medan det andra gånger handlar om att under tidspress röja bort plankor som blockerar en dörr. Detta är ett på många sätt oförlåtande spel som på det mest kompromisslösa sätt tvingar spelaren att verkligen kämpa för sin överlevnad, men som i så många äldre actionspel blir belöningen sen i efterhand också större.

När det gäller den tekniska biten är Metro 2033 en blandpåse där storslagna kvaliteter blandas med idiotiska prioriteringar och en snudd på uselt optimerad grafikteknologi. Grafiken är i grunden mycket bra och känns levande, välgjord och hutlöst detaljerad. Samtidigt är spelet omedelbart i stort behov av en ordentlig patch då det nästan är omöjligt att få Metro att flyta snyggt oavsett dator.

Tillkommer gör det faktum att det ur kartong varken finns stöd för DirectX10 eller för kantutjämning samt att spelet hackar och hänger sig på regelbunden basis. Precis som i fallet Shadow of Chernobyl är Metro helt enkelt lite halvslarvigt rent tekniskt, och det känns såklart trist med tanke på hur välgjort spelet är i övrigt.

Designmässigt finns det dock inte mycket att klaga på, alls. Världen är dunkel, mörk, läskig och proppad av detaljer. Att kliva in från en grönskimrande och monsterfylld katakomb innanför en av de underjordiska städernas hårt bevakade gränser är som att hitta en fristad mitt i ett sönderbombat krigsområde. När man för första gånger kliver in på "The Market" och knatar omkring bland gladlynta fyllbultar och gitarrspelande soldater fylls man av en lättnad som få actionspel ens kommer nära.

I slutändan är Metro 2033 en mycket spännande actionthriller som lånat friskt från både Bioshock och Half-Life 2. Berättandet är enkelt men effektivt och atmosfären är fantastisk. Urdumma fiendesoldater och ett antal ordentligt korkade moment drar dock ned betyget tillsammans med det faktum att PC-versionen faktiskt inte känns helt färdig. Att det helt saknas multiplayer känns såklart också som en besvikelse.

Med ett halvårs utvecklingstid till hade 4A Games kunnat polera ytterligare, bättrat på fiendesoldaternas artificiella intelligens samt eliminerat en hel del av de buggar som jag stött på under min tid under jord. Då hade Metro 2033 kunnat bli jättebra... som det är just nu får det nöja sig med betyget bra. Jag längtar dock redan efter Metro 2034.